Gerd Olsson

 

Jag hade länge tänkt på att flytta men visste inte vart någonstans. Eftersom jag var zonterapeut fick jag ofta förfrågan om jag ville massera också och det ville jag lära mig. Jag var 53 år första gången jag besökte arbetsförmedlingen. Ville höra var det fanns utbildning. I Stockholm och Linköping. Det blev Linköping 1993, eftersom det inte var så stort som Stockhom. Kände 2 personer här som jag träffat på en semester på Playa Ingles. Fick lägenhet hos en tant (Astrid Göransson) och där var jag kvar i 6 mån. Då hade jag fått nog. Det var värre än att bo inneboende.

Nåväl, jag var en hel dag för tidigt på kursen. Fanns en kvinna i receptionen och var är alla elever tänkte jag? Frågade och hon svarade att kursen är inte förrän i morgon. Sensmoral: jag kom i alla fall i tid den gången. Var lite småkrasslig så jag lade mig i solariet. Kursade ett halvår ungefär sen var det dags att söka jobb. Måste ju ha nåt att leva av. Städade på skola först tillsammans med en jättegullig tjej som hette Jenny, som jag tappat kontakten med tyvärr. Blev förflyttat till Saab, inte lika kul jobbarkompis. Var nog inte min grej att städa. Den första juni -94 cyklade jag till jobbet och cyklade omkull. Slog upp ögonbrynet och tack vare det hade jag tid att ringa om ny lägenhet. Jag hade ju sagt upp den andra innan jag hade en ny. Det ordnar sig alltid och jag fick en 3:a mitt i stan.

Hade blivit bekant med dottern till kvinnan som jag kände och hon tipsade mig om hemtjänsten. Där får du jobb!!! Slog upp telefonkatalogen och tog det som låg närmast. Fick komma på intervju och träffade en tant som hette Lucia som sa: hoppas du får jobbet. Med de orden ringande i öronen stegade jag in och fick jobbet och blev kvar i 10 år med lite utvikningar som bla personlig assistens (6 mån). Trivdes i hemtjänsten för det mesta med "gamlingarna" och jobbarkompisarna. Allt var ju nytt.

Jag fick låna ett rum på jobbet där jag började massera och så småningom fick jag en egen lokal också mitt i stan. Bytte sedan till en ännu bättre som jag har kvar. Jobbar inte så mycket just nu för det är ju lågkonjunktur! Skönt att få vara "panchis". Har ju inte testat det så mycket. Mats (sladdisen) bor här och har 2 pojkar som jag träffar ibland. Döttrarna bor i Göteborg. Marianne har egen skola där hon utbildar zonterapeuter. Annika stannar nog också kvar där. Fritiden har jag inga problem med. 

Så är jag med i hellas vanner. Vi har gjort 3 resor till Gerkland. Jätte härliga resor. Ordförande är Grekinna annars är det svenskar som gillar Grekland. Ja, det skulle kunna bli en hel bok det här. Jag har verkligen varit med om mycket och än så länge sätter inte åldern några gränser. Jag har varit frisk som en nötkärna men nu har jag en lindrigare form av Parkinson. Musik det är mitt liv det se. Det blev ett lång text hoppas Ni förstår mina hopp. Det var riktigt kul att skriva ....

Byggde oss ett hus, det bästa vi gjort

Anita och jag blev tillsammans sommaren 1983 när vi också slutade årskurs 9. Jag började samma höst min 2-åriga gymnasieutbildning vid bygg och anläggningsprogrammet på Palmcrantz. Anita började samtidigt sin 2-åriga utbildning till undersköterska vid Arnljotskolan ute på Frösön. När vi skulle börja andra året hade varken jag eller Anita någon inackordering att tillgå. Då köpte våra underbara föräldrar en liten 1:a på körfältet åt oss.

När vi gick ut våra gymnasieutbildningar fick vi båda jobb. Jag som murare - plattsättare och Anita som undersköterska. 1989 fick vi vårat första barn Gisela. 1991 föddes Madeleine och 1994 föddes Henrik. År 2004 blev jag långtidssjukskriven för ryggen. De hittade till sist att jag hade drabbats av diagnosen berchtrew. En reumatisk sjukdom som jag själv aldrig hört talas om innan.

2006 bjöd en tidigare arbetskollega ut mig på lunch och kom då med den goda idéen att jag skulle testa på att arbetsträna till att bli yrkeslärare på byggprogrammet, Palmcrantz här i Östersund. Efter att först idiotförklarat honom tog jag mig i kragen och började läsa in de ämnen jag behövde på Primrose, för att sedan läsa in pedagogiken på Umeå universitet. Jag blev behörig yrkeslärare på byggprogrammet 2009. Ett yrke som jag trivs helt underbart med. Att varje dag jobba med dessa härliga ungdomar och delge dem den kunskap man själv byggt upp under de år jag var ute i byggbranschen är helt underbart.

Anita jobbade under åren 1985-1999 uppe på Reumonthagen. Under dessa under föddes våra underbara barn. Därefter ortopeden, kirurgen, ögon, sjukgymnastiken och nu sedan 2005 på röntgenavdelningen. Vi flyttade från 1:an körfältet 1986 till en 2:a i Lillsjön, Odensala. Där bodde vi till 1990. Därifrån till ett radhus i Torvalla. 1997 köpte vi en villa i nedre Torvalla som vi bodde i till hösten 2011. Då gjorde vi det bästa vi gjort (hittills) i vårt underbara liv tillsammans. Vi byggde oss ett hus som vi tillsammans gjorde planritningen till.

5 februari förra året födde vårat äldsta barn Gisela vårat första barnbarn Svea till världen. Fantastiskt. Det är också härligt att alla våra tre barn bor runt omkring oss. Till sommaren har jag och Anita vi varit tillsammans i 34 år, förlovade i 31 år och gifta i 25 år. Eftersom vi nu har 50 års kris båda två så håller vi tillsammans på att ta HalvKlassikern. Det kallas kärlek!!! Där är vi nu! Carpe Diem.

De har jag aldrig gjort, de kan jag nog


Charmtrollet Tony Leek flyttade till Östersund 1994 för kärlekens skull och blev kvar där. Han har haft många olika jobb. Det första var i en skivaffär. Sen blev det ett dagis i 6 år. Var en sväng på JC innan han blev butikschef på Carlings i 10½ år.  Nu jobbar han heltid som bilrekondare på Ditec bilvårdscenter. En sådan tvättar, städar och polerar bilar och andra fordon. På fritiden sjunger och spelar han gitarr i bandet Matador. Dom har haft en spelning i Amsterdam. Han är även medlem i motorcykel klubben Wyatt Earps.

Som hobbyverksamhet har han hållit på och hjälpt kompisar med att sy lite skoterdynor och mc sadlar i 10-års tid. Brukar kunna bli lite andra grejer också som att laga båtkapell, kapell till skoterkälkar, ändringsjobb på västar samt sy patchar till hojklubbar. Nått blixtlås byte på jackor har de också blivit. Tony försöker i stor utsträckning återanvända material, så som tex sy sadlar av gamla skinnjackor eller gamla skinnsoffor. 

Om de är något syjobb jag aldrig provat förut brukar jag säga som Pippi Långstrump. "De har jag aldrig gjort, de kan jag nog" avslutar Tony vars företag heter TPL Custom & Repairs.

Är mycket ute och fotar


Jag flyttade till Östersund 1988, direkt efter nian och gick vårdlinjen. Mitt första jobb var på infektionskliniken och jag har sedan jobbat inom olika delar av vården med äldre, missbruk, psykiatri, handikappade och barn. Under åren 1995-1998 läste jag till fritidspedagog på högskolan i Härnösand. Efter det har jag mestadels jobbat inom omsorgen och senast som arbetshandledare på Mica.

Har under många år funderat på att omskola mig men har inte varit säker på till vad så jag läste in olika ämnen under tiden och efter föräldraledigheten med mitt andra barn bestämde jag att nu var det dags. Till hösten börjar jag sista året på Ekoentreprenör för hållbar utveckling och till våren tar jag förhoppningsvis min examen: Degree of Bachelor of Science with a major in Environmental Science.

Ledig tid spenderar jag med min familj som består av sambon och mina två barn Samuel 11 år och Millaray 3 år samt tre bonusbarn. Sambon har inspirerat mig med sitt fotointresse så mycket av tiden är vi ute och fotar. Vi bor i Torvalla och besöker Viken då och då vid storhelger och Kvarndagen. Blir en sväng ner nu i sommar också. Hoppas att få jobb inom det jag brinner för; miljö och rättvisefrågor så efter avslutad utbildning är jag beredd att flytta dit det finns någon spännande möjlighet. 
Det är väl i stora drag hur det ser ut.

När jag ser Sonfjället svischa förbi i flödet så känns det som hemma

Det är konstigt det här med tid. Det var ju nyss jag bodde i Hede, det var ju nyss jag promenerade runt berget om kvällarna, det var ju i förrgår jag gjorde skådespelardebut i Inger Grannes och det var alldeles nyss - det är jag helt säker på - som jag gick på Hede centralskola och allt vad tonåren innebar. Jag minns det som igår ju. Eller ja, det var tur att Ellinor Dahl skrev att vi gick ut nian -97 för det hade jag då glömt.

Tack vare facebook, andra sociala medier och denna sida har jag fortfarande ganska bra koll på vad som händer därhemma, mina gamla vänner och släktingar. Och när jag ser Sonfjället svischa förbi i flödet så känns det som hemma, även om det är snart 20 år sedan jag flyttade. 

Gymnasiet blev ändå på en ganska trygg hemmaplan, Wargentinskolan i Östersund. Där lärde jag mig såna där livsnödvändiga saker som latin, stenografi och att kunna påvisa trigonometriska samband. Allt sitter förstås fortfarande i ryggmärgen.. Jag fick möjligheten att jobba med min pappa Calle på PIAB innan det bar iväg för konsthistoriska studier i Florens, Italien. Man var ju härligt orädd som tjugoåring. Idag vette sjutton om jag skulle våga flytta söder om Dalälven. 

Vid Umeå Universitet läste jag till bibliotekarie. Mitt hjärta för litteratur och kultur är fortfarande lika nördigt som när jag släpade hem hyllplan från Hede bibliotek. Mitt yrkesbananskal halkade visserligen åt ett annat håll men en dag kanske?

Efter utbildningen så hamnade jag inom telecombranschen. Till en början i Östersund på Solectron, sen Ericsson i Katrineholm och nu på ett företag i Umeå. Min tid i södern blev en kort historia då jag insåg att vinter var lika med "regn och mörker och ingen snö". Jag fick en slags omvänd lappsjuka, skulle man kunna säga.

Umeå har varit hemma i flera år, på samma sätt som jag räknar Hede och Östersund som hemma. Hjärtat finns på flera ställen och allt känns som nyss. Ibland faller vårkvällens solsken på samma sätt som jag minns kvällarna på byn. Ibland känns vattnet i Umeälven som att bada i Stortjärn i Långå. Ibland känns luften krispig som en septembermorgon vid Sonfjället. Allt går igen i ens minnesbank. 

Pappa Calle bor nu utanför Söderhamn och driver en getfarm med sin fru. Min bror Björn bor med sambo i Östersund. I Östersund finns även mamma Mait och två halvsystrar. Kvar i Långå bor mormor Brita, tyvärr blir besöken alltför sällan. Min kontorsarbetsplats kommer nu stänga under hösten, så för egen del så väntar nya äventyr. Jag har ingen aning om vad de kommer innebära, men till syvende och sist så har ju äventyren hittills varit spännande. Ta hand om er nu!