Krönikör

Oturen slog till när jag tänkte ...

Kan man vara intelligent men dum i huvudet och tvärtom? Eller om man nu vill säga att man har otur när man tänker, för att vara lite snäll? JA, det kan man! Jag anser mig vara rätt så intelligent, men inte så väldans smart och ibland har jag enorm otur när jag tänker. Idag vid en rätt mogen ålder – ungefär sisådär som en apelsin som börjat lukta lite och flugorna kommer dansande – så stoppas väl oturen ibland av visheten, tack och lov. När jag växte upp var det rätt ofta oturen slog till. Alltså när jag tänkte. Värst var det när hormonerna började komma in i leken. Jag ger mig sjutton på att de alla satte sig i huvudet! 

För att kortfattat sammanställa allt detta: Under uppväxten var jag intelligent, rätt puckad, inte så smart och hade en jädra otur när jag tänkte.
Jag har nämt i förbifarten om en del tokiga saker vi gjorde i den lilla byn, nu tänkte jag gå in lite mer på djupet liksom. Inte för att dumförklara mig själv... utan för att det är rätt roliga saker så här efteråt och jag hade bara otur när jag tänkte ändå, så de så!

Vi hade hört historier om barn som pallade äpplen och det verkade jättespännande, det räknades inte riktigt som stöld, utan mer som bus tyckte vi. Problemet var ju att vi inte hade några äppelträd i Linsell. VAD ska man palla dådå? För palla, det skulle vi. Då kom vi på att vi kunde palla potatis. Vi grävde upp några ur den ende bondens åker och stack iväg för att mumsa på skörden. Hur GOTT är det att äta rå potatis med en massa jord på? Inte gott alls faktiskt... riktigt blä om man ska vara ärlig. Jaha, vad göra? Jo, vi knallar längst upp i byn för där hade de rovor, hade vi hört. Väl där uppe så blev vi väldigt besvikna, inte en rova så långt ögonen nådde. Med böjda ryggar och släpande fötter drog vi oss ner mot byn igen och hamnade på en gård lite längre ner och jag insåg vår lycka.

Jaaaaa, de har RABARBER... jättestora rabarber, grova som tallstammar – DE ska vi knycka, eller jag menar palla.Sagt och gjort, vi bröt – med lite vånda – av de grova stammarna på rabarbern, en efter en tills inget återstod. Vi sprang som galningar därifrån med famnen fulla av timmerstockar tills vi kom i skydd av en gammal skrotbil som stod mitt i byn. Jess! Vi hade klarat det. Men... man ska ju som sagt ÄTA skörden. En kubik rabarbertimmer? Mjo – alla som brukar skörda rabarber och koka kräm och kompott och diverse vet ju att man gör det med SPÄD rabarber och i början av sommaren. Detta var ju på hösten. Nam na nam nam... Nej! Vi gnagde och gnagde – det hade nog underlättat en hel del om vi hade haft en flismaskin och sen svalt ner rabarberflisen med vatten, för fy f... vad de var äckliga! Synden straffar sig själv – har jag hört. 

Det fanns en uttorkad liten åfåra i byn och en liten bro ovanför den som logiskt kallades: ”Lillåbrua”
Där under kunde man tjyvröka, snacka hemlisar och annat smått och gott. Vi kom på den geniala idén att elda med surved under och låta den bolmande röken dölja en fiskelina som vi knutit fast mellan broräckena med vidhängande ölburkar på. Tanken var att vi skulle skoja till det med turisterna som var på väg mot Lofsdalen. Fnitter och skoj vad det skulle skramla. Ja, vi hängde upp vår skapelse på räckena, tände elden, som vi täckt med surmossa för att få så mycket rök som möjligt, gnuggade händerna i spänning och väntade på första bilen. Efter en stund i maggnagande spänning hör vi en bil, vi glor på varandra och hoppar lite av förväntan, NU ska det bli skramla av! Mycket riktigt så kommer det en bil åt vårt håll till, men den stannar! Ve och fasa – vad händer? Så hör vi en dörr som smäller igen och någon som myndigt säger: ”Helena!”

Nu måste jag ju förklara vart oturen i tänkandet kom in. ”Lillåbrua låg nämligen typ 150 meter ifrån våran gård. Jag antar att pappa både såg röken och kände lukten och kunde gissa sig till vem som var där under... hur han nu kunde gissa det fattar jag dock inte... host Och igen: synden straffar sig själv!

En äldre tjej i byn hade fått moppe! Å jösses vad avundsjuk jag var. Jag visste att jag nog aldrig skulle komma att få en egen – möjligen ärva brorsans gamla trampmoped – så jag glodde trånande på maskinen. Det var ju ingen Puch eller så, men en moppe likväl. Wow! Jag skulle ju få tjuvåka på den lovade polaren så vi förberedde för det brottet – jag var tyvärr en bra bit från 15 så brott var det. Nu var även mina föräldrar väldans hårda på det där med lagar och regler, så det var nog mer det jag tyckte jag bröt mot, än Svea rikes lag. 

En dag så skulle mamma och pappa åka till Sveg för några ärenden och jag skulle stanna i byn. Jaaaaa, jag skulle ju kunna tjuvåka moppe... jälar asså, vad cool jag skulle va. Vi drällde ute längs landsvägen och jag blev mer och mer sugen, så jag sa till polar'n att NU ville jag åka. Hon hostade och glodde på mig: ”Ja men dina föräldrar åker ju förbi här snart” ”Ja... men om jag skyndar mig så hinner jag innan de kommer” Mhm – otur när man tänker var det ja. Jag sätter mig på moppen och glad i hågen drar jag på gas och åker in mot byn –frihetskänslan var enorm... i femtio meter! Det dyker nämligen upp en bil i kurvan... Ja, jag kan säga att jag fick utegångsförbud i någon dag efter det. 

HUR tänkte jag? Det tar ca 20 minuter till Sveg och då lika lång tid hem, lite ärenden att avklara – kanske en 20 minuter till – inalles ca en timme! Jag hade haft – dumjäk... en hel TIMME på mig att tjuvåka om jag bara väntat i fem minuter till. ELLER, åkt på en helt annan väg till exempel! Men som sagt – där slog oturen och förmodligen hormonerna i skallen till igen. Synden straffar sig själv var det va?Det finns otaliga fler exempel på sådana här oturssaker och kanske dyker fler små historier upp i framtiden. Under tiden ska jag försöka låta visheten övervinna oturen. God tur på er!