Krönikör




Hjärtat fullt av stygn …

Den 24 januari för 21 år sedan avled min bästa vän Elin, någon månad innan hennes 11 årsdag, i cancer.

Vi var klasskamrater men hon flyttade från Hede. Vi höll kontakten genom att brevväxla, skicka bokmärken till varandra och prata i telefon. När hon hade en "bättre period" kom hon och hälsade på mig. Vi smög upp på brorsans rum när han inte var hemma. Satte igång en LP skiva och dansade och fnittrade som galningar till låten You're in the army now med STATUS QUO. Vi kände oss modiga på nått sätt där vi skuttade omkring och när som helst kunde bli avslöjade av en testosteronstinn storebror om han kom hem.

Efter det blev hon sämre... för att sen bli bättre igen. Nästa gång vi möttes var i omklädningsrummet efter en skidtävling vi båda varit med på i Åsarna om jag inte minns fel. "Nu ska här tas igen massa skratt och uteblivet tjejsnack i bastun" tänkte jag. När hon tog av sig mössan såg jag bara ett litet kalt huvud. Vart hade det blonda håret som matchade de blå ögonen tagit vägen?

Den nästan genomskinliga personen som stod framför mig fortsatte trevande att klä av sig. När jag såg hennes späda överkropp stängde jag av. Vad fan menades med det här!? Vart var min Elin? Personen framför var ju täckt av ärr uppifrån och ned. Min Elin hade inga sådana fruktansvärda ärr, hur skulle hon kunna ha det, hon var ju bara 9 år!! Jag bär ändå med mig många ljusa minnen från den dagen i bastun, fast jag minns även väldigt tydligt vad jag tänkte "Vem det än är som har gjort det här ska få fan!"

Vi brevväxlade under hennes tid på sjukhuset i Umeå men mot slutet fick jag beskedet att hon var alldeles för svag för att orka skriva.
Att som 10-åring förstå att en annan 10-åring helt enkelt inte orkar skriva under flera dagar i sträck var väldigt svårt att förstå. Morgonen jag fick veta att Elin hade gått bort sitter som en blodigel i mitt minne. Jag minns allt från hela den dagen! Jag skrev en dikt som någon läste upp på hennes begravning. Jag minns ingenting av vad jag skrev då. Mina sista ord är utsuddade och vill inte komma tillbaka.

Det tog mig över 10 år innan jag orkade åka till hennes grav, och jag har inte varit där sen dess ... Att acceptera att hon är borta i tanken är en sak men att se hennes grav en helt annan.  blir alla tankar verkliga, alldeles för verkliga!Jag tänker fortfarande på henne ofta. Så kommer det alltid att vara. Mitt hjärta är fullt av stygn. De första 3 åren efter hennes bortgång kände jag inte riktigt någonting. Hamnade i chock. Men efter det har jag tänkt på henne i stort sett varje dag under 18 års tid.

Vid alla stora händelser i mitt liv har jag velat ringa henne och berätta. När jag skulle börja gymnasiet undrade jag mycket över vad hon hade valt för inriktning i livet. Hade vi fortfarande hållit ihop? Kanske hamnat på samma skola och kokat nudlar i samma kokvrå. Studenten är också ett sådant minne jag hade velat dela. Den där känslan av "Nu börjar livet!". Frihetskänslan när man tog körkort och hela grejen med att livet leker i den åldern. När jag upptäckte att jag var gravid och det största ögonblicket i livet då Alfred, så efterlängtad, kom.

Hon fattades mig under bröllopsplaneringen och trots att kyrkan var fylld av människor som jag älskar och som älskar mig på bröllopsdagen så var det något som fattades, NÅGON som fattades ... Det hela är så orättvist, och det kanske är därför det är så svårt att släppa taget. Kanske har Elins bortgång en del i det att jag alltid känner mig stressad. Sorgen över allt hon inte får uppleva kanske undermedvetet gör att jag försöker hinna leva för två?

Elin lärde mig mycket då hon var i livet, men hon har också lärt mig mycket i efterhand. Hon har lärt mig att inte nöja mig förrän jag är riktigt nöjd. Hon har lärt mig att livet är skört och måste levas fullt ut den tid man har. Vad gör det om jag gör misstag? Jag lever och har möjlighet att ställa allt tillrätta. Hon har lärt mig allt om empati och att man måste hjälpa andra för att överleva själv.

Att vi som är friska ALLTID har råd att skänka något till våra medmänniskor, vare sig det är tid eller pengar. Jag gråter ofta. Sällan för att jag är ledsen utan för att hjärtat då och då svämmar över när jag tänker på alla er som jag har omkring mig och hur lyckligt lottad jag är. Oktober är en rosa månad då cancerfonden varje år gör stora satsningar för att samla in pengar till forskning för att en dag kunna stå i ringen som segrare mot cancern. "Ingen idè att skänka pengar, det blir ju ändå så liten del av pengarna som faktiskt går till forskning" säger vissa. Gör det då det hela bättre att inte skänka något??? Om Sveriges befolkning skulle skänka 1 krona var skulle det innebära 9 666 871 kronor till livsviktig forskning!!! Det är inte VAD du skänker som är viktigt utan ATT du skänker!

När vi gifte oss ville jag så gärna ha något som symboliserade Elin och hade sett ut ett armband som jag tänkte bära. Tyvärr gick armbandet inte att få tag på till bröllopet och det är något som har tärt på mig en del. Jag har heller inte köpt armbandet efteråt. För någon kväll sedan satt jag och läste igenom gamla dagboksinlägg där jag skrivit om Elin. Jag tänkte extra mycket på henne under hela kvällen och bad om ursäkt för att jag inte ansträngde mig mer för att lyckas hitta armbandet som jag hade lovat henne.

Bestämde mig för att åter knyta kontakten med Elins föräldrar. Dagen efter, på marken under en presenning bland plankor och spån, mitt i ingenstans, hittade jag just det armbandet jag hade tänkt köpa! Hela jag fylldes av lycka. Hon finns fortfarande med mig! På vårt kontor har jag satt upp det sista bokmärket hon skickade mig och på baksidan har hon skrivit mitt namn inuti ett hjärta. Jag hoppas hon vet att hennes namn står i mitt…

Idag tillägnar jag er sången ”Var är du min vän” av Lisa Nilsson. Sköt om dig själv och andra.

Kärlek i alla möjliga och omöjliga former, plus lite misstro och missöden


Från några dagar före midsommar till någon dag efter helgen så har jag upplevt kärlek i många av dess former och varianter. Det är otroligt fantastiskt att det kan samlas så mycket kärlek av olika slag under några få korta dagar i ens liv. Det är inte mycket som förundrar mig nuförtiden, men detta har gjort mig förundrad – och lycklig.

Mitt liv har kantats, eller rättare sagt styrts mest av krångel faktiskt – ända sen jag föddes. Sjukdomar, mobbing, brustna förhållande, sjukdomar, lite mer mobbing och sjukdom och så lägger vi på lite fattigdom på det. Men... jag är en i grunden extremt positiv själ och har gått igenom allt som blivit mig givet i livet med högburet huvud och en sjujäkla vilja att leva. När min pappa dog i februari 2011 tog dock min ork slut och jag brakade sönder och samman. Det ena dråpslaget efter det andra kom och det vara faktiskt många gånger jag funderade på om det var värt alltihopa, men jag tackar gudarna för min styrka att aldrig ge upp – hur mörkt de än är.

Min ekonomi blev knaper av olika anledningar så jag fick ta det näst svåraste beslutet i livet – att flytta från mitt älskade Nore (det svåraste var att flytta ifrån mina barn för 12 år sen). Jag fick känna på hur det var att vara nästan hemlös, att inte ha NÅN koll på tillvaron – det var svårt ska jag säga. Men... så fick jag äntligen flytta in i min nya lägenhet och började så smått planera hur det skulle bli. Vi byggde och snickrade, målade och möblerade. Om jag inte haft alla mina älskade vänner och släktingar hade det inte gått. Allt blev så himla fint. Men jag tappade sugen i alla fall – det är ett område med mycket barn och många olika människor och jag behövde lugn och ro, så jag ville fly bort, men sansade mig och bestämde att ”det spelar ingen roll var man bor, man måste ändå lära sig att leva” som min kloka och älskade vän Susanne Larsson en gång sagt. Det var ett klokt beslut av mig – för sen har det på nåt sätt vänt och trots både det ena och det andra missödet så kan inget rubba min lycka.

Det var bestämt innan att jag skulle ta min älskade Hubbe (husvagnen) och åka upp över midsommarhelgen och hälsa på min bror med familj i Sveg, så dagarna innan gick åt till att förbereda allt som förberedas måste. Under tiden så byggde min andra bror ett nytt altangolv till mig och en liten shoppingresa till Sundsvall var planerad – den resan fick dock ställas in för mig på grund av att jag inte orkar hur mycket som helst, men jag lånade ut bilen till min vän och hennes mamma så de i alla fall skulle få åka och det blev de så glada över  - och jag över att kunna hjälpa. Win-win med andra ord.

Min yngste son hade förärat mig ett besök innan för att hjälpa till med altanbygget. Vi fick ställa in bygget på grund av regnet, men mamma fick i alla fall rå om sin son ett tag. På onsdagen kom min dotter hem och vi hade en helkväll på den nya altanen med TP och massor av skratt. Torsdagen gick väl inte sådär hundra bra, allting tog sådan himla tid, så Jacob däruppe i Sveg som längtat efter faster, hann somna innan jag dök upp. Mamman tog dock upp honom så vi fick träffas och något så hjärtevärmande får man ju leta efter. Han hade hela dagen ”svâdâ” i faster sin och skulle ge mig en ”putt” när jag kom och leendet han hela tiden hade på sitt ansikte när han tittade på mig var oslagbart.

Under midsommarhelgen var det olika aktiviteter som bjöds i Sveg, bland annat cruising, vattenskotertävling, massor med pussar av en liten kille som fick sova hos faster i Hubbe och var överlycklig över det - och trevliga människor runt omkring. Min familj där uppe i Sveg är inte av blodsband, men kärleken låter sig inte styras av sådant - älskar man någon så gör man det oavsett genetiskt material. Att bara få finnas och bli älskad precis som den man är, är en gåva som man inte slänger bort i en handvändning. Jag var oerhört  lycklig då och passade på att njuta så det nästan gjorde ont.

På grund av en impuls så tog jag Hubbe med mig på söndagen och for upp till hemlig ort i närheten av Hede. Jag skulle på dejt! Inte heller det skitvanligt, så allt såg lovande ut. Jag passade på att hälsa på mina älskade rocksöner en sväng också, träffade en kär vän på ICA och sen fick jag uppleva den fysiska kärleken också – inte helt fel det heller. Något vi alla behöver lite då och då. Dessutom bjöd himlen på ett skådespel utan dess like på söndagskvällen, vilket renderade i en extremt lycklig Nena.

Måndag for jag till vackra Långå för att hälsa på, men hamnade på akuten i Hede. Ja men... jag klev väl snett och stukade foten rejält, slog upp det andra knät och fick sy 12 stygn. Men kärlek igen... min vän och hennes man hjälpte mig genom dagen och ordnade så jag kom till Sveg där min syster och svåger hämtade mig. Mitt hjärta fylldes än en gång av ogrumlad kärlek. På tisdagen kom min mamma och hjälpte sin stackars handikappade dotter . Hon är guld värd min 78-åriga mor!

Att man kan få älska så mycket är fantastiskt! Den där misstron då?

Ja den är helt i onödan – jag är en snäll och vänlig själ som i de allra flesta fall tänker mer på de jag älskar än på mig själv. Jag finner större lycka i att få ge än att ta emot – även om det givetvis också är bra. Jag har aldrig medvetet skadat en annan varelse, att sådant i alla fall förekommit skyller jag stenhårt på att jag är människa och verkligen ingen perfekt sådan. Om jag bara får chansen, så kan jag vara en trogen vän för ett helt liv, men har kommit så långt i livet ändå, att jag inte står ut med vad som helst för att vara det. Ge och ta kallas det  - tror jag.

Nåja – intrycket är en bestående lycka i alla fall – trots misstro och missöden. Jag är så lycklig över att orka leva igen och att orka ta för mig av det som bjuds på livets bord att jag liksom skiter i resten. Eftersom jag fick avbryta min oplanerade semester i Hede och inte hann med alla de som jag vill träffa så ska jag försöka ta mig upp igen innan sommarn är slut – om livet vill.

Ps: Lycka är små stunder i livet – bestäm dig för att de ska få styra ditt liv, istället för de eländiga stunderna. DS

Hämnd, tyranni och Alla Helgon.


2012
Hon sticker den grova kanylen rakt in i det onda, sprutar in den grumliga substansen och trycker efteråt till med en trasa för att blodet inte skall rinna ner över min rygg, jag tror det är för att slippa städa undan efteråt. Jag sitter där i min plågoandes våld, helt stilla, men jag vill kasta mig undan och skrika högt i vånda. - Nu ska vi inte överdriva... det är många ställen kvar, säger hon och skrattar högt och en aning tyranniskt. Om inte smärtan varit nästan outhärdlig och om jag inte känt mig så liten och utlämnad, hade jag nog skrattat med henne – det är ju precis sådant jag själv brukar göra - plåga. Jag brukar använda mig av psyket och förvirra mina offer genom att prata, prata och prata. Om jag hade haft ett offer nu hade jag pratat i det oändliga och skrattat från djupet av mitt hjärta ... - Mowhahaha... och en glimt av ren elakhet hade synts i mina ögon. I en annan situation och i en annan tid, hade vi nog kompletterat varandra i tortyrens konst, hon och jag.

Hon trycker med bestämda fingrar. - Åhå, här var det visst ont, men jag måste ju, det vet du, säger hon lent - sen det där skrattet igen. Jag ser henne inte för hon står bakom min rygg, jag vet inte hur många gånger hon tänker plåga mig, men med tanke på alla markeringar jag har på min kropp, blir det nog väldigt många är jag rädd. Hon säger att hon inte njuter av att plåga någon – utom de som hon vill hämnas på och jag tänker genast: Vad i herrans namn kan jag ha gjort henne? Vi är släkt med varandras släkter och jag undrar om det är något som grott – länge. Undrar om det kan vara jag som får lida för det – kanske hon inte får utlopp för det på något annat sätt. Tankarna virvlar runt i huvudet. Jag börjar känna mig sliten och väldigt, väldigt trött. 

1998
Jag satt i ett annat liknande rum - ett litet krypin, möblerat för att man ska känna sig avslappnad, men med tillräckligt antal tingestar för att man ska känna ångesten sippra nedför ryggraden. Bland många andra så var där något de kör långt ner i halsen på en och något som stryper blodflödet och som du domnar bort av och som smärtar, något de kör upp genom näsan, så långt så det nästan nuddar hjärnan. - Sitt stilla nu! Han lät vresig, verkade stressad och en aning osäker på handen. Jag tänkte att han bara var ovan och lagd åt det nervösa hållet, för han svettades en aning också.  - Det här har jag nyss fått lära mig, så du får agera försökskanin, sa han och bekräftade mina misstankar.

Nackhåren reste sig när jag såg nålarna han tog fram och tänkte: Inte ska han väl ändå använda de där? Jag började också svettas, fukten lade sig som en hinna på min kropp och lite hårdhänt torkade han av mig med en handduk. Han körde in nålarna och vred runt dem, fram och åter, fram och åter – gång på gång på gång. Jag orkade inte räkna alla, men helt plötsligt reste han sig och lämnade mig där ensam. Han sade bryskt innan: - Jag kommer tillbaka! Jag visste inte vad jag skulle tänka, jag vågade inte röra mig eftersom jag inte kunde veta vad som då skulle hända. Hur lång tid som gick innan han plötsligt och med ett ryck öppnade dörren vet jag inte, men jag riste till och det gick en il av smärta genom kroppen. Jag kände direkt på doften att han under tiden passat på att dricka kaffe och undrade om det var för att han skulle slippa se mitt lidande.

2012
När hon äntligen lägger ner kanylerna och sprutorna och säger åt mig mig att klä på mig igen så flinar hon:  - Du bad själv om det! ... mowhahaha haa ...  SLUT

Epilog:
Den 2 november, var jag till kära Doktor L för att få enkel behandling med kortisoninjektioner. Jag överdrev rejält i berättelsen och hittade på somligt, men det blev liksom mer spännande så än ett vanligt läkarbesök, tycker jag. Ont gjorde det, som attan, men knappast som att bli torterad skulle jag tro. Hon skrattade gott i vissa situationer - det gjorde hon. Det där om att hämnas var såklart ett skämt även om jag är skeptisk. Något av en tyrann, det är hon nog, men jag bad faktiskt om det själv.

Vi brukar ha roligt på våra möten, även om orsaken inte alltid är så rolig. Svåra allergiska reaktioner, annat kollijox i den stilen eller som nu: muskelfästesinflamationer. Min doktor, hon ligger på topp tre (alltså bland de tre bästa) av alla läkare jag någonsin träffat och det är väldigt många, men under tiden ”tortyren” höll på låg hon stundom under topp hundra. Varför jag drog in mig själv i plågeriet är ju för att jag babblar och babblar tills folk får ont i öronen. Jag fullkomligt älskar att prata så det har blivit många hål genom tiderna - ni förstår ju varför folk går till doktorn för öronvärk så ofta.

Jag måste säga att min Doktor L (hon är ju givetvis många andras doktor också, men jag vill liksom tro att jag är favoritpatienten, även om hon är lika tyrannisk mot alla andra också) alltså... skämtåsido så är Min Doktor L nog kanske på topp två just nu, för hon är en riktigt stor och äkta pärla bland andra pärlor och grus. 1998 fick jag akupunktur av en sjukgymnast som var rätt ny i gamet. Det gjorde inte ett dugg ont faktiskt, det onda hade jag ju redan. Honom träffade jag många gånger under alla mina vistelser på Åreklinikerna, men just den här gången var den allra första. Jag bara mindes honom sådär apropå liksom. ”Tingesterna” jag nämnde var en vanlig träspatel att kolla halsen med, en blodtrycksmanchett och en lång tops att ta näsprover med – inget värre än så alltså.

Varför Alla Helgon då? Jo för att det är dagarna då väven mellan de ”andra världarna” och vår är som tunnast varje år. Jag blev nog inspirerad av alla helgon, spöken och allt annat som dyker upp just nu och därför blev det lite av en hemsk historia. Ps: Injektionerna innehåller bedövningsmedel så just i skrivande stund har jag faktiskt inte ont alls på de 33 ställen hon stack mig på. Ds.

Solstorm och sommartider

Tänk att det är lika varje år – det här med semester. Man ska hinna med allt man inte hunnit med under vintern, den senaste sommaren, den förra vintern och sommaren innan det. VARJE ÅR! Hur sjutton ska man hinna det liksom? Ha en fantastisk trädgård, bada, åka på semester till storstan eller till landet, sola och måla huset - som är en klassiker. Men vad gör man om det regnar hela sommaren då? Tja... då kan man ju alltid låta bli att göra allt det där som man skulle ha hunnit med de senaste åren, så man har något att göra de kommande. Eller...

Ta husvagnen, alternativt bara bilen, packa en massa badbollar, termosar med kaffe, kylväskor med 80 mackor med soltorkad skinka och surkål på, 8 liter mjölk, ett gäng äpplen och sen draga åstad efter vägarna. Helst de vägar med så mycket trafik som möjligt. Varför? Jo bara för att man kan och att man inte har ett dugg bråttom – till skillnad mot alla andra som skall ta till vara på varenda liten solglimt
som dyker upp, hinna med att åka 100 mil på 7 timmar för att gamla farmor inte ska behöva vänta med maten. Det är mycket uppfriskande.

Man tar det extremt lugnt på vägen, 70 max och aldrig mer än strax under den tillåtna hastigheten, passar på att sakta in då och då för att kolla in omgivningarna. Man funderar på vilken rastplats som passar bäst och saktar in och blinkar vid varje för att sen ångra sig och fortsätta till nästa. Man blir så pigg av alla tutanden från andra bilar när man gör så, från de där som ska till farmor ni vet. Ibland stannar man efter vägkanten, går ut och sträcker på sig, slår en drill eller bara stirrar på skogen i största allmänhet. Vägkant och vägkant förresten, det finns inte så många vägkanter efter E4:an, men i alla fall.

Mitt på dagen, eller vid pass 15.00 stannar man på en mack, helst lite snett sådär så att man tar upp tre parkeringsplatser, går in och tittar på matalternativen och vägrar bestämma sig för om man ska ha korv, sallad, eller bara en glass. När man väl ska betala har man ingen aning om hur betalkortet ska användas – med chip eller dras. När man står där så kan man passa på att njuta av den ökade värmen från alla som har bråttom till farmor, eller som bara ska ta en paus i husmålandet mellan skurarna. Man vänder sig om, ler godmodigt och säger på bruten tyska: ”Dänk på blodtrücken jaa?” Mycket mysigt.

Så gör man lika på den enda rastplatsen som finns på mil efter europaväg 4. Vinglar in med husvagnen, parkerar mitt på och ockuperar den största och finaste bänken, fram med alla mackor, termosar, äpplen och badbollar. Givetvis ska man ha en duk också. Så skålar man med alla som stannar till för en kisspaus, matrast eller en rök. Man ska vara trevlig turister emellan. De andra turisterna glor så ögonen ploppar ur när man sitter kvar och myser fastän det spöregnar och åskan mullrar ett par kilometer därifrån. Då frågar man med hög röst: ”Villen sisch ha ein koppen?”

Ett annat nöje på semstern är att åka ut och ta kort på vartenda trafikdödat djur efter vägkanten och ropa: ”Exååtisch” applådera lite entusiastiskt och göra tummen upp åt de andra bilisterna som varit tvungen att stanna på grund av varningstriangeln man satt ut – för säkerhets skull. Det bästa av allt är nog ändå att åka så nära mitten som möjlig, försöka missa alla vattenpölar och på grund av att man anstränger sig så in i vassen, så hittar man på de alla. Det skvätter så trevligt på de bakomvarande bilarna så. Tänk vad glada de ska bli när de får bilen tvättad alldeles gratis på semestern – då kan de ju bocka av en sak på ”att-göra-listan” i alla fall. Och om de tror att
de kan köra om en när det blir tvåfiligt så tror de fel, för det finns alltid nån som är långsammare i trafiken. Sen undrar man varför man har så många hatbrev i brevlådan när man kommer hem. Mysko!

Men nu tror jag att jag blandade i hop det lite, så gör ju aldrig jag, varken det ena eller det andra och det skulle lika gärna kunnat vara gamla farmor själv som var ute på vägarna och snäser med vass ursvensk stämma. Jag förtydligar för att ingen ska tro att jag har några som helst fördomar. Jag sitter på min altan jag, hela somrarna och dricker hemgjord lemonad, läser deckare, strosar omkring i trädgården när solen skiner, åker och handlar på morgonen innan det blir för mycket folk och bara njuter av tillvaron... eller nå´t... och hela tiden är det dessutom det bästa vädret: Äkta Svensk Sommar!

Solstorm då? Deckaren jag läser just nu, av Åsa Larsson. Ta det lugnt och ”krama varann i trafiken”