Krönikör




Äntligen hemma på Gärdet, del 1

Hösten 2014 blev min stora dröm sann. Jag fick då, efter många års tjatande på föregående ägare, tillsammans med min man, köpa vårt drömhus i Hede. Många ruskade på huvudet och tyckte att vi var galna som tog oss an ett hus och en tomt som kommer att innebära så mycket jobb och pengar, men det kunde vi inte bry oss mindre om än vad vi gjorde. Vi tyckte mest att det var konstigt att folk omkring suckade för vår skull. Det är ju inte dom som ska göra slitet. 

Det sägs även att det spökar i huset. Jag har pratat med många som har bott här som upplevt både det ena och det tredje. Själva har vi varit med om att dammsugaren slår på utav sig själv då och då och en natt när jag inte kunde sova hörde jag hur det slog i ytterdörren, som var låst, och att någon sedan tog tre knarrande steg uppför trappan. Man får tro och tycka vad man vill, men ingen har dött av osynligt sällskap, och jag, jag tycker bara att det är spännande! 

En person med insyn i ”spökerier” talade om för mig att hon såg en dam i huset. Damen hälsade att hon tyckte att det var roligt att en barnfamilj flyttat in men att hon var missnöjd med oordningen i de båda matkällarna. Matkällarna har under många år använts som förråd och kommer så även att göras för vår del så jag kan förstå hennes förtvivlan när hon kanske är van att saften och sylten ska stå på hyllorna i fina rader. Vi måste försöka komma överens om det där på något sätt. Vad det gäller dammsugaren, så tackar jag bara för hjälpen…

Huset är äntligen vårt och nu ska det bli en spännande och utmanande renovering under många år framöver, troligtvis under resten av vår livstid. När huset byggdes 1940 bestod det utav två lägenheter + vind och källare. 1941 stod huset inflyttningsklart och ägarna var systrarna Ida (1887-1971) och Selma (1897-1978 Andersson som gift) Bäck. Båda systrarna var lärarinnor. Ida var femte barnet i familjen och tjänstgjorde i Råndalen, Särvsjön, Hedeviken och Hede. Kanske var hon en tid i Långå och Vemdalen också. Ida förblev ogift och var en av dem som startade Hede hembygdsförening. Idas intressen bestod av handarbete, mode, litteratur, kyrkan och missionen, hembygden och sina "barn” (före detta elever). Hon var engagerad i lärarnas förening och reste sommartid till olika delar av landet för att delta i olika kurser.

Selma var en ”sladdis” och den yngsta utav sju syskon och föddes på gården Änge. Hon tjänstgjorde i Vemdalen som nyutexaminerad men flyttade till Flärke i Ångermanland, där hon stannade i över 20 år.  Efter giftermålet med värmlänningen Gustav Andersson den 12 juni 1943, flyttade hon till Hede igen och vikarierade både i Hede och Hedeviken innan hon 1949 började i Svegs skoldistrikt där hon stannade till sin pensionering 1957. Då hade Selma varit änka i tre år. Gustav 1895-1954 hade snickeriverkstad vid Lunån på norrsidan. Han bodde troligtvis till en början i en stuga på norrsidan som han sedan sålde till Hilding Göransson med familj. Under Selmas tid i Flärke hyrdes vardagsrummet i hennes lägenhet ut under krigsåren bl.a. till militära befäl. 

Efter att Selma fått tjänst i Härjedalen blev hela lägenheten på Gärde Selma och Gustavs gemensamma hem. Selma var borta under veckorna men åkte hem över helger och lov. Ida såg till huset och hjälpte Gustav i hushållet. Gustav tillverkade inredning, möbler och beställningar av fönster och dylikt. Gustav jobbade och lärde snickaryrket hos kända Erikssons i Taserud. Han kom till Hede i början av 1940-talet och var en tid kompanjon med Karl Hansson, men fortsatte sedan ensam att driva Hede snickerifabrik som han hade fram till sin död. Gustav drabbades av en cancertumör som opererades bort. Tyvärr dog han bara några dagar senare.
Fortsättning följer ....

Tänkte följa upp temat lite udda skivor

Tänkte följa upp temat lite udda skivor som jag har i min samling som jag skrev en artikel om förra året. 

Per-Arne Lindholm, 40 / Timmerflottar-Sixten är en ganska speciell platta utgiven i endast 40 numrerade exemplar till Per-Arne Lindholms 40-års kalas 1976. Den enda låten på skivan är just Timmerflottar-Sixten som återkommer hela 12 gånger. Musikerna på plattan är Streaplers med den gamle Streaplers sångaren Gert Lengstrand som gästartist på en av låtarna.

Snubblade över denna då Johnny Bode skrivit musiken och allt som rör honom är väldigt intressant. Såg förresten att man hade "hittat" hans ende barnbarn, Lars-Rune Jätbrink född 1956, för några år sedan och lagt ut en intervju och bild på honom nu. De är skrämmande lika varandra ! Till utseende ialla fall ... Läs mer om det här; http://johnnybode.com 

Samma år som Slayer släppte sin första platta, Show No Mercy 1983, så släppte ett annat amerikanskt Slayer sin första mini platta, Prepare To Die. De fick senare byta namn till S.A. Slayer. Det här Slayer var inte riktigt lika hårda som de "riktiga" Slayer men plattan är riktigt bra och värd att kolla upp. Hittar man den dessutom på original press så är det bara att slå till då den är mycket svår. https://www.youtube.com/watch?v=dPi0Lon8Tv4 

Mercyful Fate (eller Merciful Fate som det är stavat på denna singel) 5,5 tums fyrkantig ensidig grön flexi singel med låten M.D.A (Mission Destroy Aliens) tryckt i Ryssland. Låten kom aldrig ut officiellt annat än på samlingen Return Of The Vampire. På denna ryska singel blir den dessutom ned fadad i slutet då inte hela låten fick plats. Ryssarna gjorde en hel del sådana här flexi skivor med en hög av grupper i början på 2000 talet. Just denna kom ut 2008 och det är väldigt väldigt sällan man ser dem ute till försäljning. En del av dem gjordes som vykort vilket är ett ganska kul initiativ. 

Snart är det midsommar och för några år sedan så tyckte jag det fattades en snapsvisa liknande Ewert Ljusbergs Elegi Över Svårartad Julafton. Så jag stal melodin och skrev denna text:

Huvva för en midsommar, ja huvva för en helg
Huvva för en midsommar, ja huvva för en helg
Ongan sket i senapssillen i senapssillen och rörd om...Skål!

Här kommer lite konsertrecensioner


Sabaton tog med sig Accept för att åka runt på en Sverige turné med bla ett stopp på Göransson Arena i Sandviken, SAIK bandys hemmaarena. Arenan är ganska stor. Faktiskt så stor att Brynäs hemmaarena Gavlerinken får plats inuti Göransson Arena och jag var tveksam till om de skulle kunna fylla den men döm om min förvåning så lyckades masarna med just det.
 
Som gammal Accept dyrkare så var jag bara tvungen att gå när de spelar två kilometer hemifrån. Den sjungande köttbullen, Udo, är som bekant inte med längre utan en amerikanare vid namn Mark Tornillo sjunger i bandet sedan 2009. Han gör helt ok ifrån sig och "sjunger" med samma rasp som Herr Udo men det som skiljer lite och som man hör på de gamla låtarna är att den nya sångaren sjunger med lite släp. Detta är oftast helt rätt i mycket musik, men det passar inte riktigt i tyskarnas precisionsmetal. Deras låtar kräver ett mer kantigt och precist sångangrepp för att ge låtarna rättvisa. Men bandet är tight som få och de visar att gammal är äldst.
 
Sabaton kliver sedan på och jag blir imponerad av hur många som verkligen kommit för att se just dem. De verkar dra publik från alla ålderskullar. De är inget band jag har lyssnat på men de gör ett bra jobb med publiken och får igång ett bra drag på en gång. Var även ner på regionsfinalen för Musik Direkt i Uppland då min son, Frost Håkansson, spelade i ett av banden som tagit sig vidare. Sedan drygt ett halvår sedan är han trummis i Blackened Core från Uppsala och de har på kort tid gjort många spelningar och det ska bli mycket spännande att se hur de kommer att utvecklas.
 
Här nedan finns tidigare klipp från när de och ett annat bra band, Diatryma, gick vidare till regionsfinalen;
Diatryma blev dock utan pris i regionsfinalen, men för Blackened Core gick det bättre och de fick ta emot andra priset som var en studioinspelning vilket de blev mycket glada för. Chuck Berry fick till slut gå till den eviga vilan efter att ha skapat alla verktyg som rocken består av. Ser mycket fram emot hans sista platta som släpps den 16 Juni.

Det är i Linsell det händer grejjer

Jag föddes i april 1965 i Linsell - vilket delvis är en lögn för det var på Svegs BB faktiskt. Jag växte upp i den lilla byn med allt vad det innebar. Outsägligt tryggt och trist. Men vad göra, man hittar själv på det roliga. Har man inget att göra, gör man sig göra. Jag var nog värre än Emil i Lönneberga tror jag. Å andra sidan, var vi hemskans många Emil i den byn. Tror nog att många som växte upp där känner igen sig. Mina kusiner och en del vänner bodde i storstäder, men kom till oss på loven och brukade säga: ”Det är i Linsell det händer grejjer”

Det var nog faktiskt HELT sant. Vi var rätt många ungdomar ändå, så vi hade väl kul för det mesta, men hur det än var så var Linsell en liten by och jag antar att alla vet vad det innebär. Vi var inte sams ALLA dagar, om man så säger. Skola i Sveg, tja, skola är alltid skola, vart man än går, det håller nog många med om. Det var ju där jag tillbringade min mesta tid, förutom då jag låg på sjukhus – men det är en annan historia. Det blev tristess det också. Jag var inte så populär när jag gick i skola så jag var inte så bekväm med Sveg, om sanningen ska fram.

Jag började tidigt att vara i Långå, jag hade en kompis vars mormor bodde där och jag fick då och då följa med. Det var kanon! Spännande - det fanns en slalombacke där, killar jag aldrig träffat och nya kompisar. Himmelriket på jorden blev: LÅNGÅ. 

Jag gick, som sagt, på skola i Sveg och bodde i Linsell, så västra Härjedalen blev en underbar kontrast – att umgås med byns ungdomar! Jag fick vänner för livet, ett gäng bekanta, blev givetvis kär i någon/några andra och hade vansinnigt roligt även om jag har gjort bort mig rejält nån gång också, men det ingår liksom. Ibland for vi till Hede och gissa om DET var spännande. 12 år som jag var. Vad var Linsell jämfört med Hede och Långå liksom?! Zip, noll. 

Dessutom fick jag ju den underbara dialekten på köpet! Jag kunde nästan inte ett ord dialekt innan. Även om min pappa och farfar och de andra ”gamlingarna” i Linsell pratade mål, så var det inget jag tog efter. Jag gick ju i skola i Sveg och där har man inte samma utpräglade dialekt som i västra. Så när jag började vara där uppe så lärde jag mig mer och mer av detta fantastiska språk. Vilket jag – till min enorma sorg – inte använder mig av särskilt ofta här i Hälsingland. Jag saknar språket oerhört. Framför allt att höra det.

Jag kallar det för språk därför att Härjedalska innehåller så mycket historia i sig och ett ord kan innehålla en hel scen eller ett koncept, som man inte hittar i ”Svenskan”. Jag vet inte, men jag tror att de flesta Härjedalingar håller med mig om att vi är smått unika och att Härjedalska inte är så mycket svenska? Eller har jag fel? Vi delar ju trots allt bara lite över 300 år med ”Svenskarna”. 

Om nu någon vill påpeka att, om man bor i Ljusdal så är man väl ingen Härjedaling, så har jag bara en sak att säga: En gång Härjedaling, ALLTID Härjedaling, vart i världen man än befinner sig! Sa da sa! Cherio... eller Hô ä

Två band som spelat aldrig spelat i Hede.

Kom några rökare till rockplattor i slutet på förra året som jag skulle vilja uppmärksamma. Två band som spelat/spelade i Sveg men aldrig i  Hede. 

Eddie Meduza "The Lost Tapes" 10 tums vinyl. En sex låtars EP i 500 ex som sålde slut innan den ens hade kommit ut med alternativa versioner av redan släppta låtar samt en del helt osläppta. Jag brukar säga att en dag utan att man lyssnat på Eddie är en förlorad dag så ni förstår att jag är ganska jävig när jag säger att detta är som vanligt världsklass. Och som vanligt med oss som verkligen gillar Eddie så är det inte de snuskiga låtarna som han har blivit känd för som man gillar bäst.

Han var ju en aldrig sinande källa musik och text mässigt och i år är det 15 år sedan han dog men det fortsätter komma ut nya saker och det är hur härligt som helst för en Meduza dåre som mig. Bara en sak som grämmer mig. Jag såg Eddie live två gånger. Min Mor tre... Slagen i den striden av sin Mor är väl kanske inget man kunde vänta sig men å andra sidan så fick jag min första egna Eddie kassett i julklapp av henne 1983... 

Remu & Hurriganes "Electric Play". Hurriganes är nog det bandet jag har lyssnat på längst som jag fortfarande lyssnar på väldigt mycket. Jag började med 16 Golden Greats på kassett någon gång under sent 70-tal och har inte släppt dem sedan dess. Grymt kul att Remu samlat ihop några yngre förmågor och fortfarande rockar som bara finnar kan. Rakt fram med fullt fokus mot horisonten utan att stoppa för något. Gillar man gammal hederlig rock av gubbar som vet när man skall hålla igen och när det är dags att ösa på så kommer man att gilla detta. De står kanske inte på tårna och lirar som på 70-talet men det är fortfarande väldigt väldigt bra och med grym känsla.

Tillägas kan att Ile Kallio, den gamle Hurriganes gitarristen, är med och lägger ett solo på en låt samt att Hanoi Rocks sångaren Michael Monroe (han som tävlar med Mick Jagger om vem som har störst putläppar) lägger munspel på några låtar och sång på en. 

Den 24 februari för 620 år sedan nämndes Hede socken för första gången:  http://www.bygdeband.se/plats/26239/sverige/jamtlands-lan/harjedalen/hede-socken/hede/hede-sorgarden-kvarnasen/