Krönikör




En promenad nerför minnenas allé

Kom att tänka på när man skulle provlyssna på skivor back in the day. Det var ett företag man fick planera in då det var framförallt inne i stan som denna möjlighet gavs. Då fick man ta bussen in för att gå på Guntans, Skivhörnan och Wallentins. Inne i butikerna öppnade sig himmelriket. 

Guntans hade mest hårdrock, till och med importerade plattor från USA. Skivhörnan var de med flest skivor. Inne i butikerna så kunde man lyssna på de plattorna de hade inne för tillfället. Man tog bara med sig den till disken så fanns där ett par skivspelare med hörlurar inkopplade, så fick man lyssna ungefär 20-30 sekunder per låt innan personalen bakom disken bytte låt. Var de upptagna i kassan så fick man lyssna lite längre på just den låten. Var hörlurarna upptagna så kunde de spela upp plattan i högtalarsystemet. Minns en gång när just det skedde. Jag och Leif Härjegård ville lyssna på Wasp singel Animal (Fuck like a beast). Vi trodde att vi skulle få lyssna i hörlurar men de spelade den istället ut i högtalarsystemet. Då var det två tolvåriga Hede pojkar som blev illröda i ansiktet när refrängen skreks ut genom högtalarna i butiken... 

Lunch skulle man ju också äta. Några gånger blev det mat på Huvva Hamburgeri men oftast åt man pizza på Domusrestaurangen för då kunde man åka rulltrappa också. Vid tillfället, den enda i länet.

Man tillbringade dagen med att i stort sett ströva mellan de olika skivbutikerna och oftast så köpte vi något, om så bara en liten knapp att ha på jackan. En gång när vi kom in i Guntans för sjunde (!) gången den dagen applåderade killen bakom disken när vi återigen stegade in i butiken. Snacka om bra kunder! 

Fanns ju några butiker med skivor hemma i Härjedalen också. Bengt Bengtssons Elaffären i Hede, Svegs Musik och Cedermarks. Bengt hade fingerspitzengefühl och visste ungefär vad vi ungdomar ville ha. Minns när Iron Maiden skulle släppa Powerslave och vi sprang och frågade honom varenda rast om skivan hade kommit. Tog ju några dagar extra innan plattorna nådde de djupa skogarna i Härjedalen.
Så kom då dagen då plattan hade kommit och vi stannade för vi ville såklart snabblyssna lite på den. Gissa om vi kom tillbaka ganska mycket försenade från våran 10 i 10 rast. Kom tyvärr inte ihåg vad vi angav som orsak till vår sena ankomst. Tror dock inte vi var riktigt sanningsenliga...

Ett tips till alla er som gillar rockabilly. John Lindberg trio, från byn Järbo som ligger strax utanför Sandviken; https://www.youtube.com/watch?v=VCBvQXoqRY0

Öppet brev till Härjedalens kommun och politiker

Mitt namn är Sara Karlin. Jag är 32 år och bor tillsammans med min man Fredrik, vår son Alfred, och två hundar i Hede. Vi trivs så himla bra här! Jag kommer förhoppningsvis att vara färdigutbildad undersköterska under december 2014. Har vikarierat under några år inom yrket och känner att jag har hittat hem. Jag kan det här.

Det känns otroligt lyxigt att oavsett veckodag eller tid på dygnet känna sådan lust att gå till arbetet som jag gör och en sådan glädje över de människor jag får möta där. Jag är av uppfattningen att en kram är den bästa medicinen och om arbetet jag gör skulle betalas i kramar så vore jag rik. Nu är inte fallet så och om jag inte skulle känna den glädje över jobbet som jag gör skulle jag inte ens bry mig om att öppna lönespecifikationen för att bespara mig besvikelsen. Jag tycker att människor är viktiga och att omvårdnaden om människor borde vara värd ett högre pris. Vi undersköterskor måste vara flexibla då vi ofta, utöver våra arbetsuppgifter, får agera psykologer, kökspersonal, städare och friskvårdskonsulenter vilket istället för att underskatta våra insattser borde belönas med en rättvis lön och en bättre stämpel på arbetet vi utför. Undersköterska – Vem är vi egentligen under?

Människorna jag arbetar tillsammans med finns i mitt hjärta, varenda en av dem, och då och då måste jag gå hem från arbetet med en olustkänsla av otillräcklighet och värk i bröstet p.g.a. tidsbrist. Jag arbetar med döden alldeles intill och eftersom de människorna som ”lämnar mig” betyder så mycket så känns vissa dagar på jobbet nästintill outhärdliga. Detta är ingenting som syns, men som känns.

Det är till mig anhöriga kommer med sitt missnöje. Även om det inte alls har med mig att göra. Det kan jag ta. Jag väljer ändå att varje morgon älska det jag gör och människorna jag gör det tillsammans med och så länge jag gör mitt bästa så kan jag inte göra mer.

Att göra sitt bästa innebär ibland att vara obekväm. Att sätta sig själv i skottlinjen och att stå upp för sig själv och andra och det är det jag gör nu. Kan man inte stå för sina åsikter betyder dem ingenting och det som sägs i fikarummet gör ingen skillnad. Jag undrar ibland hur vissa människor kan sova om nätterna. Hur systemet är uppbyggt när folk ”glider in på bananskal” långt före andra som har fler timmar i bagaget? Eller hur bemanningen i Sveg kan säga att det inte finns extrapersonal att tillgå när de inte ens har frågat alla? Denna bemanningsenhet har inte fungerat på länge och när man irriterat sig länge nog på hur systemet bara leder till en ständig vinnare – Kommunen, och en ständigt förlorande – våra äldre/arbetstagaren så kan man inte annat än att fundera på om detta är en optimal lösning?

Är det mer värt att spara ännu mera pengar än att säkerställa en god vård & omsorg?

Systemet går helt enkelt ut på att aldrig låta någon som arbetar extra få ihop så många timmar att den är berättigad en anställning. Börjar du närma dig gränsen så slutar helt enkelt jobbförfrågningarna att komma tills dina s.k. LAS-dagar har krympt och du kan börja om från noll igen på evighetsstegen, vilket resulterar i att verksamheten som redan går på knäna blir ännu skörare och att våra älskade äldre får ännu mindre omvårdnad… om det inte finns någon arbetsglad pensionär vill säga som inte längre finns på någon LAS-lista.  Inget ont om våra pensionerade hjältar och mina förebilder inom vården men borde inte förfrågningarna först gå till oss som inte har någon pension att falla tillbaka på?  Vi som vill stanna kvar i denna kommun och utöka dess befolkning.

Tyvärr, för kommunens del är jag varken född igår eller rädd för jobbiga situationer. Det är nog nu! Våra älskade äldre är väl åtminstone värda den lilla personalstyrkan som är bestämd? Vi går på knäna även när vi är som flest. Låt mig få säga såhär – Jag är inte förvånad över att den viktiga extrapersonalen flyr med tanke på behandlingen. Jag blir fullkomligt rasande när kommunen år efter år öppet kan klappa sig själv på axeln och tydligt deklarera hur mycket pengar som sparats in under året när äldre i samma kommun inte får omvårdnaden dem är värda och våra ungdomar i skolan inte får den hjälp dem behöver. Men hur andra sover om nätterna borde naturligtvis inte ligga i mitt intresse…

När t.ex magsjukan slår till på ett äldreboende är det förödande. Självklart finns vi undersköterskor där för att vårda, torka upp allt det sjuka som måste ut, och försöka fylla på med friskt igen. Vi vänder ut och in på oss själva för att inte fler vårdtagare skall bli sjuka. När vi sen går hem, och om olyckan är framme, själva blir sjuka, har vi karensdag som alla andra. Det borde vara lika självklart att slopa den som det är för oss att göra vårt jobb. Jag vägrar att inse att saker är omöjliga och tror inbitet på att ett gott humör och empati kan lösa allt. Alla nattsvarta skriverier i tidningarna om dagens äldreomsorg gör bara att jag strävar ännu högre. Härjedalens kommun borde istället för att sätta värde på att vara som alla andra i alla avseenden engagera sig i att sticka ut. En bra äldreomsorg skulle innebära att fler människor skulle vilja flytta hit och betala skatt i vår kommun.

Vi måste lyfta det positiva för att inte bli en siffra i statistiken. Vi måste våga för att vinna. Vi måste orka gå den sista biten…

Det är vi som är yngre än de äldsta som måste säga ifrån idag för att inte få samma behandling i morgon!  Det kanske är knäppt men jag brukar tänka att min son, som idag är 3 år, en dag ska bli gammal och jag försöker att vara en så god medmänniska till människorna som jag träffar idag som jag vill att min son, de allra käraste jag har, ska möta då om han behöver. Mitt arbete är inte svårt. Det handlar om att gå till sig själv i mångt och mycket. Att behandla andra såsom jag själv vill bli behandlad. Att se individen bakom fasaden och att hjälpa honom eller henne att finna livskvalitet utifrån sina egna förutsättningar. Mitt arbete är inte att göra allt för människorna jag träffar utan att genom hjälp och stöttning hjälpa dem att klara av så mycket som möjligt själva och om det tar tid så ska det få ta tid. Alla människor äger rätten till sina egna liv och tiden vi lägger ned i rehabiliterande syfte kommer i det långa loppet att löna sig då våra äldre klarar av mer själva under längre tid och känner livskvalitet.

Jag skriver inte detta för att göra det svårt och invecklat utan för att i klarspråk göra det enkelt. Jag gillar klarspråk, och har alltid varit bra på det. Att slå knut på saker och ting är inte min grej. Vill du veta något? Fråga! För en tid sedan när jag skrev en artikel om äldreomsorgen tog en kvinna kontakt med mig och undrade om jag var intresserad av att läsa mer om läkemedel? Jag har själv ätit starka mediciner under två års tid till följd av en förlossningsskada då operationen misslyckades. Jag kände tillslut inte igen mig själv och slutade då på eget ansvar med medicinen trots att läkarna tyckte att jag skulle fortsätta under resten av mitt liv… och blev bättre. Jag har lärt mig att aldrig lägga mitt liv, mitt välbefinnande i någon annans händer oavsett titel den hårda vägen och om jag hade vetat då vad jag vet nu i efterhand om vad läkemedel kan göra med en stark människa hade jag aldrig låtit det pågå så länge. - Självklart svarade jag. Denna kvinna hade under flera års tid forskat i ämnet då båda hennes föräldrar blivit övermedicinerade på ett äldreboende någonstans i Sverige. Kvinnan skickade mig en tjock bunt med papper hon skrivit ned 10 års arbete om läkemedel på. Jag kände mig hedrad. Jag säger absolut inte att alla mediciner är dåliga men undersökningarna som gjorts visar tyvärr att fel – och övermedicinering stjäl år och livskvalitet från våra äldre. Jag vill därför be alla er som är anhöriga till äldre personer att tänka efter

Vilka läkemedel används? Hur länge har de använts/ska de användas? I vilket syfte? Tidsbristen drabbar inte bara oss undersköterskor som arbetar inom vården och därför är det viktigt att vi alla, som medmänniskor, hjälps åt.

Många anser att jag är en positiv person och jag säger inte emot men man får ingenting gratis utan det är något jag varje morgon måste besluta mig för att vara. Tiden som förut fanns i yrket för omvårdnad har idag lagts på städning. Vi börjar dagen med att kolla städschemat då vi borde gå igenom saker som innebär en bättre livskvalitet för dem vi ska träffa under arbetet. Hur många av våra sjuka och äldre tror ni hellre skulle vilja ha sällskap under ett givande samtal om saker som oroar dem eller om vad som händer utanför i den värld dem aldrig ser? En nypa frisk luft kanske vore något? Idag räcker tiden knappt till för att göra livsviktig dokumentation för oss. När våra arbetspass slutar exakt samma sekund som nästa börjar innebär det övertid för oss varje dag då vi behöver tid för att rapportera om hur våra vårdtagare mår för att kunna fastställa en så god vård och omsorg som möjligt. Tid som inte anses så viktig att den är värd att betala för.

När en äldre person som alltid har klarat av att ta hand om sig själv inte längre kan är det isig ett trauma för den personen. Att då dessutom kanske hamna i ett nytt hem, på osäker mark, utan någon som har tid att hjälpa till med anpassningen som utlovats, då är det tortyr. Att vara undersköterska är för mig så mycket mer än bara ett arbete. Det innebär den allra högsta graden av att vara medmänniska.  Känns det jobbigt eller om man saknar förståelse för andra människor så har man ingenting inom vården att göra anser jag. Hur många chanser ska vissa få för att ingen törs säga sanningen? Fällorna faller vi först i den dagen vi ser vårt jobb som bara ett jobb. Att vara undersköterska är något att vara förbaskat stolt över! I och med detta sagt så undanber jag mig för all framtid nedvärderande kommentarer om mitt yrkesval och käftsmällar i form av en skämtlön. 

Idag tillägnar jag er sången I always liked that med Maria Mena för att den alltid peppar mig att vara sann mot mig själv och stå upp för mina värderingar. Ta hand om er själva och andra. / Sara

Hjärtat fullt av stygn …

Den 24 januari för 21 år sedan avled min bästa vän Elin, någon månad innan hennes 11 årsdag, i cancer.

Vi var klasskamrater men hon flyttade från Hede. Vi höll kontakten genom att brevväxla, skicka bokmärken till varandra och prata i telefon. När hon hade en "bättre period" kom hon och hälsade på mig. Vi smög upp på brorsans rum när han inte var hemma. Satte igång en LP skiva och dansade och fnittrade som galningar till låten You're in the army now med STATUS QUO. Vi kände oss modiga på nått sätt där vi skuttade omkring och när som helst kunde bli avslöjade av en testosteronstinn storebror om han kom hem.

Efter det blev hon sämre... för att sen bli bättre igen. Nästa gång vi möttes var i omklädningsrummet efter en skidtävling vi båda varit med på i Åsarna om jag inte minns fel. "Nu ska här tas igen massa skratt och uteblivet tjejsnack i bastun" tänkte jag. När hon tog av sig mössan såg jag bara ett litet kalt huvud. Vart hade det blonda håret som matchade de blå ögonen tagit vägen?

Den nästan genomskinliga personen som stod framför mig fortsatte trevande att klä av sig. När jag såg hennes späda överkropp stängde jag av. Vad fan menades med det här!? Vart var min Elin? Personen framför var ju täckt av ärr uppifrån och ned. Min Elin hade inga sådana fruktansvärda ärr, hur skulle hon kunna ha det, hon var ju bara 9 år!! Jag bär ändå med mig många ljusa minnen från den dagen i bastun, fast jag minns även väldigt tydligt vad jag tänkte "Vem det än är som har gjort det här ska få fan!"

Vi brevväxlade under hennes tid på sjukhuset i Umeå men mot slutet fick jag beskedet att hon var alldeles för svag för att orka skriva.
Att som 10-åring förstå att en annan 10-åring helt enkelt inte orkar skriva under flera dagar i sträck var väldigt svårt att förstå. Morgonen jag fick veta att Elin hade gått bort sitter som en blodigel i mitt minne. Jag minns allt från hela den dagen! Jag skrev en dikt som någon läste upp på hennes begravning. Jag minns ingenting av vad jag skrev då. Mina sista ord är utsuddade och vill inte komma tillbaka.

Det tog mig över 10 år innan jag orkade åka till hennes grav, och jag har inte varit där sen dess ... Att acceptera att hon är borta i tanken är en sak men att se hennes grav en helt annan.  blir alla tankar verkliga, alldeles för verkliga!Jag tänker fortfarande på henne ofta. Så kommer det alltid att vara. Mitt hjärta är fullt av stygn. De första 3 åren efter hennes bortgång kände jag inte riktigt någonting. Hamnade i chock. Men efter det har jag tänkt på henne i stort sett varje dag under 18 års tid.

Vid alla stora händelser i mitt liv har jag velat ringa henne och berätta. När jag skulle börja gymnasiet undrade jag mycket över vad hon hade valt för inriktning i livet. Hade vi fortfarande hållit ihop? Kanske hamnat på samma skola och kokat nudlar i samma kokvrå. Studenten är också ett sådant minne jag hade velat dela. Den där känslan av "Nu börjar livet!". Frihetskänslan när man tog körkort och hela grejen med att livet leker i den åldern. När jag upptäckte att jag var gravid och det största ögonblicket i livet då Alfred, så efterlängtad, kom.

Hon fattades mig under bröllopsplaneringen och trots att kyrkan var fylld av människor som jag älskar och som älskar mig på bröllopsdagen så var det något som fattades, NÅGON som fattades ... Det hela är så orättvist, och det kanske är därför det är så svårt att släppa taget. Kanske har Elins bortgång en del i det att jag alltid känner mig stressad. Sorgen över allt hon inte får uppleva kanske undermedvetet gör att jag försöker hinna leva för två?

Elin lärde mig mycket då hon var i livet, men hon har också lärt mig mycket i efterhand. Hon har lärt mig att inte nöja mig förrän jag är riktigt nöjd. Hon har lärt mig att livet är skört och måste levas fullt ut den tid man har. Vad gör det om jag gör misstag? Jag lever och har möjlighet att ställa allt tillrätta. Hon har lärt mig allt om empati och att man måste hjälpa andra för att överleva själv.

Att vi som är friska ALLTID har råd att skänka något till våra medmänniskor, vare sig det är tid eller pengar. Jag gråter ofta. Sällan för att jag är ledsen utan för att hjärtat då och då svämmar över när jag tänker på alla er som jag har omkring mig och hur lyckligt lottad jag är. Oktober är en rosa månad då cancerfonden varje år gör stora satsningar för att samla in pengar till forskning för att en dag kunna stå i ringen som segrare mot cancern. "Ingen idè att skänka pengar, det blir ju ändå så liten del av pengarna som faktiskt går till forskning" säger vissa. Gör det då det hela bättre att inte skänka något??? Om Sveriges befolkning skulle skänka 1 krona var skulle det innebära 9 666 871 kronor till livsviktig forskning!!! Det är inte VAD du skänker som är viktigt utan ATT du skänker!

När vi gifte oss ville jag så gärna ha något som symboliserade Elin och hade sett ut ett armband som jag tänkte bära. Tyvärr gick armbandet inte att få tag på till bröllopet och det är något som har tärt på mig en del. Jag har heller inte köpt armbandet efteråt. För någon kväll sedan satt jag och läste igenom gamla dagboksinlägg där jag skrivit om Elin. Jag tänkte extra mycket på henne under hela kvällen och bad om ursäkt för att jag inte ansträngde mig mer för att lyckas hitta armbandet som jag hade lovat henne.

Bestämde mig för att åter knyta kontakten med Elins föräldrar. Dagen efter, på marken under en presenning bland plankor och spån, mitt i ingenstans, hittade jag just det armbandet jag hade tänkt köpa! Hela jag fylldes av lycka. Hon finns fortfarande med mig! På vårt kontor har jag satt upp det sista bokmärket hon skickade mig och på baksidan har hon skrivit mitt namn inuti ett hjärta. Jag hoppas hon vet att hennes namn står i mitt…

Idag tillägnar jag er sången ”Var är du min vän” av Lisa Nilsson. Sköt om dig själv och andra.

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter


Det är ju faktiskt så det är. Livet pågår ständigt oavsett vad vi väljer att fylla det av. (Aningens stressande kan jag tycka). Oavsett om vi är arga, glada eller ledsna. Det här med känslor är viktigt tycker jag, och något som verkar strida emot vad vårt samhälle bygger på idag. Sverige, landet som ger uttrycket "att tala är silver, att tiga är guld" ett ansikte. Jag menar inte att allt måste ut, men saker som känns, oavsett känslan, måste få vara värda ett andetag!
 
Jag upplever att jobbiga saker är för jobbiga att ens uttala idag. Så jobbiga att vi direkt tar långa avstånd när "radarn fått in signal" att det ens är i närheten. Vi har så fullt upp med att må bra, att se bra ut, att hemmet är dammfritt och att alla människor håller sig inom sina ramar att de jobbiga känslorna inte hinns med. De lämnas bakom stängda dörrar tillsammans med en förhoppning om att de ska förgöra sig själva. Problemet kvarstår dock, ingenting försvinner och tillslut ligger vi där, under en hög av oönskad bråte den dagen dörren inte orkar hålla emot längre och rämnar. Sen kan det ta en evighet innan vi letat oss upp ur högen och funnit fäste under fötterna igen och under hela tiden "så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter"...
 
Att lägga känslor på hög är som att göra detsamma med räkningar, det håller inte i längden. Känn efter. Vad vill du fylla ditt liv utav? Vilket arbete vill du utföra? Vilka vill du ge utav din kärlek till, din dyrbara tid? Bor du på rätta stället? Vilka drömmar har du ännu inte uppfyllt? Är du lycklig?... Är känslan att du inte törs göra en förändring du egentligen vill och behöver?
 
Att kasta sig ut i det okända hör livet till och är det inte värt det om ditt liv kan komma närmare målen du själv satt upp? Jag brukar tänka att "ingen minns en fegis" innan jag kastar mig utför branterna. Ibland lyckas jag, ibland inte. Men varje gång har jag förundrats över vart livet har fört mig och att mina intressen,mina mål, mitt liv har tagit en helt ny vändning. Livet är på tok för fascinerande för att vara åskådare! Länge leve känslorna! Idag tillägnar jag er sången "Good day" av Jewel. Må gott! kram Sara

Kärlek i alla möjliga och omöjliga former, plus lite misstro och missöden


Från några dagar före midsommar till någon dag efter helgen så har jag upplevt kärlek i många av dess former och varianter. Det är otroligt fantastiskt att det kan samlas så mycket kärlek av olika slag under några få korta dagar i ens liv. Det är inte mycket som förundrar mig nuförtiden, men detta har gjort mig förundrad – och lycklig.

Mitt liv har kantats, eller rättare sagt styrts mest av krångel faktiskt – ända sen jag föddes. Sjukdomar, mobbing, brustna förhållande, sjukdomar, lite mer mobbing och sjukdom och så lägger vi på lite fattigdom på det. Men... jag är en i grunden extremt positiv själ och har gått igenom allt som blivit mig givet i livet med högburet huvud och en sjujäkla vilja att leva. När min pappa dog i februari 2011 tog dock min ork slut och jag brakade sönder och samman. Det ena dråpslaget efter det andra kom och det vara faktiskt många gånger jag funderade på om det var värt alltihopa, men jag tackar gudarna för min styrka att aldrig ge upp – hur mörkt de än är.

Min ekonomi blev knaper av olika anledningar så jag fick ta det näst svåraste beslutet i livet – att flytta från mitt älskade Nore (det svåraste var att flytta ifrån mina barn för 12 år sen). Jag fick känna på hur det var att vara nästan hemlös, att inte ha NÅN koll på tillvaron – det var svårt ska jag säga. Men... så fick jag äntligen flytta in i min nya lägenhet och började så smått planera hur det skulle bli. Vi byggde och snickrade, målade och möblerade. Om jag inte haft alla mina älskade vänner och släktingar hade det inte gått. Allt blev så himla fint. Men jag tappade sugen i alla fall – det är ett område med mycket barn och många olika människor och jag behövde lugn och ro, så jag ville fly bort, men sansade mig och bestämde att ”det spelar ingen roll var man bor, man måste ändå lära sig att leva” som min kloka och älskade vän Susanne Larsson en gång sagt. Det var ett klokt beslut av mig – för sen har det på nåt sätt vänt och trots både det ena och det andra missödet så kan inget rubba min lycka.

Det var bestämt innan att jag skulle ta min älskade Hubbe (husvagnen) och åka upp över midsommarhelgen och hälsa på min bror med familj i Sveg, så dagarna innan gick åt till att förbereda allt som förberedas måste. Under tiden så byggde min andra bror ett nytt altangolv till mig och en liten shoppingresa till Sundsvall var planerad – den resan fick dock ställas in för mig på grund av att jag inte orkar hur mycket som helst, men jag lånade ut bilen till min vän och hennes mamma så de i alla fall skulle få åka och det blev de så glada över  - och jag över att kunna hjälpa. Win-win med andra ord.

Min yngste son hade förärat mig ett besök innan för att hjälpa till med altanbygget. Vi fick ställa in bygget på grund av regnet, men mamma fick i alla fall rå om sin son ett tag. På onsdagen kom min dotter hem och vi hade en helkväll på den nya altanen med TP och massor av skratt. Torsdagen gick väl inte sådär hundra bra, allting tog sådan himla tid, så Jacob däruppe i Sveg som längtat efter faster, hann somna innan jag dök upp. Mamman tog dock upp honom så vi fick träffas och något så hjärtevärmande får man ju leta efter. Han hade hela dagen ”svâdâ” i faster sin och skulle ge mig en ”putt” när jag kom och leendet han hela tiden hade på sitt ansikte när han tittade på mig var oslagbart.

Under midsommarhelgen var det olika aktiviteter som bjöds i Sveg, bland annat cruising, vattenskotertävling, massor med pussar av en liten kille som fick sova hos faster i Hubbe och var överlycklig över det - och trevliga människor runt omkring. Min familj där uppe i Sveg är inte av blodsband, men kärleken låter sig inte styras av sådant - älskar man någon så gör man det oavsett genetiskt material. Att bara få finnas och bli älskad precis som den man är, är en gåva som man inte slänger bort i en handvändning. Jag var oerhört  lycklig då och passade på att njuta så det nästan gjorde ont.

På grund av en impuls så tog jag Hubbe med mig på söndagen och for upp till hemlig ort i närheten av Hede. Jag skulle på dejt! Inte heller det skitvanligt, så allt såg lovande ut. Jag passade på att hälsa på mina älskade rocksöner en sväng också, träffade en kär vän på ICA och sen fick jag uppleva den fysiska kärleken också – inte helt fel det heller. Något vi alla behöver lite då och då. Dessutom bjöd himlen på ett skådespel utan dess like på söndagskvällen, vilket renderade i en extremt lycklig Nena.

Måndag for jag till vackra Långå för att hälsa på, men hamnade på akuten i Hede. Ja men... jag klev väl snett och stukade foten rejält, slog upp det andra knät och fick sy 12 stygn. Men kärlek igen... min vän och hennes man hjälpte mig genom dagen och ordnade så jag kom till Sveg där min syster och svåger hämtade mig. Mitt hjärta fylldes än en gång av ogrumlad kärlek. På tisdagen kom min mamma och hjälpte sin stackars handikappade dotter . Hon är guld värd min 78-åriga mor!

Att man kan få älska så mycket är fantastiskt! Den där misstron då?

Ja den är helt i onödan – jag är en snäll och vänlig själ som i de allra flesta fall tänker mer på de jag älskar än på mig själv. Jag finner större lycka i att få ge än att ta emot – även om det givetvis också är bra. Jag har aldrig medvetet skadat en annan varelse, att sådant i alla fall förekommit skyller jag stenhårt på att jag är människa och verkligen ingen perfekt sådan. Om jag bara får chansen, så kan jag vara en trogen vän för ett helt liv, men har kommit så långt i livet ändå, att jag inte står ut med vad som helst för att vara det. Ge och ta kallas det  - tror jag.

Nåja – intrycket är en bestående lycka i alla fall – trots misstro och missöden. Jag är så lycklig över att orka leva igen och att orka ta för mig av det som bjuds på livets bord att jag liksom skiter i resten. Eftersom jag fick avbryta min oplanerade semester i Hede och inte hann med alla de som jag vill träffa så ska jag försöka ta mig upp igen innan sommarn är slut – om livet vill.

Ps: Lycka är små stunder i livet – bestäm dig för att de ska få styra ditt liv, istället för de eländiga stunderna. DS