Krönikör




Kärlek i alla möjliga och omöjliga former, plus lite misstro och missöden


Från några dagar före midsommar till någon dag efter helgen så har jag upplevt kärlek i många av dess former och varianter. Det är otroligt fantastiskt att det kan samlas så mycket kärlek av olika slag under några få korta dagar i ens liv. Det är inte mycket som förundrar mig nuförtiden, men detta har gjort mig förundrad – och lycklig.

Mitt liv har kantats, eller rättare sagt styrts mest av krångel faktiskt – ända sen jag föddes. Sjukdomar, mobbing, brustna förhållande, sjukdomar, lite mer mobbing och sjukdom och så lägger vi på lite fattigdom på det. Men... jag är en i grunden extremt positiv själ och har gått igenom allt som blivit mig givet i livet med högburet huvud och en sjujäkla vilja att leva. När min pappa dog i februari 2011 tog dock min ork slut och jag brakade sönder och samman. Det ena dråpslaget efter det andra kom och det vara faktiskt många gånger jag funderade på om det var värt alltihopa, men jag tackar gudarna för min styrka att aldrig ge upp – hur mörkt de än är.

Min ekonomi blev knaper av olika anledningar så jag fick ta det näst svåraste beslutet i livet – att flytta från mitt älskade Nore (det svåraste var att flytta ifrån mina barn för 12 år sen). Jag fick känna på hur det var att vara nästan hemlös, att inte ha NÅN koll på tillvaron – det var svårt ska jag säga. Men... så fick jag äntligen flytta in i min nya lägenhet och började så smått planera hur det skulle bli. Vi byggde och snickrade, målade och möblerade. Om jag inte haft alla mina älskade vänner och släktingar hade det inte gått. Allt blev så himla fint. Men jag tappade sugen i alla fall – det är ett område med mycket barn och många olika människor och jag behövde lugn och ro, så jag ville fly bort, men sansade mig och bestämde att ”det spelar ingen roll var man bor, man måste ändå lära sig att leva” som min kloka och älskade vän Susanne Larsson en gång sagt. Det var ett klokt beslut av mig – för sen har det på nåt sätt vänt och trots både det ena och det andra missödet så kan inget rubba min lycka.

Det var bestämt innan att jag skulle ta min älskade Hubbe (husvagnen) och åka upp över midsommarhelgen och hälsa på min bror med familj i Sveg, så dagarna innan gick åt till att förbereda allt som förberedas måste. Under tiden så byggde min andra bror ett nytt altangolv till mig och en liten shoppingresa till Sundsvall var planerad – den resan fick dock ställas in för mig på grund av att jag inte orkar hur mycket som helst, men jag lånade ut bilen till min vän och hennes mamma så de i alla fall skulle få åka och det blev de så glada över  - och jag över att kunna hjälpa. Win-win med andra ord.

Min yngste son hade förärat mig ett besök innan för att hjälpa till med altanbygget. Vi fick ställa in bygget på grund av regnet, men mamma fick i alla fall rå om sin son ett tag. På onsdagen kom min dotter hem och vi hade en helkväll på den nya altanen med TP och massor av skratt. Torsdagen gick väl inte sådär hundra bra, allting tog sådan himla tid, så Jacob däruppe i Sveg som längtat efter faster, hann somna innan jag dök upp. Mamman tog dock upp honom så vi fick träffas och något så hjärtevärmande får man ju leta efter. Han hade hela dagen ”svâdâ” i faster sin och skulle ge mig en ”putt” när jag kom och leendet han hela tiden hade på sitt ansikte när han tittade på mig var oslagbart.

Under midsommarhelgen var det olika aktiviteter som bjöds i Sveg, bland annat cruising, vattenskotertävling, massor med pussar av en liten kille som fick sova hos faster i Hubbe och var överlycklig över det - och trevliga människor runt omkring. Min familj där uppe i Sveg är inte av blodsband, men kärleken låter sig inte styras av sådant - älskar man någon så gör man det oavsett genetiskt material. Att bara få finnas och bli älskad precis som den man är, är en gåva som man inte slänger bort i en handvändning. Jag var oerhört  lycklig då och passade på att njuta så det nästan gjorde ont.

På grund av en impuls så tog jag Hubbe med mig på söndagen och for upp till hemlig ort i närheten av Hede. Jag skulle på dejt! Inte heller det skitvanligt, så allt såg lovande ut. Jag passade på att hälsa på mina älskade rocksöner en sväng också, träffade en kär vän på ICA och sen fick jag uppleva den fysiska kärleken också – inte helt fel det heller. Något vi alla behöver lite då och då. Dessutom bjöd himlen på ett skådespel utan dess like på söndagskvällen, vilket renderade i en extremt lycklig Nena.

Måndag for jag till vackra Långå för att hälsa på, men hamnade på akuten i Hede. Ja men... jag klev väl snett och stukade foten rejält, slog upp det andra knät och fick sy 12 stygn. Men kärlek igen... min vän och hennes man hjälpte mig genom dagen och ordnade så jag kom till Sveg där min syster och svåger hämtade mig. Mitt hjärta fylldes än en gång av ogrumlad kärlek. På tisdagen kom min mamma och hjälpte sin stackars handikappade dotter . Hon är guld värd min 78-åriga mor!

Att man kan få älska så mycket är fantastiskt! Den där misstron då?

Ja den är helt i onödan – jag är en snäll och vänlig själ som i de allra flesta fall tänker mer på de jag älskar än på mig själv. Jag finner större lycka i att få ge än att ta emot – även om det givetvis också är bra. Jag har aldrig medvetet skadat en annan varelse, att sådant i alla fall förekommit skyller jag stenhårt på att jag är människa och verkligen ingen perfekt sådan. Om jag bara får chansen, så kan jag vara en trogen vän för ett helt liv, men har kommit så långt i livet ändå, att jag inte står ut med vad som helst för att vara det. Ge och ta kallas det  - tror jag.

Nåja – intrycket är en bestående lycka i alla fall – trots misstro och missöden. Jag är så lycklig över att orka leva igen och att orka ta för mig av det som bjuds på livets bord att jag liksom skiter i resten. Eftersom jag fick avbryta min oplanerade semester i Hede och inte hann med alla de som jag vill träffa så ska jag försöka ta mig upp igen innan sommarn är slut – om livet vill.

Ps: Lycka är små stunder i livet – bestäm dig för att de ska få styra ditt liv, istället för de eländiga stunderna. DS

Hämnd, tyranni och Alla Helgon.


2012
Hon sticker den grova kanylen rakt in i det onda, sprutar in den grumliga substansen och trycker efteråt till med en trasa för att blodet inte skall rinna ner över min rygg, jag tror det är för att slippa städa undan efteråt. Jag sitter där i min plågoandes våld, helt stilla, men jag vill kasta mig undan och skrika högt i vånda. - Nu ska vi inte överdriva... det är många ställen kvar, säger hon och skrattar högt och en aning tyranniskt. Om inte smärtan varit nästan outhärdlig och om jag inte känt mig så liten och utlämnad, hade jag nog skrattat med henne – det är ju precis sådant jag själv brukar göra - plåga. Jag brukar använda mig av psyket och förvirra mina offer genom att prata, prata och prata. Om jag hade haft ett offer nu hade jag pratat i det oändliga och skrattat från djupet av mitt hjärta ... - Mowhahaha... och en glimt av ren elakhet hade synts i mina ögon. I en annan situation och i en annan tid, hade vi nog kompletterat varandra i tortyrens konst, hon och jag.

Hon trycker med bestämda fingrar. - Åhå, här var det visst ont, men jag måste ju, det vet du, säger hon lent - sen det där skrattet igen. Jag ser henne inte för hon står bakom min rygg, jag vet inte hur många gånger hon tänker plåga mig, men med tanke på alla markeringar jag har på min kropp, blir det nog väldigt många är jag rädd. Hon säger att hon inte njuter av att plåga någon – utom de som hon vill hämnas på och jag tänker genast: Vad i herrans namn kan jag ha gjort henne? Vi är släkt med varandras släkter och jag undrar om det är något som grott – länge. Undrar om det kan vara jag som får lida för det – kanske hon inte får utlopp för det på något annat sätt. Tankarna virvlar runt i huvudet. Jag börjar känna mig sliten och väldigt, väldigt trött. 

1998
Jag satt i ett annat liknande rum - ett litet krypin, möblerat för att man ska känna sig avslappnad, men med tillräckligt antal tingestar för att man ska känna ångesten sippra nedför ryggraden. Bland många andra så var där något de kör långt ner i halsen på en och något som stryper blodflödet och som du domnar bort av och som smärtar, något de kör upp genom näsan, så långt så det nästan nuddar hjärnan. - Sitt stilla nu! Han lät vresig, verkade stressad och en aning osäker på handen. Jag tänkte att han bara var ovan och lagd åt det nervösa hållet, för han svettades en aning också.  - Det här har jag nyss fått lära mig, så du får agera försökskanin, sa han och bekräftade mina misstankar.

Nackhåren reste sig när jag såg nålarna han tog fram och tänkte: Inte ska han väl ändå använda de där? Jag började också svettas, fukten lade sig som en hinna på min kropp och lite hårdhänt torkade han av mig med en handduk. Han körde in nålarna och vred runt dem, fram och åter, fram och åter – gång på gång på gång. Jag orkade inte räkna alla, men helt plötsligt reste han sig och lämnade mig där ensam. Han sade bryskt innan: - Jag kommer tillbaka! Jag visste inte vad jag skulle tänka, jag vågade inte röra mig eftersom jag inte kunde veta vad som då skulle hända. Hur lång tid som gick innan han plötsligt och med ett ryck öppnade dörren vet jag inte, men jag riste till och det gick en il av smärta genom kroppen. Jag kände direkt på doften att han under tiden passat på att dricka kaffe och undrade om det var för att han skulle slippa se mitt lidande.

2012
När hon äntligen lägger ner kanylerna och sprutorna och säger åt mig mig att klä på mig igen så flinar hon:  - Du bad själv om det! ... mowhahaha haa ...  SLUT

Epilog:
Den 2 november, var jag till kära Doktor L för att få enkel behandling med kortisoninjektioner. Jag överdrev rejält i berättelsen och hittade på somligt, men det blev liksom mer spännande så än ett vanligt läkarbesök, tycker jag. Ont gjorde det, som attan, men knappast som att bli torterad skulle jag tro. Hon skrattade gott i vissa situationer - det gjorde hon. Det där om att hämnas var såklart ett skämt även om jag är skeptisk. Något av en tyrann, det är hon nog, men jag bad faktiskt om det själv.

Vi brukar ha roligt på våra möten, även om orsaken inte alltid är så rolig. Svåra allergiska reaktioner, annat kollijox i den stilen eller som nu: muskelfästesinflamationer. Min doktor, hon ligger på topp tre (alltså bland de tre bästa) av alla läkare jag någonsin träffat och det är väldigt många, men under tiden ”tortyren” höll på låg hon stundom under topp hundra. Varför jag drog in mig själv i plågeriet är ju för att jag babblar och babblar tills folk får ont i öronen. Jag fullkomligt älskar att prata så det har blivit många hål genom tiderna - ni förstår ju varför folk går till doktorn för öronvärk så ofta.

Jag måste säga att min Doktor L (hon är ju givetvis många andras doktor också, men jag vill liksom tro att jag är favoritpatienten, även om hon är lika tyrannisk mot alla andra också) alltså... skämtåsido så är Min Doktor L nog kanske på topp två just nu, för hon är en riktigt stor och äkta pärla bland andra pärlor och grus. 1998 fick jag akupunktur av en sjukgymnast som var rätt ny i gamet. Det gjorde inte ett dugg ont faktiskt, det onda hade jag ju redan. Honom träffade jag många gånger under alla mina vistelser på Åreklinikerna, men just den här gången var den allra första. Jag bara mindes honom sådär apropå liksom. ”Tingesterna” jag nämnde var en vanlig träspatel att kolla halsen med, en blodtrycksmanchett och en lång tops att ta näsprover med – inget värre än så alltså.

Varför Alla Helgon då? Jo för att det är dagarna då väven mellan de ”andra världarna” och vår är som tunnast varje år. Jag blev nog inspirerad av alla helgon, spöken och allt annat som dyker upp just nu och därför blev det lite av en hemsk historia. Ps: Injektionerna innehåller bedövningsmedel så just i skrivande stund har jag faktiskt inte ont alls på de 33 ställen hon stack mig på. Ds.