Krönikör




Udda skivor som jag har i min samling


Denna gång tänkte jag skriva lite om udda skivor som jag har i min samling. Har en fäbless för lite udda konstiga plattor så det har hamnat några sådana hos mig under åren. Kommer nog behöva återkomma till detta då jag inte får med alla denna gång.

Börjar med Cd singeln Wing sings Ac/Dc. På denna singel tolkar damen Wing Ac/Dc låtarna Highway To Hell samt Back In Black. Och jag använder ordet tolkar i dess vidaste betydelse. Musiken är förprogrammerat low-fi som får C-20 (den gamla hemdatorn) att låta som Londons symfoniorkester. Fröken Wing håller heller inte så hög kvalité och man kan verkligen ifrågasätta uttrycket att alla kan sjunga. Se till att ni svalt glöggen ordentligt innan ni lyssnar och njuter...eller något. https://www.youtube.com/watch?v=kqa-HYihaZo

Den omöjlige Johnny Bode, som man skulle kunna skriva hur mycket som helst om, släppte som många vet skivan Bordellmammans visor 1968. I samband med det så gjordes det utlandssatsningar bla i Tyskland där låtarna sjöngs in på tyska och släpptes på vinyl singlar. Utlandssatsningen gick dock inte lika bra som försäljningen i Sverige där skivan faktiskt sålde över 100 000 exemplar. https://www.youtube.com/watch?v=qlbPryShVdY

Experimentella bandet En Halv Kokt I Folie släppte 2004 singeln Statsanslag Till Jägarnas Riksförbund där ena sidan på singeln är ett anförande gjort i riksdagen 17/3 1967 av Helge Lindström (S) från Jämtlands läns valkrets. Anförandet handlar kortfattat om just statsanslag till jägarnas riksförbund där han orerar om hur löjeväckande han tycker det är att horder av människor varje år drar till skogs för att mörda och ibland till och med skjuter varandra. Han tror att det kan vara ett seglivat rudiment ifrån neanderthaltiden och menar att det borde vara möjligt att istället använda bara 10 procent av de bästa jägarna för att klara avskjutningen. Allt detta mixas sedan ihop till en soppa av En Halv Kokt I Folie. Stor humor som jag tyvärr inte lyckats hitta något ljudklipp ifrån på nätet. 

Innan Iron Maiden fanns... Iron Maiden ! 1970 släppte det första Iron Maiden bandet en singel på eminenta etiketten Gemini. Ett gediget bolag där mycket bra släppts. Musiken är också väldigt bra heavy 70-tals psych. https://www.youtube.com/watch?v=FxKE-N1owiw

Samlar in pengar till Movember Foundation


Jag odlar mustasch i 30 dagar och det är inte bara ett djärvt fashion statement. Jag gör det för att samla in pengar till Movember Foundation och jag behöver ditt stöd. Movember Foundation kämpar med några av de viktigaste hälsoproblem som män står inför. Din donation kommer att hjälpa dem att ha en bestående inverkan på mäns hälsa. Donera online på http://mobro.co/13413746
Läs mer om det viktiga arbete som Movember finansierar och den inverkan som din donation kommer att ha: http://se.movember.com/programs/cause Det är mycket som hänger på denna mustasch, så tack för ditt stöd !

Till något annat hårigt. Besökte 08 land och festivalen Black Harvest II för några veckor sedan. En radda hårda band på denna två dagars festival med återförenade Angelcorpse i täten. Har följt just det bandet sedan deras andra platta i slutet på nittiotalet men jag har aldrig lyckats se dem live. Nu var det första gången de kom till Sverige och då gällde det att passa på.
 
Men innan de klev på scenen lördagkväll så skulle fredagskvällen avverkas. Saturnalia Temple inledde festivalen med att imponera. Tungt och svängigt med mycket sjuttiotals vibbar. Hade inte så bra koll på dem innan och trodde nog att det skulle vara lite snabbare och hårdare men de vägde upp bra mot det som senare skulle komma. Bandet Bölzer var en transportsträcka i väntan på Root. Root med sångaren och grundaren Big Boss är ett anrikt band i underjorden för obskyr hårdrock och han har uppnått den respektingivande åldern 64 år men strävar på med ett ungt och piggt band. Det är alltid underhållande att se Big Boss i sin munkkåpa och med halva ansiktet målat i något som ska se ut som sprickor. En sann karaktär i denna tid när alla ska vara så lik alla andra.
 
Avslutade denna kväll gjorde Destroyer 666. De verkar nå nya toppar för varje platta och de är inte sämre live. Hela bandet piskar upp stämningen till en frenesi och de lyckas lyfta sig från redan riktigt höga höjder. Det enda som står i vägen för att detta band ska kunna bli riktigt stora är kanske de själva med tanke på vad som hände på en spelning i Danmark i somras där det gick lite överstyr...
 
På lördagen startade Irkallian Oracle men en sen middag gjorde att jag missade dem. Siktade istället in mig på Unpure från Nynäshamn. Ett band som väldigt sällan spelar live och de släpper heller inte så mycket saker men när de väl gör det så är det bra. Riktigt bra thrash ös blandat med härliga Bathory vibbar. Med på gitarr nu för tiden har de Pelle Forsberg från Watain som verkar trivas bra i bandet och med musiken de spelar. Ser faktiskt ut att röja och njuta mer än vad han gör till vardags i Watain.
 
Sedan var det då dags för Angelcorpse. Deras musik kan beskrivas som en virvelvind av kaos. Inte helt lättlyssnat, men väldigt givande om man tar sig tid och mödan och sätter sig in i det. De tillför kanske inte så mycket live med sin egen närvaro utan står ganska fastnaglade på scenen. Men de var överväldigande, då själva framförandet i sig var klanderfritt. Sist denna kväll spelade Nifelheim. Men efter att ha blivit påkörd, påbackad och nermanglad av Angelcorpse så gav farbror upp och åkte hem till ett glas varm mjölk och grötomslag istället...

Vill tipsa om nya skivor ..

Bilderna är från Knossos på Kreta. Jag på det ena för 25 år sedan och min son Frost på det andra för några veckor sedan...i samma tröja...sittande på samma ställe...

Kommit en hel del bra skivor den senaste tiden som jag skulle vilja tipsa om.
 
Judas Priest har släppt live plattan Battle Cry som spelades in på förra årets Wacken festival. Såg dem i fjol i Stockholm på deras turné för plattan Redeemer of Souls och det som slog mig, förutom att Rob åter har fått tillbaka rösten och rör sig mer normalt på scen (dvs inte inlindad i aluminiumfolié likt en kebabrulle och som sås på rullen, stirrandes i golvet samtidigt som han vaggar som en gungstol till havs) är att nu när jag inte ser bandet utan jag bara hör dem live, så retar jag inte upp mig på trummisen Scott Travis som alltid sitter och jonglerar med trumpinnarna. Tänker inte en sekund på att något skulle vara konstigt med trumspelet utan allt låter bara bra. Produktionen är riktigt bra och de låter tyngre än någonsin. 

Ersättaren till gitarristen K.K. Downing, Richie Faulkner, har snabbt smält in i denna väloljade metalmaskin. På nya plattan Arctic Thunder gräver norska Darkthrone djupt och lyckas med bedriften att framställa väldigt enkla riff med en riktig hook känsla. Sådana där riff som man inte hört sedan i begynnelsen i karriären för band som Saxon, Anvil etc. Som vanligt så är ljudet inget för finsmakare utan är väldigt rått och ruttet precis som de vill ha det. Öppningslåten Tundra Leech är det bästa jag hört ifrån dem på väldigt länge och plattan håller lika bra som en för mig gammal favorit, Sardonic Wrath, som de släppte 2004.
 
Inquisitions nya album Bloodshed Across The Empyrean Altar tar vid där den förra plattan Obscure Verses For The Multiverse (mustiga titlar va ;) slutade. Skulle dessa två plattor släppts som ett dubbelalbum hade jag inte reagerat utan trott att de spelats in vid samma tillfälle trots att det tre år emellan dem. Gillar man Immortal så borde man ge Inquisition en chans. Visst, de är mycket skummare än Immortal, men ger man det lite tid så får man mycket tillbaka Tyska Sodom från staden Gelsenkirchen har åter igen laddat fullt magasin och släppt ett nytt thrash monster kallat Decision Day.

Återigen visar den "nye" trummisen Markus "Makka" Freiwald på ett mycket rappt trumspel och det påverkar hela bandet som jag tycker är mycket piggare än vad de har varit på ett tag. Omslaget är nog ett av deras snyggaste och målat av Joe Petagno som bland annat skapade Motorheads Snaggletooth och målat många av Motorheads omslag. En låt som Refused To Die sprudlar av energi och vittnar om ett vitalt band som inte slagit av på takten. Vem behöver ett nermonterat Slayer när det finns ett potent Sodom!

"I have been under Gods expedition in Hell"


"I have been under Gods expedition in Hell" det kan man säga om man någon gång stått på norska samhället Hells järnvägsstation under skylten för gods expedition. Låter inte riktigt lika fränt på svenska. Anledningen till att jag befann mig där i början på september var för att besöka festivalen Blues in Hell som i år firade 25 år. Festivalen som är en tvådagarsfestival hölls i år inne på Scandic Hotell där man slagit upp fyra scener och då hotellet är ett av Norges största så fungerade det väldigt bra.
 
Det band som jag såg mest fram emot att få uppleva live var engelska Nine Below Zero. De brukar kallas ett rhythm and blues band men jag skulle nog vilja lägga till att de även blandar in rock och till och med en aning punk i vissa låtar. De släppte sin första platta "Live At The Marquee" 1980. Börjar man sin karriär med ett live album och dessutom från klassiska Marquee då är kan man vara ganska säker på att bandet i fråga är väldigt bra live. Och visst är de bra. Har själv gillat dem sedan jag såg dem på tv den 24 oktober 1985 då de deltog i debut programmet för Hemma Värst med låten Eleven plus Eleven.
 
På Blues in Hell var det dock första gången jag såg dem live, men trots mina uppskruvade förväntningar så lyckades de överträffa dem. Bandet stod på tårna när de spelade och Dennis Greaves (gitarr/sång) och Mark Feltham (munspel/sång) är de två i bandet som speciellt lyser starkt. Glimrande gitarrspel som stundtals för tankarna till Angus Young från AC/DC anno 1977. Han bänder och vrider gitarren som om att han brottas med den men gitarren är helt chanslös mot hans vana handlag. Han leker med den och ser samtidigt ut att ha genuint roligt. Mark på munspel är också något extra och jag har aldrig sett någon så grym på munspel. Han verkar kunna spela precis hur han vill och har total kontroll över instrumentet.
 
En lista på några få av alla dem han har spelat med visar kanske lite på hur uppskattad han är; BB King, Nazareth, Oasis, New Model Army, Robbie Williams, The KLF, Manfred Mann's Earth Band, Johnny Winter etc etc. Det riktigt fina i kråksången var att Nine Below Zero spelade inte bara på fredagen utan även på lördagen! En annan som spelade bägge kvällarna var Reidar Larsen från Stavanger. Ganska laidback visblues som även blandade in lite svenska sånger. Fungerade bra tidigt på dagarna innan man riktigt hade raknat i.

Hälsingefyr var kvällens höjdare


Härjedalskalaset var verkligen en lyckad tillställning. Roligt att man lyckas få ut folk lite tidigare än vanligt men öppnar man med ett så starkt kort som Frans så ger det resultat. Extra kul att publiken verkligen var på tårna. Såg tendenser redan på Småstadslivs uppträdande som bådade gott och som sen briserade under Hoffmaestro. Hälsingefyr, bandet som kompade Småstadsliv, tyckte jag själv var kvällens höjdare. De lyckades till och med klämma in en ypperlig cover på Motörheads Ace of Spades. Några andra som imponerade på mig var The Lost Trailer Boys som spelade på logen. De var en ny bekantskap för mig som tyvärr fick börja med att spela
för ganska lite folk men allteftersom kvällen gick så hittade fler och fler in på logen och blev kvar där tack vare dem.

Lite tidigare i Juli besökte jag Gefle Metal Festival. En ny festival som hölls på samma ställe (gasklockorna i Gävle) som där nedlagda Getaway Rock Festival låg. Getaway togs över av tyska festivalägarna FKP Scorpio år 2012 och de har sedan dess lyckats köra festivalen i graven genom att späda ut och vattna ur festival med blaskiga band som kostade på tok för mycket. Det finns redan andra festivaler i Sverige som gör detta och gör det bättre plus att jag tror att den marknaden är mättad.

Gefle Metal Festival satsar istället på en lite mindre publik, de som gillar den mer extrema formen av hårdrock och där finns idag inga festival konkurrenter i Sverige. Man måste ner till Tyskland för att hitta något liknande. Fd sångaren i Immortal, Abbath, som jag skrivit om här tidigare gjorde nog festivalens två bästa uppträdanden. Dels genom sitt solo band Abbath men också genom eminenta Motörhead cover bandet Bömbers. Att se och höra Bömbers live får en att kastas tillbaka till den tid på 80-talet då Motörhead verkligen lät så skitigt, rått och svängigt som ju alltid varit Motörheads signum men som åtminstone jag tycker de har tappat mycket av de senaste drygt 20 åren. 

Kanske fick Herr Kilmister tag i för bra musiker för när jag ser Bömbers så tycker jag mig se några som spelar mer på känsla än på precision. Bömbers är lite mer Philthy Animal och Faste Eddie eller Würzel än Mikkey Dee och Phil Campbell om ni förstår hur jag menar. De lyckas till och med få igång mig på låten Killed by Death. En låt som jag med Motörhead inte hållit speciellt högt men som nu svänger som klockspelet på en stortjur uppe i Klockarberget!  Som vanligt så sprang jag även på lite fler Heare vilket ju alltid är mycket trevligt. Andra lite okända band som gjorde bra ifrån sig på festivalen var Aborted och Vallenfyre. Sodom, Deströyer 666 och Krisiun är redan bokade inför nästa år så jag kommer såklart att komma tillbaka.

Härjedalskalaset kommer jag heller inte att missa. Inte först och främst för banden kanske utan mer för dem härliga atmosfären som Parken erbjuder!