De har jag aldrig gjort, de kan jag nog


Charmtrollet Tony Leek flyttade till Östersund 1994 för kärlekens skull och blev kvar där. Han har haft många olika jobb. Det första var i en skivaffär. Sen blev det ett dagis i 6 år. Var en sväng på JC innan han blev butikschef på Carlings i 10½ år.  Nu jobbar han heltid som bilrekondare på Ditec bilvårdscenter. En sådan tvättar, städar och polerar bilar och andra fordon. På fritiden sjunger och spelar han gitarr i bandet Matador. Dom har haft en spelning i Amsterdam. Han är även medlem i motorcykel klubben Wyatt Earps.

Som hobbyverksamhet har han hållit på och hjälpt kompisar med att sy lite skoterdynor och mc sadlar i 10-års tid. Brukar kunna bli lite andra grejer också som att laga båtkapell, kapell till skoterkälkar, ändringsjobb på västar samt sy patchar till hojklubbar. Nått blixtlås byte på jackor har de också blivit. Tony försöker i stor utsträckning återanvända material, så som tex sy sadlar av gamla skinnjackor eller gamla skinnsoffor. 

Om de är något syjobb jag aldrig provat förut brukar jag säga som Pippi Långstrump. "De har jag aldrig gjort, de kan jag nog" avslutar Tony vars företag heter TPL Custom & Repairs.

Är mycket ute och fotar


Jag flyttade till Östersund 1988, direkt efter nian och gick vårdlinjen. Mitt första jobb var på infektionskliniken och jag har sedan jobbat inom olika delar av vården med äldre, missbruk, psykiatri, handikappade och barn. Under åren 1995-1998 läste jag till fritidspedagog på högskolan i Härnösand. Efter det har jag mestadels jobbat inom omsorgen och senast som arbetshandledare på Mica.

Har under många år funderat på att omskola mig men har inte varit säker på till vad så jag läste in olika ämnen under tiden och efter föräldraledigheten med mitt andra barn bestämde jag att nu var det dags. Till hösten börjar jag sista året på Ekoentreprenör för hållbar utveckling och till våren tar jag förhoppningsvis min examen: Degree of Bachelor of Science with a major in Environmental Science.

Ledig tid spenderar jag med min familj som består av sambon och mina två barn Samuel 11 år och Millaray 3 år samt tre bonusbarn. Sambon har inspirerat mig med sitt fotointresse så mycket av tiden är vi ute och fotar. Vi bor i Torvalla och besöker Viken då och då vid storhelger och Kvarndagen. Blir en sväng ner nu i sommar också. Hoppas att få jobb inom det jag brinner för; miljö och rättvisefrågor så efter avslutad utbildning är jag beredd att flytta dit det finns någon spännande möjlighet. 
Det är väl i stora drag hur det ser ut.

När jag ser Sonfjället svischa förbi i flödet så känns det som hemma

Det är konstigt det här med tid. Det var ju nyss jag bodde i Hede, det var ju nyss jag promenerade runt berget om kvällarna, det var ju i förrgår jag gjorde skådespelardebut i Inger Grannes och det var alldeles nyss - det är jag helt säker på - som jag gick på Hede centralskola och allt vad tonåren innebar. Jag minns det som igår ju. Eller ja, det var tur att Ellinor Dahl skrev att vi gick ut nian -97 för det hade jag då glömt.

Tack vare facebook, andra sociala medier och denna sida har jag fortfarande ganska bra koll på vad som händer därhemma, mina gamla vänner och släktingar. Och när jag ser Sonfjället svischa förbi i flödet så känns det som hemma, även om det är snart 20 år sedan jag flyttade. 

Gymnasiet blev ändå på en ganska trygg hemmaplan, Wargentinskolan i Östersund. Där lärde jag mig såna där livsnödvändiga saker som latin, stenografi och att kunna påvisa trigonometriska samband. Allt sitter förstås fortfarande i ryggmärgen.. Jag fick möjligheten att jobba med min pappa Calle på PIAB innan det bar iväg för konsthistoriska studier i Florens, Italien. Man var ju härligt orädd som tjugoåring. Idag vette sjutton om jag skulle våga flytta söder om Dalälven. 

Vid Umeå Universitet läste jag till bibliotekarie. Mitt hjärta för litteratur och kultur är fortfarande lika nördigt som när jag släpade hem hyllplan från Hede bibliotek. Mitt yrkesbananskal halkade visserligen åt ett annat håll men en dag kanske?

Efter utbildningen så hamnade jag inom telecombranschen. Till en början i Östersund på Solectron, sen Ericsson i Katrineholm och nu på ett företag i Umeå. Min tid i södern blev en kort historia då jag insåg att vinter var lika med "regn och mörker och ingen snö". Jag fick en slags omvänd lappsjuka, skulle man kunna säga.

Umeå har varit hemma i flera år, på samma sätt som jag räknar Hede och Östersund som hemma. Hjärtat finns på flera ställen och allt känns som nyss. Ibland faller vårkvällens solsken på samma sätt som jag minns kvällarna på byn. Ibland känns vattnet i Umeälven som att bada i Stortjärn i Långå. Ibland känns luften krispig som en septembermorgon vid Sonfjället. Allt går igen i ens minnesbank. 

Pappa Calle bor nu utanför Söderhamn och driver en getfarm med sin fru. Min bror Björn bor med sambo i Östersund. I Östersund finns även mamma Mait och två halvsystrar. Kvar i Långå bor mormor Brita, tyvärr blir besöken alltför sällan. Min kontorsarbetsplats kommer nu stänga under hösten, så för egen del så väntar nya äventyr. Jag har ingen aning om vad de kommer innebära, men till syvende och sist så har ju äventyren hittills varit spännande. Ta hand om er nu!

Saknar en riktig vinter


Nu är det 17 år sen familjen Hillbom flyttade från Hede till Lidköping. Det var Annika som vill hemåt och Hede står ju kvar berättar Kjell-Ove. Han nu har nu även varit hem och hämtat pappa Pentti som fyller 80 år i augusti. Kjell-Ove har jobbat i 13 år på Asko Gorenje där de säljer vitvaror men är nu arbetslös för att företaget flyttat till Slovenien.

Familjen består av 7 barn mellan åldrarna 27-9. Tre av dem bor fortfarande hemma. Det är fotboll som gäller och varje sommar är det en cup någonstans i Sverige som ska spelas. Fritiden går åt till familjen och huset. Saknar att ha en riktig vinter och vår/vintern som är i Hede uppe avslutar Kjell-Ove.

Underbara minnen!

Längst fram från vänster: Peder Persson, Agneta Jonsson, Kristina Mårtensson,Stefan Björ, Cia Mattsson och Gunnar Pettersson.
Bakom sitter : Per-Ola Persson, Ingrid Pettersson och Mikael Mattsson. 

Jag Ingrid Ewertsdotter (Pettersson) flyttade till Hede 1965, 3 år gammal. Vi kom till Hede p.g.a att min far Evert Pettersson fick arbete på kommunal kontoret som kommunal kamrer. Han såg en glesbygd och kommun i kris och en landsbygd som avvecklades mer och mer. Han bidrog med att starta igång företag, få fler arbeten, få det till det är i dag, levande. Han var också med i turistföreningen och Lions, gjorde kampanjer för att locka folk till fjällen. Byggde upp Björnrike och Vemdalsskalet, byggde sedan Björnrike fjällviste. Nära vän och kompanjon till Konrad Nordström under alla år tills Konrad gick bort. Nära vän till Ingmar Larsson, Bertil Lindgren och Henrik Norell likaså. Byggde upp Steelex och Härjedalens trä.

Själv var jag barn och har mina bästa barndomsminnen från denna tid. Jag bodde brevid dåvarande Apoteket intill Kyrkan. Var bästa vän med apotekarens barn, Strandlers innan dom flyttade till Gällivare. Sedan närmast vän med Rektor Lars Hanssons dotter Eva. Numera Ganell. Skogsvaktare Mårtenssons dotter Kristina som bodde ovanför Manefukturaffären, mitt emot nästan Norells.

Underbara minnen. Underbar tid. Lycka! 

Vi flyttade 1972 då min far fick arbete som kansli chef i Mörbylånga på Öland. Jag flyttade med min mor till Borlänge. Min far gifte om sig och bildade ny familj på Öland. Han bor numera i Jönköping. Sina barndomstrakter men med ett stort rött hjärta för Hede och Härjedalen.
Själv bor jag i Borlänge och jobbar som läkarsekreterare. Har 2 barn. Älskar djur ,natur, musik, teater, inredning, mode och mycket mer ..