Krönikör




Lite anekdoter ...


Gick igenom lite saker hemma då jag plötsligt fann en gammal lapp. En lapp som jag hittade för 20 år sedan uppsatt ovanför innertaket på en av toaletterna på högstadiet i Hede...

Men jag skall kanske ta det från början. Jag och Peter Dahlin var kanske inte de lättaste att ha att göra med under högstadietiden. Blev något besök till rektorn och en del tid ute i korridorerna. Det hyss jag skall berätta om nu hör väl dock till ett av de mest kreativa som vi gjorde. Vi hade sett att man kunde lyfta på innertaket på toaletter på högstadiet (där det är toaletter på rad). Hävde du dig då upp ovanför innertaket så kunde du komma åt de andra toaletterna uppifrån. Vi fick då en idé om att vi skulle skrämmas lite. 

Vi tog plankor ifrån slöjden som vi lade ovanför innertaket som vi kunde sitta på. Sedan kopplade vi in en brytare till ljuset på granntoaletten så att vi kunde tända och släcka den som vi ville. Vi spelade sen in ett band med lite "hemska" ljud. Ljuden bestod bla av krossande av en lampa (i en påse då såklart, vi orkade ju inte städa), slängda böcker på ett bord och ett himla oväsen med kastruller och stolar innan en av oss sa "NUU KOMMER JAAAG !!!". Vi spelade in allt detta på en Freestyle (för er alla yngre, Freestyle var alltså en portabel liten kassettbandspelare. Jaha just det ja, ni vet inte vad en kassetbandspelare är...).

Vi öppnade upp bandspelaren så att vi kunde påverka hastigheten när vi spelade in och på så sätt få ljudet att låta mycket långsammare senare vid uppspelning. Sedan tog vi med bandspelaren och kopplade in en extern 6 x 9 högtalare som vi placerade riktad mot granntoaletten. För att snabbare få napp så låste vi alla toaletterna utom just den som vi hade preparerat. Det tog inte så lång stund innan första offret kom, en kille som gick på förskolan. Han och hans fröken hade varit på biblioteket och på väg tillbaks så kände han väl att han behövde gå på toaletten. Väl därinne så väntade vi en stund innan vi startade bandet och började blinka med lampan. Med en smäll for toalettlocket ner och dörren flög upp. När han kom fram till sin fröken så hörde vi han säga "Lampan tändes och släcktes tre gånger!!!". "Ja ja ja nu går vi" sa fröken och så var det inget mer med det. Man undrar ju lite vem killen var och om han kommer ihåg detta än idag... 

Just det, lappen som jag nämnde i början. När vårat avgångsår firade 10 år (1998) så gjorde vi som brukligt är, dvs besökte skolan för att få en liten rundtur. Jag kom då på hysset vi hade gjort tio år tidigare och sa till Peter "Du, vi går och kollar om grejorna är kvar !" Sagt och gjort. Vi avvek från resten av gänget och styrde mot toaletterna. Vi öppnade sakta innertaket och på en vägg däruppe ovanför innertaket satt då denna lapp som ni ser på bilden skriven av vaktmästaren Sune Svensson. Den var lite gulnad redan då, så den hade säkert suttit där i flera år. Hoppas att Sune och Alf Olsson kunde skratta lite iallafall åt vårat illdåd, nu vet ni vilka det var. Kan säga att vi skrattade så det ekade i rast aulan när vi hittade lappen !!!

I mitten på juli 2017 så var jag på gästriklands riviera, Strandbaden i Årsunda, och såg Ewert Ljusberg uppträda. Han har varit här under flera år men detta var första gången jag lyckades pricka in hans besök. Ewert levererade som vanligt och det blev en härlig kväll med många skratt och fina sånger. Många minnen och anekdoter om Arne fick vi också till livs under de två akter som han körde denna kväll.

Att bero på Ewert så kontaktade jag SVT angående filmen om honom som sändes på 70-talet, ”Det kom en man från Hede”, och undrade om de inte kunde lägga upp den på Öppet Arkiv. Svaret jag fick var att den ligger på film och är inte digitaliserad. Programmet är därför lågprioriterat för dem i nuläget, av kostnadsskäl, men de skrev upp det på deras önskelista över framtida publiceringar på Öppet Arkiv. Så om fler mailar dem på adressen  Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. och önskar detta så kanske chansen är större att den flyttas fram i kön.

Hämnd, tyranni och Alla Helgon


2012
Hon sticker den grova kanylen rakt in i det onda, sprutar in den grumliga substansen och trycker efteråt till med en trasa för att blodet inte skall rinna ner över min rygg, jag tror det är för att slippa städa undan efteråt. Jag sitter där i min plågoandes våld, helt stilla, men jag vill kasta mig undan och skrika högt i vånda. - Nu ska vi inte överdriva... det är många ställen kvar, säger hon och skrattar högt och en aning tyranniskt. Om inte smärtan varit nästan outhärdlig och om jag inte känt mig så liten och utlämnad, hade jag nog skrattat med henne – det är ju precis sådant jag själv brukar göra - plåga. Jag brukar använda mig av psyket och förvirra mina offer genom att prata, prata och prata. Om jag hade haft ett offer nu hade jag pratat i det oändliga och skrattat från djupet av mitt hjärta ... - Mowhahaha... och en glimt av ren elakhet hade synts i mina ögon. I en annan situation och i en annan tid, hade vi nog kompletterat varandra i tortyrens konst, hon och jag.

Hon trycker med bestämda fingrar. - Åhå, här var det visst ont, men jag måste ju, det vet du, säger hon lent - sen det där skrattet igen. Jag ser henne inte för hon står bakom min rygg, jag vet inte hur många gånger hon tänker plåga mig, men med tanke på alla markeringar jag har på min kropp, blir det nog väldigt många är jag rädd. Hon säger att hon inte njuter av att plåga någon – utom de som hon vill hämnas på och jag tänker genast: Vad i herrans namn kan jag ha gjort henne? Vi är släkt med varandras släkter och jag undrar om det är något som grott – länge. Undrar om det kan vara jag som får lida för det – kanske hon inte får utlopp för det på något annat sätt. Tankarna virvlar runt i huvudet. Jag börjar känna mig sliten och väldigt, väldigt trött.

1998
Jag satt i ett annat liknande rum - ett litet krypin, möblerat för att man ska känna sig avslappnad, men med tillräckligt antal tingestar för att man ska känna ångesten sippra nedför ryggraden. Bland många andra så var där något de kör långt ner i halsen på en och något som stryper blodflödet och som du domnar bort av och som smärtar, något de kör upp genom näsan, så långt så det nästan nuddar hjärnan. - Sitt stilla nu! Han lät vresig, verkade stressad och en aning osäker på handen. Jag tänkte att han bara var ovan och lagd åt det nervösa hållet, för han svettades en aning också.  - Det här har jag nyss fått lära mig, så du får agera försökskanin, sa han och bekräftade mina misstankar.

Nackhåren reste sig när jag såg nålarna han tog fram och tänkte: Inte ska han väl ändå använda de där? Jag började också svettas, fukten lade sig som en hinna på min kropp och lite hårdhänt torkade han av mig med en handduk. Han körde in nålarna och vred runt dem, fram och åter, fram och åter – gång på gång på gång. Jag orkade inte räkna alla, men helt plötsligt reste han sig och lämnade mig där ensam. Han sade bryskt innan: - Jag kommer tillbaka! Jag visste inte vad jag skulle tänka, jag vågade inte röra mig eftersom jag inte kunde veta vad som då skulle hända. Hur lång tid som gick innan han plötsligt och med ett ryck öppnade dörren vet jag inte, men jag riste till och det gick en il av smärta genom kroppen. Jag kände direkt på doften att han under tiden passat på att dricka kaffe och undrade om det var för att han skulle slippa se mitt lidande.

2012
När hon äntligen lägger ner kanylerna och sprutorna och säger åt mig mig att klä på mig igen så flinar hon:  - Du bad själv om det! ... mowhahaha haa ...  SLUT

Epilog:
Den 2 november 2012, var jag till kära Doktor L för att få enkel behandling med kortisoninjektioner. Jag överdrev rejält i berättelsen och hittade på somligt, men det blev liksom mer spännande så än ett vanligt läkarbesök, tycker jag. Ont gjorde det, som attan, men knappast som att bli torterad skulle jag tro. Hon skrattade gott i vissa situationer - det gjorde hon. Det där om att hämnas var såklart ett skämt även om jag är skeptisk. Något av en tyrann, det är hon nog, men jag bad faktiskt om det själv.

Vi brukar ha roligt på våra möten, även om orsaken inte alltid är så rolig. Svåra allergiska reaktioner, annat kollijox i den stilen eller som nu: muskelfästesinflamationer. Min doktor, hon ligger på topp tre (alltså bland de tre bästa) av alla läkare jag någonsin träffat och det är väldigt många, men under tiden ”tortyren” höll på låg hon stundom under topp hundra. Varför jag drog in mig själv i plågeriet är ju för att jag babblar och babblar tills folk får ont i öronen. Jag fullkomligt älskar att prata så det har blivit många hål genom tiderna - ni förstår ju varför folk går till doktorn för öronvärk så ofta.

Jag måste säga att min Doktor L (hon är ju givetvis många andras doktor också, men jag vill liksom tro att jag är favoritpatienten, även om hon är lika tyrannisk mot alla andra också) alltså... skämtåsido så är Min Doktor L nog kanske på topp två just nu, för hon är en riktigt stor och äkta pärla bland andra pärlor och grus. 1998 fick jag akupunktur av en sjukgymnast som var rätt ny i gamet. Det gjorde inte ett dugg ont faktiskt, det onda hade jag ju redan. Honom träffade jag många gånger under alla mina vistelser på Åreklinikerna, men just den här gången var den allra första. Jag bara mindes honom sådär apropå liksom. ”Tingesterna” jag nämnde var en vanlig träspatel att kolla halsen med, en blodtrycksmanchett och en lång tops att ta näsprover med – inget värre än så alltså.

Varför Alla Helgon då? Jo för att det är dagarna då väven mellan de ”andra världarna” och vår är som tunnast varje år. Jag blev nog inspirerad av alla helgon, spöken och allt annat som dyker upp just nu och därför blev det lite av en hemsk historia. Ps: Injektionerna innehåller bedövningsmedel så just i skrivande stund 2012 har jag faktiskt inte ont alls på de 33 ställen hon stack mig på. Ds.

En äkta Härjedaling!

Åsså får vi inte glömma ”n´Lennart”, åtminstone inte när det gäller kultur och traditioner!

Lennart Persson var en tvättäkta Härjedaling med många järn i elden! Men var börjar man när man vill beskriva den man n´Lennart var? Killen hade så många olika intressanta jobb, uppdrag och intressen. När man i sin enfald trodde man visste allt om honom då kom det en överraskning till som en kalldusch. En sak är dock klar, han var väl respekterad i hela Sverige såväl som i utlandet!

Vi kan börja med att berätta att Lennart var bilhandlare till yrket. Han var en duktig affärsman och tuff, dock en diplomatisk förhandlare. Han, om någon, kunde snacka öronen av dig! Som de flesta framgångsrika försäljare var han dock först och främst ärlig och man kunde lita på vad han lovat. Lennart var utåtriktad och hade en ovanligt bra personlighet och humöret var det absolut inget fel på! De som kände honom kommer säkert ihåg att han hade väldigt lätt för att skratta och att han hade många skämt och roliga historier på lager. (Obs: några var t.o.m. sanna!)

”Lennart af Persson” kom från gamla släkten Persson i Hede. Han är därmed en äkta Härjedaling, något att vara stolt över! Omkring 1825 drog några av släkten ut som nybyggare och började lägga grunden till det som i dag är Ransundet. Lennart som tagit rätt på den gamla släktgården i Ransundet, tog sitt ansvar och förde traditionen vidare genom att bevara den. ”Big” Lennart var en riktig naturmänniska som älskade landskapet, jakt och fiske, naturen och allt vad detta innebär. Så det kom sig ganska naturligt för honom att så småningom börja med det som kallades ”Vilthägnet Ransundet”, en ca 450 ha stor viltpark som bl.a. innehöll två fina vandringsstigar, massor med fina djur, rast- och observationsplatser på olika ställen samt även en ”lappkåta”. Han bytte helt enkelt ut de en gång så vanliga kossorna mot wapiti, kronhjort, vildsvin, dovhjort, mufflonfår o.s.v., som levde fritt i parken. Observera att detta inte handlade om någon ”djurpark” utan om ett stycke Härjedalsk vildmark som åsidosatts för djur som i naturligt samspel levde med varandra. Vilthägnet var ett mycket populärt utflyktsmål för turister från både in- och utlandet, för vilket jag gjort många anslag, affischer, prospekt och otaliga översättningar på olika språk.

Det är här som ett av hans andra yrken kom in i bilden: vad sägs om Lennart som ”drömmakare”? Han var dåtidens enda aktiva och av myndigheterna godkända ”officiella bedövare” i hela Jämtlands län och långt utanför länsgränsen. Vad gör man då som ”dream maker”? Man kan förklara det med att han bedövade djur som hamnat i svårighet och fraktade dem när de sov till platser där de hörde hemma, eller dit myndigheterna bestämde att de skulle vara. Lennart fick de flesta uppdragen från Länsstyrelsens Naturvårdsenhet. Ett uppdrag var t.ex. att söva en myskoxe med unge som ”förirrat sig” hela vägen ner till Dalarna. Ett år kom en björnunge, regelbundet som en klocka, till en renslaktplats för att mumsa i sig ”godiset”. När den upptäcktes var det naturligtvis en stor uppståndelse och rena folkvandringen till platsen. Så gick det som det gick: människor började att mata björnungen, som naturligtvis tappade all skygghet och vande sig vid att bli matad. Till sist fanns det inget annat val. Lennart tillkallades för att bedöva björnen som fraktades långt bort i skogen för att leva sitt naturliga liv. Men se, det gick inte. Det dröjde inte länge förrän den var tillbaka på sin gamla matplats. Han bedövades igen, bara för att fraktas till Kolmården. P.g.a. människans okunnighet och oförstånd förlorade ett vilddjur sin självklara frihet!

Ett av de intressantaste uppdragen hände när en turist uppsökte Lennart för att berätta att han hade sett en ren vid Särvsjövägen som hade fastnat i en tråd. När Lennart kom till skadeplatsen fick han se en ovanlig syn: en ren hade tydligen fastnat i ett elstängsel och i sin ångest trasslat in hornen i tråden. I fritagningsförsöken drog renen upp en stolpe, på vilken tråden satt, och släpade med sig stolpe, tråd och allt och följde renflocken. Alla försök av Lennart att komma i närheten av renen för att bedöva den misslyckades. Till sist fanns inget annat val. Han fick döda renen med ett välriktat skott. Åter igen fick ett djur betala med sitt liv för människans ingrepp i naturen!

Vapnet som Lennart använde under sina uppdrag från länsstyrelsen, polisen, djurparker jägarorganisationer och jordbrukare, var en ombyggd FN kaliber .22 pistol, till vilken han själv hade byggt en specialkolv. Vapnet avfyrade en patron utan kula. Kruttrycket aktiverade en luftkomprimering som i sin tur sköt ut kanylen med bedövningsmedlet. ”Pilen” fastnade i djuret och lufttrycket i kanylen drev bedövningsmedlet in i djuret. Lennart började med djurbedövning 1978 och hade 1985 redan framgångsrikt bedövat över 300 djur. Det hade dock enligt honom varit ”nära ögat” några gånger.

n´Lennart var som sagt jägare och skogskarl av hela sitt hjärta. Han bedrev jakt i alla dess former, med eller utan gäster från utlandet. Men till skillnad från många andra så kallade ”jägare” bedrev han en intensiv jaktvård. Han var också en mycket skicklig och framgångsrik jägare och skjuta kunde han som få. När han jagade älg siktade han alltid på halsen och skröt med att han aldrig behövde ett andra skott.

Det finns många jaktepisoder och jakthistorier om Lennart. Jag minns så väl året där han var på älgjakt med sin hund, som hade ståndskall uppe på en höjd. När Lennart smög fram fick han sitt livs överraskning, det var ingen älg hunden skällde på utan en björn som kom rusande rakt emot honom. Lennart var en duktig skytt, men det var i absolut sista sekunden han kunde stoppa och fälla björnen, som föll död framför hans fötter. Det var ”nära” och hade kunnat gå illa, riktigt illa! Men tuff som han var skrattade han bara!

Lennart hade många jaktgäster från olika länder och en som jag minns så väl var den amerikan som var livvakt åt USA-presidenten och som kom direkt från ett säkerhetsuppdrag på den amerikanska ambassaden i Turkiet till Ransundet, komplett med sina puffrar i bagaget, för att jaga älg med ett lånevapen. Han lyckades fälla en fin 14-taggare med ett välriktat skott. Det var en supertuff gubbe som Lennart aldrig glömde och som jag aldrig kommer att glömma.

Lennart var en mycket trevlig människa och hade en utåtriktad personlighet. Bara en enda gång såg jag Lennart arg som en geting. Man kunde se det på hans ögon som blev alldeles svarta. Det var när en tysk jägare ville skjuta en kronhjort i hägnet. Han blev noggrant upplyst om vilken han skulle få skjuta, absolut inte avelstjuren som behövdes för fortplantningens skull. Gissa vilken killen sköt??? När Lennart därefter började ”språka” med tysken på sin roliga tyska drog jag mig undan så snabbt jag kunde röra på benen, för min egen säkerhets skull!

En av många roliga (allvarliga?) men sanna historier hände när Lennart en dag kom till Ransundet, parkerade bilen och gick in till vildhägnet. När han efter några timmar kom tillbaka såg han en lapp på bilrutan, där han kunde läsa följande: ”Hej, jag har stött på en björnhona med unge nervid ån bort mot vändskivan. Jag fick ta bena därifrån. Men jag ska dit och filma nu. Om det händer nåt så är/var jag rakt ner emot ån ifrån där bilen är parkerad. Jag, Håkan kl. 13.00”.

Men Lennart var också en mycket social människa och djupt engagerad i allehanda ärenden i samhället. Lennart sa aldrig nej när hjälp eller support behövdes någonstans. Hur han klarade alla sina ideella uppdrag är än i dag en gåta för mig!

En episod av Lennarts sociala inställning, tacksamhet och givmildhet minns jag så väl. När vår då 8-åriga dotter Lisa började lära sig spela blockflöjt i Hedeskolan var det ju naturlig att hon ville ha sin egen. Då jag visste att Lennart var i stan ringde och bad jag honom att köpa en åt henne, att jag skulle betala honom när han kom tillbaka med den. Sagt och gjort gjorde han det och kom upp till huset med flöjten. Men pengarna han betalade för den ville han absolut inte ta emot! Det var en present till Lisa, tillsamman med ett handskrivet kort med en lång, rolig och känslosam text. Blockflöten kom väl till hands när Lisa en dag hittade en liten pippifågel som låg död på marken uppe på vallen. Hon grät och ville begrava den och spelade vid ”begravningen” en trudelutt för den med flöjten som hon fått i present av Lennart. Lennart var en tuff affärsman, men visste väl hur man behandlar människor och speciellt vänner!

Jag hade själv under många år ett intensivt samarbete med Lennart i olika ärenden och jag minns så väl, dock med en tår i ögonvrån, alla de roliga stunder vi haft tillsammans med hans ”tyska generaler” som kom till vilthägnet varje år. Det finns mycket mer att berätta om denna fantastiska människa, som tyvärr gick bort alltför tidigt. Det har varit ett stort nöje för mig att jag haft förmånen att lära känna och arbeta med honom under ett antal år.

Tack för din vänskap, Lennart! Jag anslutar mig till vad dina tyska vänner alltid hälsade dig med: PROST, SKÅL och CHEERS! ”So long my friend and rest in peace until we meet again in the wild blue yonder on the other side”!

En ynnest att få uppleva detta på hemmaplan

Foto: Håkan Persson

Fick en Chuck Berry box när jag fyllde år, Rock And Roll Music - Any Old Way You Choose It - The Complete Studio Recordings ... Plus! En 16 CD´s box med två medföljande böcker. En rejäl pjäs som tagit en stund att tröska igenom.

Denna box innehåller det mesta som han har gjort plus outtakes och några live framträdanden. Jag var inte riktigt beredd på hur mycket blues som denna rock kung spelat in. Han har faktiskt fler inspelade blues låtar än rena rock låtar om man skulle börja räkna efter och det är ju inte direkt det han har blivit känd för.

En annan rolig sak är att det finns en uppsjö av låtar som bygger på det klassiska Johnny B Goode riffet. Blir lite komiskt i live sammanhang när han tex kan börjar spela och sjunga versen till Bye Bye Johnny. När han sen kommer till refrängen så börjar publiken sjunga refrängen till Johnny B Goode istället. När sedan nästa vers kommer då har också han hoppat över till Johnny B Goode.

Men han är ju främst en artist som gör sig bäst när man också får se honom (kolla på youtube på de låtar som finns från 1972 inspelat i London).

Den 8 Juli 1989 befann jag mig, som många andra Härjedalingar, på parken i Hede. Det var en ynnest att få uppleva detta på hemmaplan och jag är Erik Persson evigt tacksam för det. 2007 såg jag honom på Stenegård i Järvsö. Inte lika vital denna gång, men Chucken är ju alltid Chucken och man vet aldrig vad som händer när han står på scen. Måste vara både roligt och lite nervkittlande för musikerna att spela med honom när han får sina infall.

Ett lite hårdare tips som avslutning, Nitemare från Canada. https://www.youtube.com/watch?v=mYwtXblnRAA

När kungen kom till Hede

Nästan alla sagor börjar med ”det var en gång - - -” och så var det också med denna saga. Hur många människor i landskapet hade inte önskat sig att få se Kungen och framför allt Drottningen, inte i TV eller i tidningarna, utan ”live”, i egen hög person. Sagan, eller drömmen, gick i uppfyllelse de sista dagarna i augusti 1989, för över 26 år sedan, när Kungaparet kom på ”Eriksgata” i Härjedalen.

Torsdagen den 31 augusti skulle Kungaparet inviga ”nya” Sonfjällets Nationalpark, som utvidgades från 2 700 till 10 400 hektar, nästan en fyrdubbling av arealen. Redan tidigt på morgonen märktes en viss upphetsning i Sonfjällsbygden, luften kändes som om den vore fylld med elektricitet, som vid ett annalkande åskväder. Redan långt innan Kungaparet kom till Sonfjället var parkeringsplatsen vid fäbod Nyvallen absolut fullproppad med bilar, däribland även utländska, främst tyskar, som förväntansfullt väntade på ankomsten av, som de själva hävdar, ”sin” drottning.

När ett av de stora tälten blåste bort av de kraftiga vindarna under natten, utlöstes en febril aktivitet med att få upp det igen. Lite längre bort i mattältet var det full fart med att trolla fram maten till ”högviltet” samt alla specialinbjudna gäster. Fäbod Nyvallens ägare och värdpar Margareta och Alf Kristoffersson, klädda i sina fina folkdräkter, skymtades här och där och TV-folket manövrerade febrilt sina dyra kameror.

När så Kungaparet äntligen kom åkande i den officiella limousinen, kunde man se kilometerlånga köer med bilar längs vägen till Nyvallen och en oerhört stor och förväntansfull människoskara fanns församlad kring den lilla, anrika fäboden Nyvallen. Aktiviteten ökade, poliser och säkerhetspersonal blev mer och mer nervösa och en susning gick genom människoskaran när den kungliga limousinen äntligen kom körande uppför sista backen. Äntligen var dem här!

Hede hembygdskör började sjunga, de ljuvliga tonerna kämpande mot Sonfjällets vindar. Tidningsfolkets journalister och fotografer kom springande för att komma i bästa möjliga position, blixtar från otaliga kameror skar genom luften och upphetsningen började påverka även undertecknad när Kungaparet kom ut ur limousinen. När så Kungaparet efter välkomsthälsningarna äntligen satt sig vid den iordningställda platsen vid sidan om Nyvallens huvudbyggnad, lade sig en förväntansfull stillhet över fäboden och omgivningen och man kunde känna den absoluta stoltheten som fanns inom många av åskådarnas hjärtan. Ett stycke historia skrevs i detta ögonblick in i boken ”betydande händelser i Härjedalen”.

När den första av många talare klev in i den unika och vackra, av naturtillgångarna fantasifullt specialtillverkade talarstolen, tillverkad av Torsten Kristoffersson, låg spänningen vid bristningsgränsen! Men – av lätt förklarlig anledning verkade allas ögon ligga på Drottningen. Även undertecknad kände Drottningens enorma utstrålning och som en blixt från blå himmel kom tankarna på det gamla amerikanska ordspråket ”behind every successful man stands a unique and supporting woman”, fritt översatt ”bakom varje framgångsrik man finns en enastående och stödjande kvinna”. I detta fall verkligen ett sant ordspråk! Drottningens utstrålning går helt enkelt inte att beskriva, den måste kännas, och det är en sannerligen unik och positiv upplevelse som kommer att finnas i undertecknads minne livet ut.

Många fina ord sades vid denna ceremoni beträffande utvidgningen av Sonfjällets Nationalpark, från regeringens och landskapets samlade representanter, angående naturvård, miljö, bevarande av naturen för kommande generationer o.s.v., man kan bara hoppas att alla dessa fina ord inte faller i glömska!

När så äntligen alla talare hade sagt ”sitt”, när den officiella invigningen hade skett, när all den härliga typiskt härjedalska maten hade ätits upp, bl.a. röding med flötgröt, när Kungaparet hade tagit emot sina fina ”Sonfjällspresenter” och sagt adjö till Sonfjället och folkmassorna, gick en väldig suck genom människorna, det var som luften pyste ut ur en ballong!

Visste björnarna vad som hade skett i deras kungarike? Antagligen inte, för ingen, inte ens den minsta ungen, visade upp sig för Kungaparet. Björnarna var förmodligen alltför upptagna av att skaffa sitt ”dagliga bröd” i form av blåbär och lingon och ville helst inte ha någon myndighetskontakt. Men vi är övertygade om att allihopa är tacksamma för utvidgningen av Nationalparken, av människan som annars bara är känd för att ”modernisera”, säg: förstöra vildmarken och naturen runt omkring sig. Men det var en härlig upplevelse för alla att få se och höra ”sin” Kung och Drottning i verkligheten, åtminstone en gång i livet.

Nämnvärt i sammanhanget är kanske att turistbyrån i Hede genom mig och i samband med invigningen av ”nya” Sonfjällets Nationalpark tagit fram en speciell knapp samt i samarbete med Posten en särskild poststämpel och ett ”förstadagsbrev” med ett björnfrimärke som stämplats med den.

Till sist dock en stilla undran: varför insisterar de olika myndigheterna envist med att använda sig av det felstavade ”Sånfjället”? Den först kända stavningen finns på Tomas Kristoffersson Hedraeus karta av år 1645, där fjället stavas ”Sonnefjäll”. Hur skulle det kännas och mottagas söderut, om vi fr.o.m. i dag betecknar landets huvudstad som Ståckholm”???