Krönikör




Om jag inte vet vad jag vill hur tar jag reda på det?


Vet inte riktigt vad jag vill uppnå med mitt "äventyrande" eller med livet för den delen. Någon form av sinnesro antar jag. Att jag levt efter mina egna värderingar och inte vad som förväntas av mig. En del kan tycka att jag slösar tid med denna livsstil och istället borde satsa på en karriär eller studera. Vilket är riktigt men om man inte har en klar målbild vad man vill åstadkomma med sina studier är det ju rätt poänglöst i mitt tycke. Det spelar ingen roll hur många hästkrafter du har i båten om du inte vet vart hamnen ligger. Med det sagt är ju frågan: om jag inte vet vad jag vill hur tar jag reda på det? 

En tuff men väldigt viktig fråga med ett väldigt simpelt svar. Du hittar dig själv genom att göra det du tycker om och omge dig själv med rätt personer. De flesta av oss är rädd för att testa nya saker av rädslan att misslyckas. Att se svag ut inför andra och skämma ut oss. I vårat samhälle anses misslyckanden och motgångar som något negativt när det i själva verket är svårigheterna som tar oss till nästa nivå! Tycker att gymmet är en fantastisk metafor för detta "om du inte utmanar kroppen kommer den inte att utvecklas" Det är inte förrän jag bränner mig på spisplattan som jag förstår varför det är en dum idé oavsett hur många gånger jag blir tillsagd. Det är inte förrän jag åker fast för snatteri som jag förstår varför det är en dålig väg att gå i livet. Misslyckanden är erfarenheter, en kompass som pekar på ens brister, den svaga länken i kedjan.

Jag har en hel del brister: Jag är värdelös på bollsporter i alla dess former, kan inte förhandla, åker många gånger runt med stökig bil, har en hemsk sångröst, är under inga som helst omständigheter händig, fungerar inte utan 9 timmars sömn och är den sämsta dansaren norr om ekvatorn. Jag har även en del kvalitéer: Jag är kreativ, omhändertagande, bra lagspelare, har en god arbetsmoral, en stadig fotograf, charmig, ser bra ut, trevlig, en stark och kapabel fysik, pålitlig och rätt störd i huvudet (på ett bra sätt). Ingen av dessa egenskaper, goda som dåliga är medfödda utan inlärda!

Att jag är en dålig fotbollspelare är för att jag inte har intresse för sporten. Inte för att jag är för lång. Att jag kan ha stökig bil beror inte på tidsbrist utan för att jag valt att prioritera annat. Att jag lever men en stark fysik är för att jag klivit upp och tränat den varje morgon. Inte på grund av genetiska förutsättningar. Men även om jag uppnått en del saker i mitt liv och har kommit en lång väg går jag inte runt och skryter om mina små framgångar. Jag drivs inte av omvärldens applåder eller uppmärksamhet. Då den aldrig fanns där för mig i min mörkare del av livet. Jag går häller inte och gräver ner mig i skam för att jag är dålig på motorer eller har en kass takt känsla. Samhället kommer ändå ha sin uppfattning om vad du är och inte är men jag är själv ansvarig vems åsikter och "sanning" jag accepterar.

I våran by vill vi gärna framstå som felfria och osårbara. En fasad vi bygger upp för att dölja vår osäkerhet och skydda vårat ego. Vilket får oss att tro att vi är ensamma om motgångar och misstag. Jag har begått en hel del misstag och dåliga handlingar baserat på rädslor, brist på självrespekt osv.  Jag skäms inte över det och ångrar ingenting då jag formats av alla prövningar och lärt mig av mina snedsteg. När jag faller väljer jag att falla framlänges, varje steg bakåt har följts upp med tre framåt. Varje gång jag brottats med ett mål eller går igenom en tuff period ser jag det som ett tillfälle att växa snarare en chans att sjukskriva mig. Livet är en tävling men inte mot omvärlden utan mot dig själv, mot din lata och patetiska personlighet. Vi är ju alla unika varför i helvete slösa bort det för vara "normal"?

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter ...


Det är ju faktiskt så det är. Livet pågår ständigt oavsett vad vi väljer att fylla det av. (Aningens stressande kan jag tycka). Oavsett om vi är arga, glada eller ledsna. Det här med känslor är viktigt tycker jag, och något som verkar strida emot vad vårt samhälle bygger på idag. Sverige, landet som ger uttrycket "att tala är silver, att tiga är guld" ett ansikte. Jag menar inte att allt måste ut, men saker som känns, oavsett känslan, måste få vara värda ett andetag!

Jag upplever att jobbiga saker är för jobbiga att ens uttala idag. Så jobbiga att vi direkt tar långa avstånd när "radarn fått in signal" att det ens är i närheten. Vi har så fullt upp med att må bra, att se bra ut, att hemmet är dammfritt och att alla människor håller sig inom sina ramar att de jobbiga känslorna inte hinns med. De lämnas bakom stängda dörrar tillsammans med en förhoppning om att de ska förgöra sig själva. Problemet kvarstår dock, ingenting försvinner och tillslut ligger vi där, under en hög av oönskad bråte den dagen dörren inte orkar hålla emot längre och rämnar. Sen kan det ta en evighet innan vi letat oss upp ur högen och funnit fäste under fötterna igen och under hela tiden "så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter"...

Att lägga känslor på hög är som att göra detsamma med räkningar, det håller inte i längden. Känn efter. Vad vill du fylla ditt liv utav? Vilket arbete vill du utföra? Vilka vill du ge utav din kärlek till, din dyrbara tid? Bor du på rätta stället? Vilka drömmar har du ännu inte uppfyllt? Är du lycklig?... Är känslan att du inte törs göra en förändring du egentligen vill och behöver?

Att kasta sig ut i det okända hör livet till och är det inte värt det om ditt liv kan komma närmare målen du själv satt upp? Jag brukar tänka att "ingen minns en fegis" innan jag kastar mig utför branterna. Ibland lyckas jag, ibland inte. Men varje gång har jag förundrats över vart livet har fört mig och att mina intressen,mina mål, mitt liv har tagit en helt ny vändning. Livet är på tok för fascinerande för att vara åskådare! Länge leve känslorna! Idag tillägnar jag er sången "Good day" av Jewel. Må gott! Kram Sara

Oturen slog till när jag tänkte ...

Kan man vara intelligent men dum i huvudet och tvärtom? Eller om man nu vill säga att man har otur när man tänker, för att vara lite snäll? JA, det kan man! Jag anser mig vara rätt så intelligent, men inte så väldans smart och ibland har jag enorm otur när jag tänker. Idag vid en rätt mogen ålder – ungefär sisådär som en apelsin som börjat lukta lite och flugorna kommer dansande – så stoppas väl oturen ibland av visheten, tack och lov. När jag växte upp var det rätt ofta oturen slog till. Alltså när jag tänkte. Värst var det när hormonerna började komma in i leken. Jag ger mig sjutton på att de alla satte sig i huvudet! 

För att kortfattat sammanställa allt detta: Under uppväxten var jag intelligent, rätt puckad, inte så smart och hade en jädra otur när jag tänkte.
Jag har nämt i förbifarten om en del tokiga saker vi gjorde i den lilla byn, nu tänkte jag gå in lite mer på djupet liksom. Inte för att dumförklara mig själv... utan för att det är rätt roliga saker så här efteråt och jag hade bara otur när jag tänkte ändå, så de så!

Vi hade hört historier om barn som pallade äpplen och det verkade jättespännande, det räknades inte riktigt som stöld, utan mer som bus tyckte vi. Problemet var ju att vi inte hade några äppelträd i Linsell. VAD ska man palla dådå? För palla, det skulle vi. Då kom vi på att vi kunde palla potatis. Vi grävde upp några ur den ende bondens åker och stack iväg för att mumsa på skörden. Hur GOTT är det att äta rå potatis med en massa jord på? Inte gott alls faktiskt... riktigt blä om man ska vara ärlig. Jaha, vad göra? Jo, vi knallar längst upp i byn för där hade de rovor, hade vi hört. Väl där uppe så blev vi väldigt besvikna, inte en rova så långt ögonen nådde. Med böjda ryggar och släpande fötter drog vi oss ner mot byn igen och hamnade på en gård lite längre ner och jag insåg vår lycka.

Jaaaaa, de har RABARBER... jättestora rabarber, grova som tallstammar – DE ska vi knycka, eller jag menar palla.Sagt och gjort, vi bröt – med lite vånda – av de grova stammarna på rabarbern, en efter en tills inget återstod. Vi sprang som galningar därifrån med famnen fulla av timmerstockar tills vi kom i skydd av en gammal skrotbil som stod mitt i byn. Jess! Vi hade klarat det. Men... man ska ju som sagt ÄTA skörden. En kubik rabarbertimmer? Mjo – alla som brukar skörda rabarber och koka kräm och kompott och diverse vet ju att man gör det med SPÄD rabarber och i början av sommaren. Detta var ju på hösten. Nam na nam nam... Nej! Vi gnagde och gnagde – det hade nog underlättat en hel del om vi hade haft en flismaskin och sen svalt ner rabarberflisen med vatten, för fy f... vad de var äckliga! Synden straffar sig själv – har jag hört. 

Det fanns en uttorkad liten åfåra i byn och en liten bro ovanför den som logiskt kallades: ”Lillåbrua”
Där under kunde man tjyvröka, snacka hemlisar och annat smått och gott. Vi kom på den geniala idén att elda med surved under och låta den bolmande röken dölja en fiskelina som vi knutit fast mellan broräckena med vidhängande ölburkar på. Tanken var att vi skulle skoja till det med turisterna som var på väg mot Lofsdalen. Fnitter och skoj vad det skulle skramla. Ja, vi hängde upp vår skapelse på räckena, tände elden, som vi täckt med surmossa för att få så mycket rök som möjligt, gnuggade händerna i spänning och väntade på första bilen. Efter en stund i maggnagande spänning hör vi en bil, vi glor på varandra och hoppar lite av förväntan, NU ska det bli skramla av! Mycket riktigt så kommer det en bil åt vårt håll till, men den stannar! Ve och fasa – vad händer? Så hör vi en dörr som smäller igen och någon som myndigt säger: ”Helena!”

Nu måste jag ju förklara vart oturen i tänkandet kom in. ”Lillåbrua låg nämligen typ 150 meter ifrån våran gård. Jag antar att pappa både såg röken och kände lukten och kunde gissa sig till vem som var där under... hur han nu kunde gissa det fattar jag dock inte... host Och igen: synden straffar sig själv!

En äldre tjej i byn hade fått moppe! Å jösses vad avundsjuk jag var. Jag visste att jag nog aldrig skulle komma att få en egen – möjligen ärva brorsans gamla trampmoped – så jag glodde trånande på maskinen. Det var ju ingen Puch eller så, men en moppe likväl. Wow! Jag skulle ju få tjuvåka på den lovade polaren så vi förberedde för det brottet – jag var tyvärr en bra bit från 15 så brott var det. Nu var även mina föräldrar väldans hårda på det där med lagar och regler, så det var nog mer det jag tyckte jag bröt mot, än Svea rikes lag. 

En dag så skulle mamma och pappa åka till Sveg för några ärenden och jag skulle stanna i byn. Jaaaaa, jag skulle ju kunna tjuvåka moppe... jälar asså, vad cool jag skulle va. Vi drällde ute längs landsvägen och jag blev mer och mer sugen, så jag sa till polar'n att NU ville jag åka. Hon hostade och glodde på mig: ”Ja men dina föräldrar åker ju förbi här snart” ”Ja... men om jag skyndar mig så hinner jag innan de kommer” Mhm – otur när man tänker var det ja. Jag sätter mig på moppen och glad i hågen drar jag på gas och åker in mot byn –frihetskänslan var enorm... i femtio meter! Det dyker nämligen upp en bil i kurvan... Ja, jag kan säga att jag fick utegångsförbud i någon dag efter det. 

HUR tänkte jag? Det tar ca 20 minuter till Sveg och då lika lång tid hem, lite ärenden att avklara – kanske en 20 minuter till – inalles ca en timme! Jag hade haft – dumjäk... en hel TIMME på mig att tjuvåka om jag bara väntat i fem minuter till. ELLER, åkt på en helt annan väg till exempel! Men som sagt – där slog oturen och förmodligen hormonerna i skallen till igen. Synden straffar sig själv var det va?Det finns otaliga fler exempel på sådana här oturssaker och kanske dyker fler små historier upp i framtiden. Under tiden ska jag försöka låta visheten övervinna oturen. God tur på er!

Svär mig härmed fri från ansvar

"Fike'"

Jag tänker börja med att skylla ifrån mig. Allt jag nedan kommer att beskriva beror endast och allena på att jag blev knockad blodig i skallen – visserligen i rena olyckshändelser, men dock - av en närstående släkting några gånger i ung ålder. Jag kan se tydligt att det var efter detta som min buslust, idioti och fåfänga utbröt. Buslusten ligger långt inbäddad i mina gener dessutom, från generationer tillbaka. Jag svär mig härmed fri från ansvar för alla mina här nedan beskrivna gärningar.

Jag har tidigare skrivit om Linsell, den lilla byn där det var så outsägligt tryggt och ännu mer outsägligt tråkigt. Det var EXTREMT tråkigt. Därför fick man hitta på det roliga själv och detta passade min äventyrliga själ alldeles utmärkt. Det påstås dessutom – vilket bara är hörsägen och kvalificerat struntprat – att jag var drivande i de flesta projekt. Jag protesterar!

När vi var små, från 6 år cirka, då stod det bara sådana oskyldiga saker som: röka mossa, bygga kojor, klättra i jättegranar, elda och leka indianer och ”cojbojs”, på agendan. Ja och så leka förstenad, hoppa rep och annat tråkigt förstås.När man började komma upp i stadiga 9 år, då blev det att röka riktiga cigaretter tills man spydde och sen på´t igen tills man spydde och nästan bränna ner en lada på kuppen, men lära oss att röka – DET skulle vi allt. Jag säger VI, för jag var ju inte ensam, det var ju givetvis med någon/några som hittade på allt otyg och jag hängde ju bara på... förstås. 

När vi blev en 10-12 kanske, så satte hormonerna in i kroppen och började jävlas. Förut hade det varit så lättsamt att cykla, klättra över spännbågarna på Ljusnebron, se hur många vi kunde stå på varandra under vattnet i åa, utan att tänka på att alla skulle kunna andas, spela harts hos originalen i byn och sådana trevliga sysselsättningar. NU blev det till att börja tänka på hur man såg UT dessutom. Drygt! Min far kallade det för:”Gå på byn och kasta håret – perioden”

När vi ännu inte hade fått egna behag så lånade jag och en väninna våra äldre systrars bh:ar, knölade dessa full med dasspapper, klädde oss i deras urringade tröjor, vi hittade inga byxor som stramade åt om våra spinkiga ändor så där som de skulle göra på den tiden, så vi körde hängröv-stuket. Vi snodde deras pumps – som förresten var för stora de också. Vi målade fejan full med maskara, läppstift, ögonskugga och rouge och tog oss en varsin handväska av modernt snitt – 70 – tal . Sen knallade vi, så gott det lät sig göras med för stora skor – upp till grabbarna, i prästgår´n, som led av tjejbacillskräck – och frågade vem de tyckte var snyggast. Nämnas skall att dessa grabbar var ett par år äldre än vi. Grabbarna blev vettskrämda och sprang och gömde sig bakom sin moster, prästen – som hade fullt sjå med att försöka hålla sig för skratt. Båda dessa beteenden berodde antagligen på att vi såg ut som riktiga påskkärringar och de är ju både tjejer och satans otyg. Vi fick i alla fall motvilligt ur grabbarna vem som var snyggast... och det var inte jag. Jag släpade mig moloken hem, med hängande huvud, pumpsen skrapandes i gruset, geggan i ansikten något ur läge och ogillade extremt mycket min kompis som kommit på den här galna idén och som dessutom var snyggast.

Under de tidiga tonåren så hände det ju helt plötsligt en massa spännande saker. Alla killar som brukade besöka byn på loven – blev helt plötsligt intressanta av helt andra skäl än att jaga bovar med. Man längtade till loven, när malmöiter, stockholmare, östgötar, närkingar och annat intressant folk skulle förgylla byn.Den naturliga samlingsplatsen i byn, var ”Fike'”. Där fanns det jukebox, flipperspel, de vuxna kunde ta sig en öl och vi ungdomar en Mer eller Pucko och en mazarin. På den tiden fick man dessutom röka inomhus, så smogen låg tät stundom. En ytterst spännande plats.

Ett påsklov hade det kommit extra många snygga lovgäster och alla dessa samlades ju just, på Fike'.
Det var lördagen i början på lovet, jag var 13, smal som ett spett men villig att fiska för en eventuell fångst från Malmö eller så. Jag och en kamrat knallade iväg mot Fike’, jag sträckte på mig, övade in den rätta sexiga schvungen med höfterna - ungefär som en tandpetare som bara gått av lite grann. Jag övade på min sexiga blick - som antagligen gjorde att det bara såg ut som om jag kisade - kastade det nordiskt fjöliga och elektriska håret bakåt i den exakt rätta knycken och tog sats.

Jag slängde nonchalant upp dörren, svepte in med höfterna förföriskt vickande – kastade med håret igen, gled med den beslöjade blicken över alla uppmärksamma ansikten i lokalen. Atmosfären var tjock och spänningen låg i luften... inte ett ljud hördes. Jag slet ut en stol med ett, i mitt tycke, elegant ryck, placerade den strategisk mitt på golvet, vickade ett par gånger till med tandpetaren, log med spretiga tänder mot Malmöiten och satte mig bredvid stolen på golvet!!!

Responsen var verkligen explosionsartad. Alla där inne skrattade sig nästan fördärvade, medan jag med min sexiga häck, mitt luftiga hår och mitt vackra leende – gracilt tog mig upp från golvet – svepte med oändlig elegans ut ur lokalen med skratten ringandes i öronen för att aldrig mer – detta lov – återkomma!

Du ska inte tro att du är något ...

Det konstiga i vårt land är att alla ”vill bli något”. Kanske en kändis – utan att ha gjort något speciellt för att bli känd – kanske en kändis för att man faktiskt gjort något för att bli det. Man kanske bara vill vara bra i sitt yrke, vad man nu än gör, direktör eller slamsugare, det har ingen betydelse. Kanske man är jättebra på att dansa, sjunga, trixa med Rubriks Kub, är en fena på blomsterarrangemang, en bra förälder, jättebra på att baka, knyppla eller något annat trevligt - men det är INTE okej att vara stolt och glad över det, för då blir man kallad: ”Mallig”!

Ja men vad betyder då ordet ”mallig”? Ja det är ”Jantelagens” första bud: Du skall icke tro att du är något, som ligger bakom det ordet, för mallig betyder exakt det – att man tror att man är något - i en negativ bemärkelse. Jag tycker väldigt illa om ordet ”mallig”, det är ett nedsättande ord om något som vi alla borde känna oftare – stolthet.

Jag har ofta funderat över vilka som pratar nedsättande om andra och varför de gör det. Man kan nog lätt säga att det handlar om avundsjuka, men är det alltid så? Jag fick höra, när jag hade barnen små, att jag inte skulle berömma dem för mycket för då kunde de bli malliga. Kan det ha varit av omtanke eller bottnade det också i avundsjuka – kanske den människan inte fått beröm när den växte upp? Den människan känner jag nämligen som just omtänksam. Jag kan inte förstå hur: ”Å vad du är söt” eller ”Nu var du duktig”, ”Du är så
bra på att teckna”, ”Du är underbar” - ska kunna göra någon mallig? Det borde göra dem trygga att veta att man älskar och är stolt över dem.

Att använda ordet mallig till eller om någon som är rättmätigt glad eller stolt över att ha vunnit en tävling, klarat ett hinder av något slag eller tycker att man är fin i en speciell klänning etc. är elakt tycker jag.  Den personen som säger en sådan sak kan ju vara minst lika fin eller duktig, men kan på grund av dålig självkänsla inte uttrycka sig och måste då ta ut det genom att ”ta ner” någon som kan det. Eller... så är den personen genuint bitter eller lider av narcissism eller så. 

Om man får en komplimang ska man ju helst nedvärdera denna - ”den här gamla trasan” eller, ”ha ha, ja du skulle se mig på morgonen du”. Varför inte bara säga: Tack, vara glad och stolt över det och visa glädjen och stoltheten. Man kan ju faktiskt vara ödmjuk fastän man är stolt. Jag tror dessutom att de som på riktigt är malliga, egentligen innerst inne är extremt osäkra och utan självkänsla. Istället för att klaga på dessa, tala om att de faktiskt ÄR bra, ge en komplimang av något slag – alla har vi något som är värt att berömma och det kan faktiskt förändra någons liv. 

Jag har kommit så långt i livet att jag vågar vara stolt och nöjd med mig själv. Vissa dagar mer än andra, men ändå. Jag vågar tala om att jag tycker om mitt utseende, att jag tycker jag är duktig på att sjunga eller en hel del andra saker jag är bra på och att skita i om folk tycker annat, men ändå bli stolt och glad över att få bekräftelse. Var stolta över er själva, var glada för att ni är just så bra som ni är och ge andra samma chans. OCH så glömmer vi det där dumma ordet som jag pratat om. Krama varandra och älska er själva, det tänker jag fortsätta med.