Krönikör




Hjärtat fullt av stygn …

Den 24 januari för 21 år sedan avled min bästa vän Elin, någon månad innan hennes 11 årsdag, i cancer.

Vi var klasskamrater men hon flyttade från Hede. Vi höll kontakten genom att brevväxla, skicka bokmärken till varandra och prata i telefon. När hon hade en "bättre period" kom hon och hälsade på mig. Vi smög upp på brorsans rum när han inte var hemma. Satte igång en LP skiva och dansade och fnittrade som galningar till låten You're in the army now med STATUS QUO. Vi kände oss modiga på nått sätt där vi skuttade omkring och när som helst kunde bli avslöjade av en testosteronstinn storebror om han kom hem.

Efter det blev hon sämre... för att sen bli bättre igen. Nästa gång vi möttes var i omklädningsrummet efter en skidtävling vi båda varit med på i Åsarna om jag inte minns fel. "Nu ska här tas igen massa skratt och uteblivet tjejsnack i bastun" tänkte jag. När hon tog av sig mössan såg jag bara ett litet kalt huvud. Vart hade det blonda håret som matchade de blå ögonen tagit vägen?

Den nästan genomskinliga personen som stod framför mig fortsatte trevande att klä av sig. När jag såg hennes späda överkropp stängde jag av. Vad fan menades med det här!? Vart var min Elin? Personen framför var ju täckt av ärr uppifrån och ned. Min Elin hade inga sådana fruktansvärda ärr, hur skulle hon kunna ha det, hon var ju bara 9 år!! Jag bär ändå med mig många ljusa minnen från den dagen i bastun, fast jag minns även väldigt tydligt vad jag tänkte "Vem det än är som har gjort det här ska få fan!"

Vi brevväxlade under hennes tid på sjukhuset i Umeå men mot slutet fick jag beskedet att hon var alldeles för svag för att orka skriva.
Att som 10-åring förstå att en annan 10-åring helt enkelt inte orkar skriva under flera dagar i sträck var väldigt svårt att förstå. Morgonen jag fick veta att Elin hade gått bort sitter som en blodigel i mitt minne. Jag minns allt från hela den dagen! Jag skrev en dikt som någon läste upp på hennes begravning. Jag minns ingenting av vad jag skrev då. Mina sista ord är utsuddade och vill inte komma tillbaka.

Det tog mig över 10 år innan jag orkade åka till hennes grav, och jag har inte varit där sen dess ... Att acceptera att hon är borta i tanken är en sak men att se hennes grav en helt annan.  blir alla tankar verkliga, alldeles för verkliga!Jag tänker fortfarande på henne ofta. Så kommer det alltid att vara. Mitt hjärta är fullt av stygn. De första 3 åren efter hennes bortgång kände jag inte riktigt någonting. Hamnade i chock. Men efter det har jag tänkt på henne i stort sett varje dag under 18 års tid.

Vid alla stora händelser i mitt liv har jag velat ringa henne och berätta. När jag skulle börja gymnasiet undrade jag mycket över vad hon hade valt för inriktning i livet. Hade vi fortfarande hållit ihop? Kanske hamnat på samma skola och kokat nudlar i samma kokvrå. Studenten är också ett sådant minne jag hade velat dela. Den där känslan av "Nu börjar livet!". Frihetskänslan när man tog körkort och hela grejen med att livet leker i den åldern. När jag upptäckte att jag var gravid och det största ögonblicket i livet då Alfred, så efterlängtad, kom.

Hon fattades mig under bröllopsplaneringen och trots att kyrkan var fylld av människor som jag älskar och som älskar mig på bröllopsdagen så var det något som fattades, NÅGON som fattades ... Det hela är så orättvist, och det kanske är därför det är så svårt att släppa taget. Kanske har Elins bortgång en del i det att jag alltid känner mig stressad. Sorgen över allt hon inte får uppleva kanske undermedvetet gör att jag försöker hinna leva för två?

Elin lärde mig mycket då hon var i livet, men hon har också lärt mig mycket i efterhand. Hon har lärt mig att inte nöja mig förrän jag är riktigt nöjd. Hon har lärt mig att livet är skört och måste levas fullt ut den tid man har. Vad gör det om jag gör misstag? Jag lever och har möjlighet att ställa allt tillrätta. Hon har lärt mig allt om empati och att man måste hjälpa andra för att överleva själv.

Att vi som är friska ALLTID har råd att skänka något till våra medmänniskor, vare sig det är tid eller pengar. Jag gråter ofta. Sällan för att jag är ledsen utan för att hjärtat då och då svämmar över när jag tänker på alla er som jag har omkring mig och hur lyckligt lottad jag är. Oktober är en rosa månad då cancerfonden varje år gör stora satsningar för att samla in pengar till forskning för att en dag kunna stå i ringen som segrare mot cancern. "Ingen idè att skänka pengar, det blir ju ändå så liten del av pengarna som faktiskt går till forskning" säger vissa. Gör det då det hela bättre att inte skänka något??? Om Sveriges befolkning skulle skänka 1 krona var skulle det innebära 9 666 871 kronor till livsviktig forskning!!! Det är inte VAD du skänker som är viktigt utan ATT du skänker!

När vi gifte oss ville jag så gärna ha något som symboliserade Elin och hade sett ut ett armband som jag tänkte bära. Tyvärr gick armbandet inte att få tag på till bröllopet och det är något som har tärt på mig en del. Jag har heller inte köpt armbandet efteråt. För någon kväll sedan satt jag och läste igenom gamla dagboksinlägg där jag skrivit om Elin. Jag tänkte extra mycket på henne under hela kvällen och bad om ursäkt för att jag inte ansträngde mig mer för att lyckas hitta armbandet som jag hade lovat henne.

Bestämde mig för att åter knyta kontakten med Elins föräldrar. Dagen efter, på marken under en presenning bland plankor och spån, mitt i ingenstans, hittade jag just det armbandet jag hade tänkt köpa! Hela jag fylldes av lycka. Hon finns fortfarande med mig! På vårt kontor har jag satt upp det sista bokmärket hon skickade mig och på baksidan har hon skrivit mitt namn inuti ett hjärta. Jag hoppas hon vet att hennes namn står i mitt…

Idag tillägnar jag er sången ”Var är du min vän” av Lisa Nilsson. Sköt om dig själv och andra.

Kärlek i alla möjliga och omöjliga former, plus lite misstro och missöden


Från några dagar före midsommar till någon dag efter helgen så har jag upplevt kärlek i många av dess former och varianter. Det är otroligt fantastiskt att det kan samlas så mycket kärlek av olika slag under några få korta dagar i ens liv. Det är inte mycket som förundrar mig nuförtiden, men detta har gjort mig förundrad – och lycklig.

Mitt liv har kantats, eller rättare sagt styrts mest av krångel faktiskt – ända sen jag föddes. Sjukdomar, mobbing, brustna förhållande, sjukdomar, lite mer mobbing och sjukdom och så lägger vi på lite fattigdom på det. Men... jag är en i grunden extremt positiv själ och har gått igenom allt som blivit mig givet i livet med högburet huvud och en sjujäkla vilja att leva. När min pappa dog i februari 2011 tog dock min ork slut och jag brakade sönder och samman. Det ena dråpslaget efter det andra kom och det vara faktiskt många gånger jag funderade på om det var värt alltihopa, men jag tackar gudarna för min styrka att aldrig ge upp – hur mörkt de än är.

Min ekonomi blev knaper av olika anledningar så jag fick ta det näst svåraste beslutet i livet – att flytta från mitt älskade Nore (det svåraste var att flytta ifrån mina barn för 12 år sen). Jag fick känna på hur det var att vara nästan hemlös, att inte ha NÅN koll på tillvaron – det var svårt ska jag säga. Men... så fick jag äntligen flytta in i min nya lägenhet och började så smått planera hur det skulle bli. Vi byggde och snickrade, målade och möblerade. Om jag inte haft alla mina älskade vänner och släktingar hade det inte gått. Allt blev så himla fint. Men jag tappade sugen i alla fall – det är ett område med mycket barn och många olika människor och jag behövde lugn och ro, så jag ville fly bort, men sansade mig och bestämde att ”det spelar ingen roll var man bor, man måste ändå lära sig att leva” som min kloka och älskade vän Susanne Larsson en gång sagt. Det var ett klokt beslut av mig – för sen har det på nåt sätt vänt och trots både det ena och det andra missödet så kan inget rubba min lycka.

Det var bestämt innan att jag skulle ta min älskade Hubbe (husvagnen) och åka upp över midsommarhelgen och hälsa på min bror med familj i Sveg, så dagarna innan gick åt till att förbereda allt som förberedas måste. Under tiden så byggde min andra bror ett nytt altangolv till mig och en liten shoppingresa till Sundsvall var planerad – den resan fick dock ställas in för mig på grund av att jag inte orkar hur mycket som helst, men jag lånade ut bilen till min vän och hennes mamma så de i alla fall skulle få åka och det blev de så glada över  - och jag över att kunna hjälpa. Win-win med andra ord.

Min yngste son hade förärat mig ett besök innan för att hjälpa till med altanbygget. Vi fick ställa in bygget på grund av regnet, men mamma fick i alla fall rå om sin son ett tag. På onsdagen kom min dotter hem och vi hade en helkväll på den nya altanen med TP och massor av skratt. Torsdagen gick väl inte sådär hundra bra, allting tog sådan himla tid, så Jacob däruppe i Sveg som längtat efter faster, hann somna innan jag dök upp. Mamman tog dock upp honom så vi fick träffas och något så hjärtevärmande får man ju leta efter. Han hade hela dagen ”svâdâ” i faster sin och skulle ge mig en ”putt” när jag kom och leendet han hela tiden hade på sitt ansikte när han tittade på mig var oslagbart.

Under midsommarhelgen var det olika aktiviteter som bjöds i Sveg, bland annat cruising, vattenskotertävling, massor med pussar av en liten kille som fick sova hos faster i Hubbe och var överlycklig över det - och trevliga människor runt omkring. Min familj där uppe i Sveg är inte av blodsband, men kärleken låter sig inte styras av sådant - älskar man någon så gör man det oavsett genetiskt material. Att bara få finnas och bli älskad precis som den man är, är en gåva som man inte slänger bort i en handvändning. Jag var oerhört  lycklig då och passade på att njuta så det nästan gjorde ont.

På grund av en impuls så tog jag Hubbe med mig på söndagen och for upp till hemlig ort i närheten av Hede. Jag skulle på dejt! Inte heller det skitvanligt, så allt såg lovande ut. Jag passade på att hälsa på mina älskade rocksöner en sväng också, träffade en kär vän på ICA och sen fick jag uppleva den fysiska kärleken också – inte helt fel det heller. Något vi alla behöver lite då och då. Dessutom bjöd himlen på ett skådespel utan dess like på söndagskvällen, vilket renderade i en extremt lycklig Nena.

Måndag for jag till vackra Långå för att hälsa på, men hamnade på akuten i Hede. Ja men... jag klev väl snett och stukade foten rejält, slog upp det andra knät och fick sy 12 stygn. Men kärlek igen... min vän och hennes man hjälpte mig genom dagen och ordnade så jag kom till Sveg där min syster och svåger hämtade mig. Mitt hjärta fylldes än en gång av ogrumlad kärlek. På tisdagen kom min mamma och hjälpte sin stackars handikappade dotter . Hon är guld värd min 78-åriga mor!

Att man kan få älska så mycket är fantastiskt! Den där misstron då?

Ja den är helt i onödan – jag är en snäll och vänlig själ som i de allra flesta fall tänker mer på de jag älskar än på mig själv. Jag finner större lycka i att få ge än att ta emot – även om det givetvis också är bra. Jag har aldrig medvetet skadat en annan varelse, att sådant i alla fall förekommit skyller jag stenhårt på att jag är människa och verkligen ingen perfekt sådan. Om jag bara får chansen, så kan jag vara en trogen vän för ett helt liv, men har kommit så långt i livet ändå, att jag inte står ut med vad som helst för att vara det. Ge och ta kallas det  - tror jag.

Nåja – intrycket är en bestående lycka i alla fall – trots misstro och missöden. Jag är så lycklig över att orka leva igen och att orka ta för mig av det som bjuds på livets bord att jag liksom skiter i resten. Eftersom jag fick avbryta min oplanerade semester i Hede och inte hann med alla de som jag vill träffa så ska jag försöka ta mig upp igen innan sommarn är slut – om livet vill.

Ps: Lycka är små stunder i livet – bestäm dig för att de ska få styra ditt liv, istället för de eländiga stunderna. DS