Krönikör




Solstorm och sommartider

Tänk att det är lika varje år – det här med semester. Man ska hinna med allt man inte hunnit med under vintern, den senaste sommaren, den förra vintern och sommaren innan det. VARJE ÅR! Hur sjutton ska man hinna det liksom? Ha en fantastisk trädgård, bada, åka på semester till storstan eller till landet, sola och måla huset - som är en klassiker. Men vad gör man om det regnar hela sommaren då? Tja... då kan man ju alltid låta bli att göra allt det där som man skulle ha hunnit med de senaste åren, så man har något att göra de kommande. Eller...

Ta husvagnen, alternativt bara bilen, packa en massa badbollar, termosar med kaffe, kylväskor med 80 mackor med soltorkad skinka och surkål på, 8 liter mjölk, ett gäng äpplen och sen draga åstad efter vägarna. Helst de vägar med så mycket trafik som möjligt. Varför? Jo bara för att man kan och att man inte har ett dugg bråttom – till skillnad mot alla andra som skall ta till vara på varenda liten solglimt
som dyker upp, hinna med att åka 100 mil på 7 timmar för att gamla farmor inte ska behöva vänta med maten. Det är mycket uppfriskande.

Man tar det extremt lugnt på vägen, 70 max och aldrig mer än strax under den tillåtna hastigheten, passar på att sakta in då och då för att kolla in omgivningarna. Man funderar på vilken rastplats som passar bäst och saktar in och blinkar vid varje för att sen ångra sig och fortsätta till nästa. Man blir så pigg av alla tutanden från andra bilar när man gör så, från de där som ska till farmor ni vet. Ibland stannar man efter vägkanten, går ut och sträcker på sig, slår en drill eller bara stirrar på skogen i största allmänhet. Vägkant och vägkant förresten, det finns inte så många vägkanter efter E4:an, men i alla fall.

Mitt på dagen, eller vid pass 15.00 stannar man på en mack, helst lite snett sådär så att man tar upp tre parkeringsplatser, går in och tittar på matalternativen och vägrar bestämma sig för om man ska ha korv, sallad, eller bara en glass. När man väl ska betala har man ingen aning om hur betalkortet ska användas – med chip eller dras. När man står där så kan man passa på att njuta av den ökade värmen från alla som har bråttom till farmor, eller som bara ska ta en paus i husmålandet mellan skurarna. Man vänder sig om, ler godmodigt och säger på bruten tyska: ”Dänk på blodtrücken jaa?” Mycket mysigt.

Så gör man lika på den enda rastplatsen som finns på mil efter europaväg 4. Vinglar in med husvagnen, parkerar mitt på och ockuperar den största och finaste bänken, fram med alla mackor, termosar, äpplen och badbollar. Givetvis ska man ha en duk också. Så skålar man med alla som stannar till för en kisspaus, matrast eller en rök. Man ska vara trevlig turister emellan. De andra turisterna glor så ögonen ploppar ur när man sitter kvar och myser fastän det spöregnar och åskan mullrar ett par kilometer därifrån. Då frågar man med hög röst: ”Villen sisch ha ein koppen?”

Ett annat nöje på semstern är att åka ut och ta kort på vartenda trafikdödat djur efter vägkanten och ropa: ”Exååtisch” applådera lite entusiastiskt och göra tummen upp åt de andra bilisterna som varit tvungen att stanna på grund av varningstriangeln man satt ut – för säkerhets skull. Det bästa av allt är nog ändå att åka så nära mitten som möjlig, försöka missa alla vattenpölar och på grund av att man anstränger sig så in i vassen, så hittar man på de alla. Det skvätter så trevligt på de bakomvarande bilarna så. Tänk vad glada de ska bli när de får bilen tvättad alldeles gratis på semestern – då kan de ju bocka av en sak på ”att-göra-listan” i alla fall. Och om de tror att
de kan köra om en när det blir tvåfiligt så tror de fel, för det finns alltid nån som är långsammare i trafiken. Sen undrar man varför man har så många hatbrev i brevlådan när man kommer hem. Mysko!

Men nu tror jag att jag blandade i hop det lite, så gör ju aldrig jag, varken det ena eller det andra och det skulle lika gärna kunnat vara gamla farmor själv som var ute på vägarna och snäser med vass ursvensk stämma. Jag förtydligar för att ingen ska tro att jag har några som helst fördomar. Jag sitter på min altan jag, hela somrarna och dricker hemgjord lemonad, läser deckare, strosar omkring i trädgården när solen skiner, åker och handlar på morgonen innan det blir för mycket folk och bara njuter av tillvaron... eller nå´t... och hela tiden är det dessutom det bästa vädret: Äkta Svensk Sommar!

Solstorm då? Deckaren jag läser just nu, av Åsa Larsson. Ta det lugnt och ”krama varann i trafiken”

Oturen som slog till – när jag tänkte.

Kan man vara intelligent men dum i huvudet och tvärtom? Eller om man nu vill säga att man har otur när man tänker, för att vara lite snäll? JA, det kan man! Jag anser mig vara rätt så intelligent, men inte så väldans smart och ibland har jag enorm otur när jag tänker. Idag vid en rätt mogen ålder – ungefär sisådär som en apelsin som börjat lukta lite och flugorna kommer dansande – så stoppas väl oturen ibland av visheten, tack och lov. När jag växte upp var det rätt ofta oturen slog till. Alltså när jag tänkte. Värst var det när hormonerna började komma in i leken. Jag ger mig sjutton på att de alla satte sig i huvudet!

För att kortfattat sammanställa allt detta: Under uppväxten var jag intelligent, rätt puckad, inte så smart och hade en jädra otur när jag tänkte.
Jag har nämt i förbifarten om en del tokiga saker vi gjorde i den lilla byn, nu tänkte jag gå in lite mer på djupet liksom. Inte för att dumförklara mig själv... utan för att det är rätt roliga saker så här efteråt och jag hade bara otur när jag tänkte ändå, så de så!

Vi hade hört historier om barn som pallade äpplen och det verkade jättespännande, det räknades inte riktigt som stöld, utan mer som bus tyckte vi. Problemet var ju att vi inte hade några äppelträd i Linsell. VAD ska man palla dådå? För palla, det skulle vi. Då kom vi på att vi kunde palla potatis. Vi grävde upp några ur den ende bondens åker och stack iväg för att mumsa på skörden. Hur GOTT är det att äta rå potatis med en massa jord på? Inte gott alls faktiskt... riktigt blä om man ska vara ärlig. Jaha, vad göra? Jo, vi knallar längst upp i byn för där hade de rovor, hade vi hört. Väl där uppe så blev vi väldigt besvikna, inte en rova så långt ögonen nådde. Med böjda ryggar och släpande fötter drog vi oss ner mot byn igen och hamnade på en gård lite längre ner och jag insåg vår lycka.

Jaaaaa, de har RABARBER... jättestora rabarber, grova som tallstammar – DE ska vi knycka, eller jag menar palla.Sagt och gjort, vi bröt – med lite vånda – av de grova stammarna på rabarbern, en efter en tills inget återstod. Vi sprang som galningar därifrån med famnen fulla av timmerstockar tills vi kom i skydd av en gammal skrotbil som stod mitt i byn. Jess! Vi hade klarat det. Men... man ska ju som sagt ÄTA skörden. En kubik rabarbertimmer? Mjo – alla som brukar skörda rabarber och koka kräm och kompott och diverse vet ju att man gör det med SPÄD rabarber och i början av sommaren. Detta var ju på hösten. Nam na nam nam... Nej! Vi gnagde och gnagde – det hade nog underlättat en hel del om vi hade haft en flismaskin och sen svalt ner rabarberflisen med vatten, för fy f... vad de var äckliga! Synden straffar sig själv – har jag hört.

Det fanns en uttorkad liten åfåra i byn och en liten bro ovanför den som logiskt kallades: ”Lillåbrua”
Där under kunde man tjyvröka, snacka hemlisar och annat smått och gott. Vi kom på den geniala idén att elda med surved under och låta den bolmande röken dölja en fiskelina som vi knutit fast mellan broräckena med vidhängande ölburkar på. Tanken var att vi skulle skoja till det med turisterna som var på väg mot Lofsdalen. Fnitter och skoj vad det skulle skramla. Ja, vi hängde upp vår skapelse på räckena, tände elden, som vi täckt med surmossa för att få så mycket rök som möjligt, gnuggade händerna i spänning och väntade på första bilen. Efter en stund i maggnagande spänning hör vi en bil, vi glor på varandra och hoppar lite av förväntan, NU ska det bli skramla av! Mycket riktigt så kommer det en bil åt vårt håll till, men den stannar! Ve och fasa – vad händer? Så hör vi en dörr som smäller igen och någon som myndigt säger: ”Helena!”

Nu måste jag ju förklara vart oturen i tänkandet kom in. ”Lillåbrua låg nämligen typ 150 meter ifrån våran gård. Jag antar att pappa både såg röken och kände lukten och kunde gissa sig till vem som var där under... hur han nu kunde gissa det fattar jag dock inte... host Och igen: synden straffar sig själv!

En äldre tjej i byn hade fått moppe! Å jösses vad avundsjuk jag var. Jag visste att jag nog aldrig skulle komma att få en egen – möjligen ärva brorsans gamla trampmoped – så jag glodde trånande på maskinen. Det var ju ingen Puch eller så, men en moppe likväl. Wow! Jag skulle ju få tjuvåka på den lovade polaren så vi förberedde för det brottet – jag var tyvärr en bra bit från 15 så brott var det. Nu var även mina föräldrar väldans hårda på det där med lagar och regler, så det var nog mer det jag tyckte jag bröt mot, än Svea rikes lag.

En dag så skulle mamma och pappa åka till Sveg för några ärenden och jag skulle stanna i byn. Jaaaaa, jag skulle ju kunna tjuvåka moppe... jälar asså, vad cool jag skulle va. Vi drällde ute längs landsvägen och jag blev mer och mer sugen, så jag sa till polar'n att NU ville jag åka. Hon hostade och glodde på mig: ”Ja men dina föräldrar åker ju förbi här snart” ”Ja... men om jag skyndar mig så hinner jag innan de kommer” Mhm – otur när man tänker var det ja. Jag sätter mig på moppen och glad i hågen drar jag på gas och åker in mot byn –frihetskänslan var enorm... i femtio meter! Det dyker nämligen upp en bil i kurvan... Ja, jag kan säga att jag fick utegångsförbud i någon dag efter det.

HUR tänkte jag? Det tar ca 20 minuter till Sveg och då lika lång tid hem, lite ärenden att avklara – kanske en 20 minuter till – inalles ca en timme! Jag hade haft – dumjäk... en hel TIMME på mig att tjuvåka om jag bara väntat i fem minuter till. ELLER, åkt på en helt annan väg till exempel! Men som sagt – där slog oturen och förmodligen hormonerna i skallen till igen. Synden straffar sig själv var det va?Det finns otaliga fler exempel på sådana här oturssaker och kanske dyker fler små historier upp i framtiden. Under tiden ska jag försöka låta visheten övervinna oturen. God tur på er!

Februari 2012

"Fike'"

FEBRUARI 2012 - Jag tänker börja med att skylla ifrån mig. Allt jag nedan kommer att beskriva beror endast och allena på att jag blev knockad blodig i skallen – visserligen i rena olyckshändelser, men dock - av en närstående släkting några gånger i ung ålder. Jag kan se tydligt att det var efter detta som min buslust, idioti och fåfänga utbröt. Buslusten ligger långt inbäddad i mina gener dessutom, från generationer tillbaka. Jag svär mig härmed fri från ansvar för alla mina här nedan beskrivna gärningar.

Jag har tidigare skrivit om Linsell, den lilla byn där det var så outsägligt tryggt och ännu mer outsägligt tråkigt. Det var EXTREMT tråkigt. Därför fick man hitta på det roliga själv och detta passade min äventyrliga själ alldeles utmärkt. Det påstås dessutom – vilket bara är hörsägen och kvalificerat struntprat – att jag var drivande i de flesta projekt. Jag protesterar!

När vi var små, från 6 år cirka, då stod det bara sådana oskyldiga saker som: röka mossa, bygga kojor, klättra i jättegranar, elda och leka indianer och ”cojbojs”, på agendan. Ja och så leka förstenad, hoppa rep och annat tråkigt förstås.När man började komma upp i stadiga 9 år, då blev det att röka riktiga cigaretter tills man spydde och sen på´t igen tills man spydde och nästan bränna ner en lada på kuppen, men lära oss att röka – DET skulle vi allt. Jag säger VI, för jag var ju inte ensam, det var ju givetvis med någon/några som hittade på allt otyg och jag hängde ju bara på... förstås.

När vi blev en 10-12 kanske, så satte hormonerna in i kroppen och började jävlas. Förut hade det varit så lättsamt att cykla, klättra över spännbågarna på Ljusnebron, se hur många vi kunde stå på varandra under vattnet i åa, utan att tänka på att alla skulle kunna andas, spela harts hos originalen i byn och sådana trevliga sysselsättningar. NU blev det till att börja tänka på hur man såg UT dessutom. Drygt! Min far kallade det för:”Gå på byn och kasta håret – perioden”

När vi ännu inte hade fått egna behag så lånade jag och en väninna våra äldre systrars bh:ar, knölade dessa full med dasspapper, klädde oss i deras urringade tröjor, vi hittade inga byxor som stramade åt om våra spinkiga ändor så där som de skulle göra på den tiden, så vi körde hängröv-stuket. Vi snodde deras pumps – som förresten var för stora de också. Vi målade fejan full med maskara, läppstift, ögonskugga och rouge och tog oss en varsin handväska av modernt snitt – 70 – tal . Sen knallade vi, så gott det lät sig göras med för stora skor – upp till grabbarna, i prästgår´n, som led av tjejbacillskräck – och frågade vem de tyckte var snyggast. Nämnas skall att dessa grabbar var ett par år äldre än vi. Grabbarna blev vettskrämda och sprang och gömde sig bakom sin moster, prästen – som hade fullt sjå med att försöka hålla sig för skratt. Båda dessa beteenden berodde antagligen på att vi såg ut som riktiga påskkärringar och de är ju både tjejer och satans otyg. Vi fick i alla fall motvilligt ur grabbarna vem som var snyggast... och det var inte jag. Jag släpade mig moloken hem, med hängande huvud, pumpsen skrapandes i gruset, geggan i ansikten något ur läge och ogillade extremt mycket min kompis som kommit på den här galna idén och som dessutom var snyggast.

Under de tidiga tonåren så hände det ju helt plötsligt en massa spännande saker. Alla killar som brukade besöka byn på loven – blev helt plötsligt intressanta av helt andra skäl än att jaga bovar med. Man längtade till loven, när malmöiter, stockholmare, östgötar, närkingar och annat intressant folk skulle förgylla byn.Den naturliga samlingsplatsen i byn, var ”Fike'”. Där fanns det jukebox, flipperspel, de vuxna kunde ta sig en öl och vi ungdomar en Mer eller Pucko och en mazarin. På den tiden fick man dessutom röka inomhus, så smogen låg tät stundom. En ytterst spännande plats.

Ett påsklov hade det kommit extra många snygga lovgäster och alla dessa samlades ju just, på Fike'.
Det var lördagen i början på lovet, jag var 13, smal som ett spett men villig att fiska för en eventuell fångst från Malmö eller så. Jag och en kamrat knallade iväg mot Fike’, jag sträckte på mig, övade in den rätta sexiga schvungen med höfterna - ungefär som en tandpetare som bara gått av lite grann. Jag övade på min sexiga blick - som antagligen gjorde att det bara såg ut som om jag kisade - kastade det nordiskt fjöliga och elektriska håret bakåt i den exakt rätta knycken och tog sats.

Jag slängde nonchalant upp dörren, svepte in med höfterna förföriskt vickande – kastade med håret igen, gled med den beslöjade blicken över alla uppmärksamma ansikten i lokalen. Atmosfären var tjock och spänningen låg i luften... inte ett ljud hördes. Jag slet ut en stol med ett, i mitt tycke, elegant ryck, placerade den strategisk mitt på golvet, vickade ett par gånger till med tandpetaren, log med spretiga tänder mot Malmöiten och satte mig bredvid stolen på golvet!!!

Responsen var verkligen explosionsartad. Alla där inne skrattade sig nästan fördärvade, medan jag med min sexiga häck, mitt luftiga hår och mitt vackra leende – gracilt tog mig upp från golvet – svepte med oändlig elegans ut ur lokalen med skratten ringandes i öronen för att aldrig mer – detta lov – återkomma!