Krönikör

Du ska inte tro att du är något ...

Det konstiga i vårt land är att alla ”vill bli något”. Kanske en kändis – utan att ha gjort något speciellt för att bli känd – kanske en kändis för att man faktiskt gjort något för att bli det. Man kanske bara vill vara bra i sitt yrke, vad man nu än gör, direktör eller slamsugare, det har ingen betydelse. Kanske man är jättebra på att dansa, sjunga, trixa med Rubriks Kub, är en fena på blomsterarrangemang, en bra förälder, jättebra på att baka, knyppla eller något annat trevligt - men det är INTE okej att vara stolt och glad över det, för då blir man kallad: ”Mallig”!

Ja men vad betyder då ordet ”mallig”? Ja det är ”Jantelagens” första bud: Du skall icke tro att du är något, som ligger bakom det ordet, för mallig betyder exakt det – att man tror att man är något - i en negativ bemärkelse. Jag tycker väldigt illa om ordet ”mallig”, det är ett nedsättande ord om något som vi alla borde känna oftare – stolthet.

Jag har ofta funderat över vilka som pratar nedsättande om andra och varför de gör det. Man kan nog lätt säga att det handlar om avundsjuka, men är det alltid så? Jag fick höra, när jag hade barnen små, att jag inte skulle berömma dem för mycket för då kunde de bli malliga. Kan det ha varit av omtanke eller bottnade det också i avundsjuka – kanske den människan inte fått beröm när den växte upp? Den människan känner jag nämligen som just omtänksam. Jag kan inte förstå hur: ”Å vad du är söt” eller ”Nu var du duktig”, ”Du är så
bra på att teckna”, ”Du är underbar” - ska kunna göra någon mallig? Det borde göra dem trygga att veta att man älskar och är stolt över dem.

Att använda ordet mallig till eller om någon som är rättmätigt glad eller stolt över att ha vunnit en tävling, klarat ett hinder av något slag eller tycker att man är fin i en speciell klänning etc. är elakt tycker jag.  Den personen som säger en sådan sak kan ju vara minst lika fin eller duktig, men kan på grund av dålig självkänsla inte uttrycka sig och måste då ta ut det genom att ”ta ner” någon som kan det. Eller... så är den personen genuint bitter eller lider av narcissism eller så. 

Om man får en komplimang ska man ju helst nedvärdera denna - ”den här gamla trasan” eller, ”ha ha, ja du skulle se mig på morgonen du”. Varför inte bara säga: Tack, vara glad och stolt över det och visa glädjen och stoltheten. Man kan ju faktiskt vara ödmjuk fastän man är stolt. Jag tror dessutom att de som på riktigt är malliga, egentligen innerst inne är extremt osäkra och utan självkänsla. Istället för att klaga på dessa, tala om att de faktiskt ÄR bra, ge en komplimang av något slag – alla har vi något som är värt att berömma och det kan faktiskt förändra någons liv. 

Jag har kommit så långt i livet att jag vågar vara stolt och nöjd med mig själv. Vissa dagar mer än andra, men ändå. Jag vågar tala om att jag tycker om mitt utseende, att jag tycker jag är duktig på att sjunga eller en hel del andra saker jag är bra på och att skita i om folk tycker annat, men ändå bli stolt och glad över att få bekräftelse. Var stolta över er själva, var glada för att ni är just så bra som ni är och ge andra samma chans. OCH så glömmer vi det där dumma ordet som jag pratat om. Krama varandra och älska er själva, det tänker jag fortsätta med.