Krönikör




Ärlighet varar längst

Vita lögner har vi väl alla dragit till med några gånger i livet, det tillhör nog samspelet oss människor emellan och det är väl inte mycket att säga om det. Ibland vill man bara inte en grej, men man är dödsless på att höra sig själv säga nej hela tiden. Då kan det vara någorlunda okej med en vit lögn: ”Nej du vet, katten spydde nyss och jag måste betala räkningarna”

Då är man liksom tjufri från tjat och kan i lugn och ro fortsätta chatta med folk på FB eller ligga på sofflocket eller vad man nu istället vill göra. Ibland drar man till med en halvvit lögn för att man inte vill såra: ”Nej då, nej då, klänningen är fin”  sen tänker man... fast inte på dig. Det kanske heller inte är så farligt, även om jag är sådan att jag säger vad jag tycker, på ett fint sätt. ”Nja, du passar kanske inte i lila, men om du har en orange scarf till så funkar det nog” eller ”Nej ikväll orkar jag tyvärr inte”.

Jag vill helst att folk är ärliga rätt igenom, man behöver kanske inte säga hela sanningen, men absolut inte ljuga. ”Det är bättre att bli sårad av sanningen, än att bli glad av en lögn” som någon så klok sagt. Sanningen har liksom en tendens att komma fram, hur mycket vi än försöker skydda lögnen. Dessutom behöver man ett väldigt bra minne för att kunna ljuga trovärdigt.

Lätta lögner och undanflykter i små sammanhang kan jag tåla till en viss grad, men varför inte bara säga som det är? ”Jag kan inte komma in i dag, kan vi ta kaffet en annan gång?” Ja men självklart är det okej, alla har vi dagar då vi inte orkar. Om samme person skulle ha sagt: ”Nej jag har inte tid vettu, jag måste ditten och datten för att vettu...” För det första genomskådar jag de flesta sådana undanflykter, sen, som sagt, kommer sanningen oftast fram och DÅ blir jag både arg, ledsen och vill nästan vara lite elak. För att bli lurad är det värsta jag vet. Om jag inte får reda på vad andra vill, hur ska jag då veta vad jag ska förhålla mig till?

Nåja, vi är alla människor och människan är till syvende och sist alltid sig själv närmast. Jag anser dock att man inte får kliva över andra människor för att få det som man vill ha det. Att ljuga andra blå, för att det är bekvämt eller för att man både vill äta kakan och ha den kvar är nog det lägsta jag kan tänka mig. Att lura in någon i trygghet, som sedan visar sig vara bara lögn och förbannad lögn gör mig så ledsen. Varför inte lita på att jag kan ta sanningen?

Jag har aldrig farit ut mot någon som talat sanning. Jag kanske har blivit ledsen, besviken eller sårad, men det ska man väl kunna ta, för livet ser så olika ut hos alla människor och alla människor kan inte göra en till lags jämt. Känslorna går över fort och jag har aldrig orkat vara varken sur eller arg längre än några minuter - sen kan man i lugn och ro prata igenom saker och komma fram till något alla kan vara nöjda med. MEN... om jag blir lurad och bedragen DÅ! Jag blir totalt kall och det ska väldigt mycket till innan jag kan förlåta en sådan sak.

Jag talar om för mina vänner, nya som gamla, att jag vill veta hur saker ligger till och att med ärlighet kan du få en vän för livet hos mig. Nu menar jag inte att alla ska berätta allt för mig, absolut inte, det orkar jag inte med, men att vara uppriktig med det man ändå säger är viktigt. Jag berättar inte allt för alla, även om jag spiller ut mer om mitt liv än vad som kanske är brukligt. Det är mitt sätt att göra saker på – men om man inte orkar lyssna mer så är det bara att säga: ”Men var tyst nu Helena, nu har jag hål i huvet” Så kanske jag slutar babbla.

Jag kan gå väldigt långt för mina ärliga vänner, mycket långt faktiskt. Jag ställer upp på de sätt jag kan. Orkar jag inte fysiskt, så kanske jag orkar lyfta en telefonlur och ringa ett samtal, betala en räkning eller fixa något annat. Jag är bra på att kommunicera på ett vänligt men sakligt sätt. Ibland kan jag slänga mig i bilen och åka mil för att finnas för någon som mår dåligt, vilket jag har vänner som gjort för mig. Jag är en BRA vän, om jag får ärlighet och sann vänskap tillbaka. Jag har också väldigt långt tålamod, så jag kan förlåta saker ganska många gånger på grund av att jag vet att det inte är lätt att leva och ibland blir saker bara fel. Men jag har en gräns och när den gränsen är nådd...

Jag är kanske många gånger naiv och lättlurad, men jag vägrar sluta tro på människors godhet. Jag vägrar bli en bitter människa! Jag har vunnit så mycket på det och det goda överväger det onda - flerfaldigt! Jag är dålig på att hata och jag är dålig på att vara elak, men jag hoppas att det kan vara illa nog att mista mig som vän. De jag älskar – ÄLSKAR jag!

Musikaliskt underbarn ...

De senaste två åren har två böcker kommit ut som handlar om Errol Norstedt, mannen bakom Eddie Meduza. Förra året kom boken "Bara man e´fantastisk" och lite tidigare i år kom boken "Just like Eddie !".

Jag älskar som bekant allt runt detta musikaliska underbarn så dessa böcker sträcklästes i stort sett när de kom. Den första boken, ”Bara man e´fantastisk”, handlar mycket om privatpersonen Errol Norstedt och hans liv och leverne. En hel del hemska saker i hans barndom kommer fram varav några är helt nya och man får dyka djupt ner i den misär han växte upp i. 

Den andre boken, ”Just like Eddie !”, cirkulerar mer runt artisten Eddie Meduza och hans musikaliska gärningar så böckerna kompletterar varandra mycket bra. Finns dock en hel del brister i en del fakta i den senare boken som bl a uppgifterna runt live datum där det saknas en hel del spelningar. 

John Lindberg Trio spelade på folkets hus här i Sandviken och med tanke på den kanonskiva de släppte i början på sommaren så var jag bara tvungen att gå. Från start till slut så tappar de aldrig tempo, utan det är fullt ös av Rockabilly blandat med 70-tals rock. Inga trötta standard riff utan hela bandet står verkligen på tårna och levererar. Dags att den breda massan upptäcker dem snart också tycker jag.

Härjedalen i mitt Hjärta



Gustav Näsström: Svenska Turistförenings årsskrift 1931

Läs gärna den här artikeln, den beskriver bra varför vi Härjedalingar är så stolta; lite inbundna; varför vi har en tendens att benämna "alla andra" som utbölingar; varför vi har en troligen rätt unik  samhörighetskänsla och en del annat. Den visar vilket kulturarv vi alltid har varit rädda om och sparat till omvärlden. Vi har alltid varit stolta över fäderneslandet och är kanske extremt envisa med att säga: "Härjedalen är Härjedalen och inte nå jädra Jämtland, eller Sverige" och därmed ansetts dryga.

Men har man i långliga tider blivit "glömda och gömda" och lilllebrorshanterade så vill man gärna hävda sig och tala om att Härjedalen  minsann inte behöver någon storebror - vem det nu än vara månde, som vill ta på sig den rollen.

Jag vet att det kanske kan vara svårt för utomstående att förstå vår starka önskan att behålla vårt land som vårt och att vi betraktar det landskapet som ett rike i sin egen rätt; att vi anser att Härjedalskan är ett språk i sig själv, med många dialekter därunder – det kan man bland annat se i hur olika samma ord stavas från den ena byn till den andra – men det är vår enda chans att hålla vår "nationskänsla” kvar. Dessutom... så är det bara så vi känner, vi kan inte hjälpa det.

Det visar också tyvärr på varför vi är så ovilliga att förändras med tiden, att vi har så svårt att ”gå man ur huse” för att ändra på något för att överleva. Vi sitter gärna där och tycker att det vi har räcker, men är ovilliga att handla när världen ”där utanför” trycker på och förändrar. Vi har till och med sådan bygdekänsla att vi slåss byarna emellan om att vara bäst och störst, konkurrera istället för att samarbeta – och det är verkligen inte till gagn för landskapet, men det är lätt att säga, men svårare att förändra.

En del ställen i Härjedalen är bättre än andra på att vara med i tiden och ta tillvara de chanser som finns att utveckla sin bygd – kanske på bekostnad av ”di gamle ting”, men dock. Det finns urkrafter i varje byggd, men ibland orkar de inte länge, utan slits ut en efter en. Utflyttningen ur landskapet är på tok för hög, ofta på grund av arbetsbrist. Vi kan heller inte erbjuda tillräckligt attraktiva förhållanden för till exempel läkare att vilja stanna kvar i bygden. Den ena affären efter den andra läggs ner och så vidare. Vem som bär den skulden är jag inte människa att bedöma, jag har bara en önskan om att det ska förändras.

Jag tror på Härjedalingarna, jag tror att vi är så pass tjuriga att vi på olika sätt kommer att ”ro båten i land” och överleva förändringarna en gång till. Denna gång från industrisamhälle till turistbygd. Vi har ju idag större möjligheter att nå ut till världen genom olika former av media; vi kan ”sälja oss” via marknadsföring i stor skala; vi har hemsidor från många byar där vi kan visa vilka vackra och intressanta bygder vi har och visa att vi Härjedalingar inte är så fåmälda och inåtvända som man skulle kunna tro. Vi är kanske bara lite ”förändringsobenägna” och vi vill ha lite tid på oss för att kunna anpassa oss till en annan och främmande värld. Hur det än är så har vi fortfarande ett landskap med dåliga kommunikationer, men jag vet att det jobbas på det och att det är starka rörelser i farten. 

Nu tänker ni kanske: Ska den där människan sitta och tycka om ”vårt landskap” som har emigrerat till Hälsingland? Då svarar jag: Självklart ska jag det – jag är ju Härjedaling, kommer alltid att vara det och jag älskar mitt  fädernesland lika mycket som ni som bor kvar gör och idag kan jag göra reklam för mitt land lättare via Internet. Jag kämpar också för att marknadsföra de vackra bygderna, jag försöker komma med idéer även fast jag sitter i ett rum i ett annat land. Men jag har något alldeles i närheten (ca 50 meter ifrån och synligt från min lägenhet), något som hela tiden rinner ner från er däruppe med en hälsning och styrka varje dag – Ljusnan! 

Det är något som förenar oss alla, en förklaring på varför är min, men det finns nog förklaringar lika många som det finns folk i Härjedalen och i förskingringen...  för: En gång Härjedaling – alltid Härjedaling!

Lyssnade på hårdrock och läste Fantomen


Var iväg en dag på Dala festivalen Sabaton Open Air (Fd Falun Rockstad) och som vanligt sprang jag på exil Heare, alltid lika roligt! Det brukar inte vara några band för mig att se där då det är lite för mycket power metal för min smak. Men på fredagen i år spelade geniala Grekiska Rotting Christ och då var jag ju bara tvungen att gå. Bandet har hållit på sedan slutet av 80-talet och skiftat ganska mycket i olika stilar under åren. Från Black Metal till Goth och nu tillbaka till en egen form av Black Metal. Det var en ganska gles skara av folk som hade letat sig till scenen men de som var där var sk Die-Hards och visste vad som vankades, välspelad Metal i yppersta kvalitét.

Innan Rotting Christ hann jag värma upp med att se en grupp som jag missat tidigare, Månegarm. Vikinga Metal sjungen mestadels på svenska. De låter som ett thrashigare Amon Amarth med lite mer melodier. Gitarristen ryckte även upp en fiol emellanhand så det fanns gott om folkmusikinslag. Inte lika bra som ovannämnda Amon men inte alls dåligt heller. Skulle dock önskat att de kört någon av deras låtar med lite mer fart i, som Sons Of War; https://www.youtube.com/watch?v=cfOBpMpYAxc

Sista bandet jag såg för kvällen var den sjungande köttbullen Udo Dirkschneider som nu under namnet Dirkschneider turnerar runt och bara spelar Accept låtar. Meningen var att han skulle sluta spela Accept låtar och bara köra sin egna UDO låtar efter en sväng med Dirkschneider, men efterfrågan var större än vad han hade kunnat tro vilket har gjort att turnen har pågått lite längre än vad det var tänkt ifrån början. Och ingen blir ju gladare för det än vi Accept fans.

Första gången jag hörde Accept måste ha varit hemma hos min dåvarande granne i Hede, Anders "Vargen" Karlsson, som hade Breaker skivan som kom 1981. Inne hos honom spenderade jag och Mikael "Lillen" Loft många timmar lyssnades på hårdrock och läsandes Fantomen tidningar som Anders hade i en stor låda under sängen.

Men ett minne som satt sig djupt är när jag hörde Fast As A Shark första gången från plattan Restless And Wild, som kom året efter Breaker, 1982. Håkan Westlund hade köpt den och brände på den hemma i vardagsrummet på Långtjärnsgatan för oss småpojkar så korkmattan rullade ihop sig och krukväxterna vissnade. Att någon kunde spela dubbelkaggar så fort var för mig lika otroligt som om någon hade haft en flygande bil. Och nu för tiden klarar de detsamma med en fot...

Var även detta år på Gefle Metal Festival


Var och såg den eminenta reggae orkestern The Backbeat Conspiracy på Hede Hembygdsgård i slutet på juni där Anders Åström spelar gitarr. Inte många alls i publiken trots en kanonfin kväll. Väldigt tråkigt både för bandet och de som arrangerar men jag hoppas på att denna trend snart vänder. En av deras bästa låtar i mitt tycke är denna, Soft and Warm; https://www.youtube.com/watch?v=UFTWY0fmYIo

Var även detta år på Gefle Metal Festival och sprang som vanligt på en bunt grea Heare. Festivalen bjöd på en del nya och några gamla bekantskaper musikmässigt. Bandet Avslut från Stockholm spelar black metal och var för mig en ny bekantskap. Gillade dem verkligen och tycker att de blandar svensk black metal med norsk black metal och gör det riktigt bra. Destroyer 666 gjorde som vanligt en helgjuten konsert. Synd bara att det krockade med Amon Amarth så jag hann bara ut och se slutet på Amons konsert. Första gången jag sett Amon Amarth live men de var nog festivalens bästa band. Det märks att de turnerat mycket för de har bra kontroll på allt på scenen och sin publik. Messiah Marcolin, tidigare sångare i Candlemass hoppade också upp och sjöng på en låt.

Förra året kom ju Ghost sångaren och gästade Candlemass på en låt så det verkar vara ett återkommande tema att det dyker upp gästsångare. Onda Dark Funeral kämpade på i solljuset men nådde aldrig riktigt de höjder som de normalt brukar komma upp på. Tyska thrasarna Sodom (ett av mina favoritband) var tyvärr tvungna att ställa in då sångaren Tom Angelripper skadat sitt ben. Grave ersatte men Tom hade nog kunnat spela blockflöjt och ändå varit mer intressanta än Grave... Det goda i allt detta onda är att Sodom istället kommer nästa år då även Venom är bokade.

Finska Insomnium hade jag ingen koll på innan festivalen. De spelar ganska släpigt och malande med långa låtar men var riktigt bra. Lite grand som ett Tiamat i sina bästa stunder. Tydligen låg deras platta etta i Finland när den kom ut så detta tilltalar en ganska bred publik även fast de bitvis är lite råa.

När jag var hemma i Hede så var jag och tittade om jag kunde finna Hedningskällan uppe på Husberget där en mycket tidig nybyggare kallad Stor Enar skall ha bott. Hittade källan och tog en bild på den som ni ser här ovan.