Krönikör




Det är i Linsell det händer grejjer

Jag föddes i april 1965 i Linsell - vilket delvis är en lögn för det var på Svegs BB faktiskt. Jag växte upp i den lilla byn med allt vad det innebar. Outsägligt tryggt och trist. Men vad göra, man hittar själv på det roliga. Har man inget att göra, gör man sig göra. Jag var nog värre än Emil i Lönneberga tror jag. Å andra sidan, var vi hemskans många Emil i den byn. Tror nog att många som växte upp där känner igen sig. Mina kusiner och en del vänner bodde i storstäder, men kom till oss på loven och brukade säga: ”Det är i Linsell det händer grejjer”

Det var nog faktiskt HELT sant. Vi var rätt många ungdomar ändå, så vi hade väl kul för det mesta, men hur det än var så var Linsell en liten by och jag antar att alla vet vad det innebär. Vi var inte sams ALLA dagar, om man så säger. Skola i Sveg, tja, skola är alltid skola, vart man än går, det håller nog många med om. Det var ju där jag tillbringade min mesta tid, förutom då jag låg på sjukhus – men det är en annan historia. Det blev tristess det också. Jag var inte så populär när jag gick i skola så jag var inte så bekväm med Sveg, om sanningen ska fram.

Jag började tidigt att vara i Långå, jag hade en kompis vars mormor bodde där och jag fick då och då följa med. Det var kanon! Spännande - det fanns en slalombacke där, killar jag aldrig träffat och nya kompisar. Himmelriket på jorden blev: LÅNGÅ. 

Jag gick, som sagt, på skola i Sveg och bodde i Linsell, så västra Härjedalen blev en underbar kontrast – att umgås med byns ungdomar! Jag fick vänner för livet, ett gäng bekanta, blev givetvis kär i någon/några andra och hade vansinnigt roligt även om jag har gjort bort mig rejält nån gång också, men det ingår liksom. Ibland for vi till Hede och gissa om DET var spännande. 12 år som jag var. Vad var Linsell jämfört med Hede och Långå liksom?! Zip, noll. 

Dessutom fick jag ju den underbara dialekten på köpet! Jag kunde nästan inte ett ord dialekt innan. Även om min pappa och farfar och de andra ”gamlingarna” i Linsell pratade mål, så var det inget jag tog efter. Jag gick ju i skola i Sveg och där har man inte samma utpräglade dialekt som i västra. Så när jag började vara där uppe så lärde jag mig mer och mer av detta fantastiska språk. Vilket jag – till min enorma sorg – inte använder mig av särskilt ofta här i Hälsingland. Jag saknar språket oerhört. Framför allt att höra det.

Jag kallar det för språk därför att Härjedalska innehåller så mycket historia i sig och ett ord kan innehålla en hel scen eller ett koncept, som man inte hittar i ”Svenskan”. Jag vet inte, men jag tror att de flesta Härjedalingar håller med mig om att vi är smått unika och att Härjedalska inte är så mycket svenska? Eller har jag fel? Vi delar ju trots allt bara lite över 300 år med ”Svenskarna”. 

Om nu någon vill påpeka att, om man bor i Ljusdal så är man väl ingen Härjedaling, så har jag bara en sak att säga: En gång Härjedaling, ALLTID Härjedaling, vart i världen man än befinner sig! Sa da sa! Cherio... eller Hô ä

Två band som spelat aldrig spelat i Hede.

Kom några rökare till rockplattor i slutet på förra året som jag skulle vilja uppmärksamma. Två band som spelat/spelade i Sveg men aldrig i  Hede. 

Eddie Meduza "The Lost Tapes" 10 tums vinyl. En sex låtars EP i 500 ex som sålde slut innan den ens hade kommit ut med alternativa versioner av redan släppta låtar samt en del helt osläppta. Jag brukar säga att en dag utan att man lyssnat på Eddie är en förlorad dag så ni förstår att jag är ganska jävig när jag säger att detta är som vanligt världsklass. Och som vanligt med oss som verkligen gillar Eddie så är det inte de snuskiga låtarna som han har blivit känd för som man gillar bäst.

Han var ju en aldrig sinande källa musik och text mässigt och i år är det 15 år sedan han dog men det fortsätter komma ut nya saker och det är hur härligt som helst för en Meduza dåre som mig. Bara en sak som grämmer mig. Jag såg Eddie live två gånger. Min Mor tre... Slagen i den striden av sin Mor är väl kanske inget man kunde vänta sig men å andra sidan så fick jag min första egna Eddie kassett i julklapp av henne 1983... 

Remu & Hurriganes "Electric Play". Hurriganes är nog det bandet jag har lyssnat på längst som jag fortfarande lyssnar på väldigt mycket. Jag började med 16 Golden Greats på kassett någon gång under sent 70-tal och har inte släppt dem sedan dess. Grymt kul att Remu samlat ihop några yngre förmågor och fortfarande rockar som bara finnar kan. Rakt fram med fullt fokus mot horisonten utan att stoppa för något. Gillar man gammal hederlig rock av gubbar som vet när man skall hålla igen och när det är dags att ösa på så kommer man att gilla detta. De står kanske inte på tårna och lirar som på 70-talet men det är fortfarande väldigt väldigt bra och med grym känsla.

Tillägas kan att Ile Kallio, den gamle Hurriganes gitarristen, är med och lägger ett solo på en låt samt att Hanoi Rocks sångaren Michael Monroe (han som tävlar med Mick Jagger om vem som har störst putläppar) lägger munspel på några låtar och sång på en. 

Den 24 februari för 620 år sedan nämndes Hede socken för första gången:  http://www.bygdeband.se/plats/26239/sverige/jamtlands-lan/harjedalen/hede-socken/hede/hede-sorgarden-kvarnasen/

Kanske är det deras hårda leverne

Ett signerat vykort av Little Richard sen han spelade på Hede Folkpark 1990.

Har tänkt en del på allt som skrivits i media om alla artister som dog under 2016 och att det kanske är det hårda leverne som skickat dem till de sälla jaktmarkerna. De var ju inte allt för gamla artister och stora under 80-talet (Bowie även under 70-talet);
David Bowie 69 år
Prince 57 år
George Michael 53 år
 
Det är ju då lite ironiskt att det alltid brukar pekas på och framhållas att man inom hårdrocken lever osunt och bränner ljuset i bägge ändarna när det är under 2016 inte var någon stor ikon inom hårdrocken som föll ifrån trots att många av dem är lika gamla eller äldre än de ovan nämnda. Här är en lista på några fortfarande levande frontmän inom hårdrocken som trotsar naturlagarna och allas bättre vetande;
Alice Cooper 68 år
Bruce Dickinson 58 år
Rob Halford 65 år
Angus Young 61 år
Ozzy Osbourne 68 år
Ian Gillan 71 år
Gene Simmons 67 år
 
Nu finns det dock väldigt många stora, äldre, artister som fortfarande är i livet inom andra genrar än hårdrocken. Den hårda livsstilen
har kanske fått ge plats åt en mer sund inställning eller så är de kanske lite skickligare schackspelare... Här nedan följer ett urval av fortfarande levande giganter;
Paul McCartney 74 år
Mick Jagger 73 år
Bob Dylan 75 år
Diana Ross 72 år
Chuck Berry 90 år (som för övrigt kommer släppa sin första platta, Chuck, på 38 år under 2017!)
Little Richard 84 år
Tina Turner 77 år
 
Men med tanke på hur förskonad hårdrocken var under 2016 ifrån dödsfall så blir ju oddsen lite sämre för åren som kommer. Det är ju som sagt oundvikligt. Det enda man kan hoppas på är att inte allt för många faller ifrån ungefär samtidigt... Men så har vi en sådan som Lemmy, som dog i slutet på 2015. Han blev 70 år trots att han levde som en Keith Richards upphöjt i kvadrat med en plattan i mattan attityd.
 
En cover på Ben E King´s låt Stand By Me visar dessutom på vilken spännvid Mr Lemmy Kilmister hade förutom att framföra musik som gjorde att gräset vissnade. https://www.youtube.com/watch?v=YZrntE3vNe8

Udda skivor som jag har i min samling


Denna gång tänkte jag skriva lite om udda skivor som jag har i min samling. Har en fäbless för lite udda konstiga plattor så det har hamnat några sådana hos mig under åren. Kommer nog behöva återkomma till detta då jag inte får med alla denna gång.

Börjar med Cd singeln Wing sings Ac/Dc. På denna singel tolkar damen Wing Ac/Dc låtarna Highway To Hell samt Back In Black. Och jag använder ordet tolkar i dess vidaste betydelse. Musiken är förprogrammerat low-fi som får C-20 (den gamla hemdatorn) att låta som Londons symfoniorkester. Fröken Wing håller heller inte så hög kvalité och man kan verkligen ifrågasätta uttrycket att alla kan sjunga. Se till att ni svalt glöggen ordentligt innan ni lyssnar och njuter...eller något. https://www.youtube.com/watch?v=kqa-HYihaZo

Den omöjlige Johnny Bode, som man skulle kunna skriva hur mycket som helst om, släppte som många vet skivan Bordellmammans visor 1968. I samband med det så gjordes det utlandssatsningar bla i Tyskland där låtarna sjöngs in på tyska och släpptes på vinyl singlar. Utlandssatsningen gick dock inte lika bra som försäljningen i Sverige där skivan faktiskt sålde över 100 000 exemplar. https://www.youtube.com/watch?v=qlbPryShVdY

Experimentella bandet En Halv Kokt I Folie släppte 2004 singeln Statsanslag Till Jägarnas Riksförbund där ena sidan på singeln är ett anförande gjort i riksdagen 17/3 1967 av Helge Lindström (S) från Jämtlands läns valkrets. Anförandet handlar kortfattat om just statsanslag till jägarnas riksförbund där han orerar om hur löjeväckande han tycker det är att horder av människor varje år drar till skogs för att mörda och ibland till och med skjuter varandra. Han tror att det kan vara ett seglivat rudiment ifrån neanderthaltiden och menar att det borde vara möjligt att istället använda bara 10 procent av de bästa jägarna för att klara avskjutningen. Allt detta mixas sedan ihop till en soppa av En Halv Kokt I Folie. Stor humor som jag tyvärr inte lyckats hitta något ljudklipp ifrån på nätet. 

Innan Iron Maiden fanns... Iron Maiden ! 1970 släppte det första Iron Maiden bandet en singel på eminenta etiketten Gemini. Ett gediget bolag där mycket bra släppts. Musiken är också väldigt bra heavy 70-tals psych. https://www.youtube.com/watch?v=FxKE-N1owiw

Samlar in pengar till Movember Foundation


Jag odlar mustasch i 30 dagar och det är inte bara ett djärvt fashion statement. Jag gör det för att samla in pengar till Movember Foundation och jag behöver ditt stöd. Movember Foundation kämpar med några av de viktigaste hälsoproblem som män står inför. Din donation kommer att hjälpa dem att ha en bestående inverkan på mäns hälsa. Donera online på http://mobro.co/13413746
Läs mer om det viktiga arbete som Movember finansierar och den inverkan som din donation kommer att ha: http://se.movember.com/programs/cause Det är mycket som hänger på denna mustasch, så tack för ditt stöd !

Till något annat hårigt. Besökte 08 land och festivalen Black Harvest II för några veckor sedan. En radda hårda band på denna två dagars festival med återförenade Angelcorpse i täten. Har följt just det bandet sedan deras andra platta i slutet på nittiotalet men jag har aldrig lyckats se dem live. Nu var det första gången de kom till Sverige och då gällde det att passa på.
 
Men innan de klev på scenen lördagkväll så skulle fredagskvällen avverkas. Saturnalia Temple inledde festivalen med att imponera. Tungt och svängigt med mycket sjuttiotals vibbar. Hade inte så bra koll på dem innan och trodde nog att det skulle vara lite snabbare och hårdare men de vägde upp bra mot det som senare skulle komma. Bandet Bölzer var en transportsträcka i väntan på Root. Root med sångaren och grundaren Big Boss är ett anrikt band i underjorden för obskyr hårdrock och han har uppnått den respektingivande åldern 64 år men strävar på med ett ungt och piggt band. Det är alltid underhållande att se Big Boss i sin munkkåpa och med halva ansiktet målat i något som ska se ut som sprickor. En sann karaktär i denna tid när alla ska vara så lik alla andra.
 
Avslutade denna kväll gjorde Destroyer 666. De verkar nå nya toppar för varje platta och de är inte sämre live. Hela bandet piskar upp stämningen till en frenesi och de lyckas lyfta sig från redan riktigt höga höjder. Det enda som står i vägen för att detta band ska kunna bli riktigt stora är kanske de själva med tanke på vad som hände på en spelning i Danmark i somras där det gick lite överstyr...
 
På lördagen startade Irkallian Oracle men en sen middag gjorde att jag missade dem. Siktade istället in mig på Unpure från Nynäshamn. Ett band som väldigt sällan spelar live och de släpper heller inte så mycket saker men när de väl gör det så är det bra. Riktigt bra thrash ös blandat med härliga Bathory vibbar. Med på gitarr nu för tiden har de Pelle Forsberg från Watain som verkar trivas bra i bandet och med musiken de spelar. Ser faktiskt ut att röja och njuta mer än vad han gör till vardags i Watain.
 
Sedan var det då dags för Angelcorpse. Deras musik kan beskrivas som en virvelvind av kaos. Inte helt lättlyssnat, men väldigt givande om man tar sig tid och mödan och sätter sig in i det. De tillför kanske inte så mycket live med sin egen närvaro utan står ganska fastnaglade på scenen. Men de var överväldigande, då själva framförandet i sig var klanderfritt. Sist denna kväll spelade Nifelheim. Men efter att ha blivit påkörd, påbackad och nermanglad av Angelcorpse så gav farbror upp och åkte hem till ett glas varm mjölk och grötomslag istället...