Krönikör




Vill tipsa om nya skivor ..

Bilderna är från Knossos på Kreta. Jag på det ena för 25 år sedan och min son Frost på det andra för några veckor sedan...i samma tröja...sittande på samma ställe...

Kommit en hel del bra skivor den senaste tiden som jag skulle vilja tipsa om.
 
Judas Priest har släppt live plattan Battle Cry som spelades in på förra årets Wacken festival. Såg dem i fjol i Stockholm på deras turné för plattan Redeemer of Souls och det som slog mig, förutom att Rob åter har fått tillbaka rösten och rör sig mer normalt på scen (dvs inte inlindad i aluminiumfolié likt en kebabrulle och som sås på rullen, stirrandes i golvet samtidigt som han vaggar som en gungstol till havs) är att nu när jag inte ser bandet utan jag bara hör dem live, så retar jag inte upp mig på trummisen Scott Travis som alltid sitter och jonglerar med trumpinnarna. Tänker inte en sekund på att något skulle vara konstigt med trumspelet utan allt låter bara bra. Produktionen är riktigt bra och de låter tyngre än någonsin. 

Ersättaren till gitarristen K.K. Downing, Richie Faulkner, har snabbt smält in i denna väloljade metalmaskin. På nya plattan Arctic Thunder gräver norska Darkthrone djupt och lyckas med bedriften att framställa väldigt enkla riff med en riktig hook känsla. Sådana där riff som man inte hört sedan i begynnelsen i karriären för band som Saxon, Anvil etc. Som vanligt så är ljudet inget för finsmakare utan är väldigt rått och ruttet precis som de vill ha det. Öppningslåten Tundra Leech är det bästa jag hört ifrån dem på väldigt länge och plattan håller lika bra som en för mig gammal favorit, Sardonic Wrath, som de släppte 2004.
 
Inquisitions nya album Bloodshed Across The Empyrean Altar tar vid där den förra plattan Obscure Verses For The Multiverse (mustiga titlar va ;) slutade. Skulle dessa två plattor släppts som ett dubbelalbum hade jag inte reagerat utan trott att de spelats in vid samma tillfälle trots att det tre år emellan dem. Gillar man Immortal så borde man ge Inquisition en chans. Visst, de är mycket skummare än Immortal, men ger man det lite tid så får man mycket tillbaka Tyska Sodom från staden Gelsenkirchen har åter igen laddat fullt magasin och släppt ett nytt thrash monster kallat Decision Day.

Återigen visar den "nye" trummisen Markus "Makka" Freiwald på ett mycket rappt trumspel och det påverkar hela bandet som jag tycker är mycket piggare än vad de har varit på ett tag. Omslaget är nog ett av deras snyggaste och målat av Joe Petagno som bland annat skapade Motorheads Snaggletooth och målat många av Motorheads omslag. En låt som Refused To Die sprudlar av energi och vittnar om ett vitalt band som inte slagit av på takten. Vem behöver ett nermonterat Slayer när det finns ett potent Sodom!

"I have been under Gods expedition in Hell"


"I have been under Gods expedition in Hell" det kan man säga om man någon gång stått på norska samhället Hells järnvägsstation under skylten för gods expedition. Låter inte riktigt lika fränt på svenska. Anledningen till att jag befann mig där i början på september var för att besöka festivalen Blues in Hell som i år firade 25 år. Festivalen som är en tvådagarsfestival hölls i år inne på Scandic Hotell där man slagit upp fyra scener och då hotellet är ett av Norges största så fungerade det väldigt bra.
 
Det band som jag såg mest fram emot att få uppleva live var engelska Nine Below Zero. De brukar kallas ett rhythm and blues band men jag skulle nog vilja lägga till att de även blandar in rock och till och med en aning punk i vissa låtar. De släppte sin första platta "Live At The Marquee" 1980. Börjar man sin karriär med ett live album och dessutom från klassiska Marquee då är kan man vara ganska säker på att bandet i fråga är väldigt bra live. Och visst är de bra. Har själv gillat dem sedan jag såg dem på tv den 24 oktober 1985 då de deltog i debut programmet för Hemma Värst med låten Eleven plus Eleven.
 
På Blues in Hell var det dock första gången jag såg dem live, men trots mina uppskruvade förväntningar så lyckades de överträffa dem. Bandet stod på tårna när de spelade och Dennis Greaves (gitarr/sång) och Mark Feltham (munspel/sång) är de två i bandet som speciellt lyser starkt. Glimrande gitarrspel som stundtals för tankarna till Angus Young från AC/DC anno 1977. Han bänder och vrider gitarren som om att han brottas med den men gitarren är helt chanslös mot hans vana handlag. Han leker med den och ser samtidigt ut att ha genuint roligt. Mark på munspel är också något extra och jag har aldrig sett någon så grym på munspel. Han verkar kunna spela precis hur han vill och har total kontroll över instrumentet.
 
En lista på några få av alla dem han har spelat med visar kanske lite på hur uppskattad han är; BB King, Nazareth, Oasis, New Model Army, Robbie Williams, The KLF, Manfred Mann's Earth Band, Johnny Winter etc etc. Det riktigt fina i kråksången var att Nine Below Zero spelade inte bara på fredagen utan även på lördagen! En annan som spelade bägge kvällarna var Reidar Larsen från Stavanger. Ganska laidback visblues som även blandade in lite svenska sånger. Fungerade bra tidigt på dagarna innan man riktigt hade raknat i.

Hälsingefyr var kvällens höjdare


Härjedalskalaset var verkligen en lyckad tillställning. Roligt att man lyckas få ut folk lite tidigare än vanligt men öppnar man med ett så starkt kort som Frans så ger det resultat. Extra kul att publiken verkligen var på tårna. Såg tendenser redan på Småstadslivs uppträdande som bådade gott och som sen briserade under Hoffmaestro. Hälsingefyr, bandet som kompade Småstadsliv, tyckte jag själv var kvällens höjdare. De lyckades till och med klämma in en ypperlig cover på Motörheads Ace of Spades. Några andra som imponerade på mig var The Lost Trailer Boys som spelade på logen. De var en ny bekantskap för mig som tyvärr fick börja med att spela
för ganska lite folk men allteftersom kvällen gick så hittade fler och fler in på logen och blev kvar där tack vare dem.

Lite tidigare i Juli besökte jag Gefle Metal Festival. En ny festival som hölls på samma ställe (gasklockorna i Gävle) som där nedlagda Getaway Rock Festival låg. Getaway togs över av tyska festivalägarna FKP Scorpio år 2012 och de har sedan dess lyckats köra festivalen i graven genom att späda ut och vattna ur festival med blaskiga band som kostade på tok för mycket. Det finns redan andra festivaler i Sverige som gör detta och gör det bättre plus att jag tror att den marknaden är mättad.

Gefle Metal Festival satsar istället på en lite mindre publik, de som gillar den mer extrema formen av hårdrock och där finns idag inga festival konkurrenter i Sverige. Man måste ner till Tyskland för att hitta något liknande. Fd sångaren i Immortal, Abbath, som jag skrivit om här tidigare gjorde nog festivalens två bästa uppträdanden. Dels genom sitt solo band Abbath men också genom eminenta Motörhead cover bandet Bömbers. Att se och höra Bömbers live får en att kastas tillbaka till den tid på 80-talet då Motörhead verkligen lät så skitigt, rått och svängigt som ju alltid varit Motörheads signum men som åtminstone jag tycker de har tappat mycket av de senaste drygt 20 åren. 

Kanske fick Herr Kilmister tag i för bra musiker för när jag ser Bömbers så tycker jag mig se några som spelar mer på känsla än på precision. Bömbers är lite mer Philthy Animal och Faste Eddie eller Würzel än Mikkey Dee och Phil Campbell om ni förstår hur jag menar. De lyckas till och med få igång mig på låten Killed by Death. En låt som jag med Motörhead inte hållit speciellt högt men som nu svänger som klockspelet på en stortjur uppe i Klockarberget!  Som vanligt så sprang jag även på lite fler Heare vilket ju alltid är mycket trevligt. Andra lite okända band som gjorde bra ifrån sig på festivalen var Aborted och Vallenfyre. Sodom, Deströyer 666 och Krisiun är redan bokade inför nästa år så jag kommer såklart att komma tillbaka.

Härjedalskalaset kommer jag heller inte att missa. Inte först och främst för banden kanske utan mer för dem härliga atmosfären som Parken erbjuder!

Har sett Maiden live 20+

En bild ifrån Sonfjället midsommardagen 2016. Liften var trasig men After Ski´n fungerade ....

Var ner till Ullevi Göteborg för jag kände att det behövde fyllas på med lite gammal hederlig Brittisk heavy metal.

Men innan jag skulle få mitt lystmäte var det några förband som pockade på uppmärksamhet. The Raven Age som förövrigt Steve Harris (basist och grundare, Iron Maiden) son, George, spelar gitarr i öppnade och de spelar en "nyare" form av metal som inte riktigt gillas av en gammal stofil som mig. Introna var riktigt bra men så fort versen, sången, kom igång lät det lite för smörigt.

Svenska Opeth klev sedan på där proggens Stig-Helmer, Mikael Åkerfeldt, ledde skutan ut på ett obstinat vatten. De är grymma musiker men det är ändå inget som tilltalar mig. Skulle nog behövts lyssnas in ordentligt innan man ser dem live. Sedan var det dags för Iron Maiden, min ledstjärna sedan början på 80-talet. Har sett dem live 20+ ggr men denna gång är jag nog tvungen att hålla igen på betyget lite. Ljudet var över lag dåligt de första inledande låtarna. Det fick man bukt på, men sången fortsatte att försvinna genom hela spelningen.

Fasonerna i låten Death Or Glory där Bruce, sångaren, hade en mjukisapa runt halsen och klättrade med händerna i luften som en apa (vilket såklart också publiken skulle göra) förde tankarna till mina tidiga Mora Träsk konserter nere på lilla scen på Folkets Hus i Hede. Väldigt underhållande och roligt på lågstadiet men inget jag trodde Maiden skulle applicera på sin show. Kul att de spelar en låt som Children Of The Damned som man inte kört i Sverige i modern tid. Tråkigt att de tjurar på med en statisk låtlista. Till och med konservativa AC/DC har ju numera börjat att ändra på sin låtlista under pågående turné.

Tycker varken bandet eller publiken kom igång riktigt förrän vid näst sista låten Blood Brothers, men oj vad de kom igång då. Har nog aldrig sett dem så bra som just då, i just den låten. Låten föregicks dessutom av ett tre minuters homage där publiken lyfte Maiden
till de höjder de hör hemma och rörde sångaren Bruce Dickinson till tårar och i och med det, många av oss i publiken. Men även när Maiden bara är ok så är de milsvida bättre än många andra artister. Hoppas att alla som inte sett dem någon gång live får uppleva den rysningen.

Vill man gräva lite i var Maiden hämtat mycket av sina influenser så kan man börja med Wishbone Ash självbetitlade första album från 1970; https://www.youtube.com/watch?v=NAdY1y1KgIw

En ynnest att få uppleva detta på hemmaplan

Foto: Håkan Persson

Fick en Chuck Berry box när jag fyllde år, Rock And Roll Music - Any Old Way You Choose It - The Complete Studio Recordings ... Plus! En 16 CD´s box med två medföljande böcker. En rejäl pjäs som tagit en stund att tröska igenom.

Denna box innehåller det mesta som han har gjort plus outtakes och några live framträdanden. Jag var inte riktigt beredd på hur mycket blues som denna rock kung spelat in. Han har faktiskt fler inspelade blues låtar än rena rock låtar om man skulle börja räkna efter och det är ju inte direkt det han har blivit känd för.

En annan rolig sak är att det finns en uppsjö av låtar som bygger på det klassiska Johnny B Goode riffet. Blir lite komiskt i live sammanhang när han tex kan börjar spela och sjunga versen till Bye Bye Johnny. När han sen kommer till refrängen så börjar publiken sjunga refrängen till Johnny B Goode istället. När sedan nästa vers kommer då har också han hoppat över till Johnny B Goode.

Men han är ju främst en artist som gör sig bäst när man också får se honom (kolla på youtube på de låtar som finns från 1972 inspelat i London).

Den 8 Juli 1989 befann jag mig, som många andra Härjedalingar, på parken i Hede. Det var en ynnest att få uppleva detta på hemmaplan och jag är Erik Persson evigt tacksam för det. 2007 såg jag honom på Stenegård i Järvsö. Inte lika vital denna gång, men Chucken är ju alltid Chucken och man vet aldrig vad som händer när han står på scen. Måste vara både roligt och lite nervkittlande för musikerna att spela med honom när han får sina infall.

Ett lite hårdare tips som avslutning, Nitemare från Canada. https://www.youtube.com/watch?v=mYwtXblnRAA