Krönikör




"I have been under Gods expedition in Hell"


"I have been under Gods expedition in Hell" det kan man säga om man någon gång stått på norska samhället Hells järnvägsstation under skylten för gods expedition. Låter inte riktigt lika fränt på svenska. Anledningen till att jag befann mig där i början på september var för att besöka festivalen Blues in Hell som i år firade 25 år. Festivalen som är en tvådagarsfestival hölls i år inne på Scandic Hotell där man slagit upp fyra scener och då hotellet är ett av Norges största så fungerade det väldigt bra.
 
Det band som jag såg mest fram emot att få uppleva live var engelska Nine Below Zero. De brukar kallas ett rhythm and blues band men jag skulle nog vilja lägga till att de även blandar in rock och till och med en aning punk i vissa låtar. De släppte sin första platta "Live At The Marquee" 1980. Börjar man sin karriär med ett live album och dessutom från klassiska Marquee då är kan man vara ganska säker på att bandet i fråga är väldigt bra live. Och visst är de bra. Har själv gillat dem sedan jag såg dem på tv den 24 oktober 1985 då de deltog i debut programmet för Hemma Värst med låten Eleven plus Eleven.
 
På Blues in Hell var det dock första gången jag såg dem live, men trots mina uppskruvade förväntningar så lyckades de överträffa dem. Bandet stod på tårna när de spelade och Dennis Greaves (gitarr/sång) och Mark Feltham (munspel/sång) är de två i bandet som speciellt lyser starkt. Glimrande gitarrspel som stundtals för tankarna till Angus Young från AC/DC anno 1977. Han bänder och vrider gitarren som om att han brottas med den men gitarren är helt chanslös mot hans vana handlag. Han leker med den och ser samtidigt ut att ha genuint roligt. Mark på munspel är också något extra och jag har aldrig sett någon så grym på munspel. Han verkar kunna spela precis hur han vill och har total kontroll över instrumentet.
 
En lista på några få av alla dem han har spelat med visar kanske lite på hur uppskattad han är; BB King, Nazareth, Oasis, New Model Army, Robbie Williams, The KLF, Manfred Mann's Earth Band, Johnny Winter etc etc. Det riktigt fina i kråksången var att Nine Below Zero spelade inte bara på fredagen utan även på lördagen! En annan som spelade bägge kvällarna var Reidar Larsen från Stavanger. Ganska laidback visblues som även blandade in lite svenska sånger. Fungerade bra tidigt på dagarna innan man riktigt hade raknat i.

Hälsingefyr var kvällens höjdare


Härjedalskalaset var verkligen en lyckad tillställning. Roligt att man lyckas få ut folk lite tidigare än vanligt men öppnar man med ett så starkt kort som Frans så ger det resultat. Extra kul att publiken verkligen var på tårna. Såg tendenser redan på Småstadslivs uppträdande som bådade gott och som sen briserade under Hoffmaestro. Hälsingefyr, bandet som kompade Småstadsliv, tyckte jag själv var kvällens höjdare. De lyckades till och med klämma in en ypperlig cover på Motörheads Ace of Spades. Några andra som imponerade på mig var The Lost Trailer Boys som spelade på logen. De var en ny bekantskap för mig som tyvärr fick börja med att spela
för ganska lite folk men allteftersom kvällen gick så hittade fler och fler in på logen och blev kvar där tack vare dem.

Lite tidigare i Juli besökte jag Gefle Metal Festival. En ny festival som hölls på samma ställe (gasklockorna i Gävle) som där nedlagda Getaway Rock Festival låg. Getaway togs över av tyska festivalägarna FKP Scorpio år 2012 och de har sedan dess lyckats köra festivalen i graven genom att späda ut och vattna ur festival med blaskiga band som kostade på tok för mycket. Det finns redan andra festivaler i Sverige som gör detta och gör det bättre plus att jag tror att den marknaden är mättad.

Gefle Metal Festival satsar istället på en lite mindre publik, de som gillar den mer extrema formen av hårdrock och där finns idag inga festival konkurrenter i Sverige. Man måste ner till Tyskland för att hitta något liknande. Fd sångaren i Immortal, Abbath, som jag skrivit om här tidigare gjorde nog festivalens två bästa uppträdanden. Dels genom sitt solo band Abbath men också genom eminenta Motörhead cover bandet Bömbers. Att se och höra Bömbers live får en att kastas tillbaka till den tid på 80-talet då Motörhead verkligen lät så skitigt, rått och svängigt som ju alltid varit Motörheads signum men som åtminstone jag tycker de har tappat mycket av de senaste drygt 20 åren. 

Kanske fick Herr Kilmister tag i för bra musiker för när jag ser Bömbers så tycker jag mig se några som spelar mer på känsla än på precision. Bömbers är lite mer Philthy Animal och Faste Eddie eller Würzel än Mikkey Dee och Phil Campbell om ni förstår hur jag menar. De lyckas till och med få igång mig på låten Killed by Death. En låt som jag med Motörhead inte hållit speciellt högt men som nu svänger som klockspelet på en stortjur uppe i Klockarberget!  Som vanligt så sprang jag även på lite fler Heare vilket ju alltid är mycket trevligt. Andra lite okända band som gjorde bra ifrån sig på festivalen var Aborted och Vallenfyre. Sodom, Deströyer 666 och Krisiun är redan bokade inför nästa år så jag kommer såklart att komma tillbaka.

Härjedalskalaset kommer jag heller inte att missa. Inte först och främst för banden kanske utan mer för dem härliga atmosfären som Parken erbjuder!

Har sett Maiden live 20+

En bild ifrån Sonfjället midsommardagen 2016. Liften var trasig men After Ski´n fungerade ....

Var ner till Ullevi Göteborg för jag kände att det behövde fyllas på med lite gammal hederlig Brittisk heavy metal.

Men innan jag skulle få mitt lystmäte var det några förband som pockade på uppmärksamhet. The Raven Age som förövrigt Steve Harris (basist och grundare, Iron Maiden) son, George, spelar gitarr i öppnade och de spelar en "nyare" form av metal som inte riktigt gillas av en gammal stofil som mig. Introna var riktigt bra men så fort versen, sången, kom igång lät det lite för smörigt.

Svenska Opeth klev sedan på där proggens Stig-Helmer, Mikael Åkerfeldt, ledde skutan ut på ett obstinat vatten. De är grymma musiker men det är ändå inget som tilltalar mig. Skulle nog behövts lyssnas in ordentligt innan man ser dem live. Sedan var det dags för Iron Maiden, min ledstjärna sedan början på 80-talet. Har sett dem live 20+ ggr men denna gång är jag nog tvungen att hålla igen på betyget lite. Ljudet var över lag dåligt de första inledande låtarna. Det fick man bukt på, men sången fortsatte att försvinna genom hela spelningen.

Fasonerna i låten Death Or Glory där Bruce, sångaren, hade en mjukisapa runt halsen och klättrade med händerna i luften som en apa (vilket såklart också publiken skulle göra) förde tankarna till mina tidiga Mora Träsk konserter nere på lilla scen på Folkets Hus i Hede. Väldigt underhållande och roligt på lågstadiet men inget jag trodde Maiden skulle applicera på sin show. Kul att de spelar en låt som Children Of The Damned som man inte kört i Sverige i modern tid. Tråkigt att de tjurar på med en statisk låtlista. Till och med konservativa AC/DC har ju numera börjat att ändra på sin låtlista under pågående turné.

Tycker varken bandet eller publiken kom igång riktigt förrän vid näst sista låten Blood Brothers, men oj vad de kom igång då. Har nog aldrig sett dem så bra som just då, i just den låten. Låten föregicks dessutom av ett tre minuters homage där publiken lyfte Maiden
till de höjder de hör hemma och rörde sångaren Bruce Dickinson till tårar och i och med det, många av oss i publiken. Men även när Maiden bara är ok så är de milsvida bättre än många andra artister. Hoppas att alla som inte sett dem någon gång live får uppleva den rysningen.

Vill man gräva lite i var Maiden hämtat mycket av sina influenser så kan man börja med Wishbone Ash självbetitlade första album från 1970; https://www.youtube.com/watch?v=NAdY1y1KgIw

Plattor jag plöjt igenom

Tänkte tipsa om några plattor som jag plöjt igenom den senaste tiden.

Rotting Christ nya platta Ritual ångar på efter samma väg som deras förra platta. Väldigt storslaget och mäktigt. Vissa
låtar/delar av låtar skulle faktiskt kunna vara med i någon film liknande Centurion, Achilles etc. Bästa låt "Ἐλθὲ Κύριε-(Elthe Kyrie)"
https://www.youtube.com/watch?v=WDKuP1RiMp8 Men nu har de nog tagit detta koncept så långt det går. Ser gärna att de hittar nya spår till nästa platta och det kommer de nog att göra då detta band hittills inte varit rädda för förändringar. 

Destroyer 666 platta Wildfire är en riktig rökare. De verkar helt enkelt inte kunna göra något dåligt. Det ena mästerliga riffet efter det andra levereras och man gräver också djupt och plockar referenser och inspiration från den gamla "goda" (onda;) tiden. Bästa låten är nog den lugna låten "Taman shud" som är en hyllning till Selim Lemouchi från det eminenta bandet Devil´s Blood, som 2014 valde att ända sitt liv alltför tidigt. https://www.youtube.com/watch?v=XxXIwRHp3b0 

Abbath självbetitlade debut lämnar nog ingen som gillar hans tidigare musikaliska gärningar besviken. Han verkar ha en aldrig sinnande källa för att skapa tidlös musik. Låten som fastnat bäst är nog "Root of the mountain" som låter som en sång gjord för hans tidigare band Immortal. https://www.youtube.com/watch?v=9wld-Pny3y4 På tal om Immortal, skall bli spännande att se hur deras kommande alster blir. Demonaz som var den andra kreativa kraften i Immortal släppte ju själv en  ypperlig solo debut för några år sedan så det kommer säkert bli superbt!  

Danko Jones, Garage Rock ! A collection of lost songs from 1996-1998. Detta är en platta med gamla inspelningar som gjordes innan de slog igenom. Jag har alltid varit lite tråkig och tyckt att ju äldre Danko material, desto bättre och denna skiva späder på de fördomarna. Det låter inte snyggt, det skramlar och rasslar. Ett oborstat Ac Dc på fultjack men jävlar vad det svänger ! De tar inga omvägar utan pang på vilket kan vara skönt ibland, om ni förstår. Favorit är trots detta lugna "Move on".  

Undrar om jag har blivit gammal eller varför har jag börjat gilla lugna låtar... Vart var det jag la den där fräsiga singeln nu igen...  Här var den! https://www.youtube.com/watch?v=h9I-OQkCxmQ




Jag säger bara tre ord; Mu-si-k.


Jag säger som Ewert sa; Jag säger bara tre ord; Mu-si-k.

Har besökt några konserter sedan sist. I slutet på januari var jag och såg Behemoth, Abbath, Entombed A.D. och Inquisition. Ett imponerande paket med band som kom till Fryshuset i Stockholm och som jag inte ville missa. Polska Behemoth var helt glimrande, har ej sett dem bättre någon gång. Borta är det mekaniska som varit deras signum de senaste åren och de har återgått till ett mer organiskt musikaliskt uttryck men med en extrem precision. Lika taggade som tillresta mäsk påstrukna ungdomar på juldagsdansen i Hån på 80-talet lyckas de hålla publiken i sin hand spelningen igenom.

Abbath eller Immortal A.D. som man skämtsamt skulle kunna kalla dem gör en mycket bra spelning. Medlemsbytena som precis genomförts gör sig dock påminda. Trummisen är stelare och inte lika teknisk som den tidigare Creature. Gitarristen gör en bra insats men passar kanske inte helt in med de andra två frontmännen, demonerna Abbath och King ov Hell. Abbath´s rörelser och roliga mellansnack är dock som alltid, helt utan konkurrens.

Inquisition är något så ovanligt som en duo, dessutom ursprunligen från Colombia. Energin i deras black metal är dock att jämföra med vad till och med många kvintetter har svårt att nå upp till. Denna Europa turné och ett datum i Egypten är det sista de gör innan de lägger all sin energi på nya plattan som är redan lång gången och som jag har mycket höga förväntingar på.

Entombed A.D. puttrar på men det är inte så mycket mer. Det nya materialet är ej heller ens i närheten av den klass som de en gång i tiden kunde få ur sig. Sångaren L-G är den stora behållningen då han skulle kunna titulera sig som Sveriges Ozzy. Inte röstmässigt men man får de vibbarna när man ser hans rörelser på scenen ; )

I början på februari var jag och såg Marduk och Grift i Sundsvall. Grift var för mig en ny bekantskap. De spelar en melodisk form av black metal som fick mig att att minnas 90-talet. Helt ok och de har nog framtiden för sig. Norrköpings Marduk brukar alltid leverera så ock ikväll. Från att de under 90-talet och in en bit på 2000-talet varit fart fantomer och krigat med Dark Funeral om vilka som manglat mest har de de senaste åren breddat sig och blandat upp med låtar med lägre tempon.

The Blond Beast är ett bra exempel från nya plattan där man gått ner i disco tempo men bibehållit drivet. Just den låten stack ut mycket live och den passade riktigt bra in i deras repertoar.

Har lyssnat lite på Kingen´s nya Taking It Back och jag har väl inte benkoll på allt han gjort men av det jag har hört tidigare så är detta i mitt tycke det bästa hittills. Tycker han fångat det som jag tror han strävat mot tidigare, hjärta bakåt men med en blick framåt om ni förstår. Favoriten är balladen Turn The Lights Down Low.

Även snubblat över ett band denna gång, Wolfbastard. Skitig Darkthrone möter Driller Killer.
https://soundcloud.com/ukem-records/wolfbastard-sick-in-the-bath