Krönikör

Psykisk ohälsa - en doldis



För det första ska jag försöka reda ut begreppet psykisk ohälsa. Det finns många fördomar och missförstånd när det gäller det. Många går omkring och säger att man är ”deppig” eller rent av ”deprimerad” för att man inte kunde köpa den senaste Iphonen eller för att det regnar, men psykisk ohälsa är betydligt mer än så. Det finns många olika grader, allt från en ”vanlig” klinisk depression till svåra sjukdomar som schitzofreni, men jag tänker hålla mig till det som är mest utbrett: depression.

Att vakna på morgonen, eller kanske på eftermiddagen och vara tung i huvudet, illamående, frusen och utan lust att göra något överhuvudtaget mer än att somna om. Att gå hela dagen i pyjamas, inte för att man har valt det, utan för att man inte orkar annat, att titta ut, se solen skina och hata just det för att man inte orkar vara glad och sitta ute och njuta. Att kanske vara tvungen att åka på jobbet/skolan fastän man just då tycker extremt illa om sina arbetskamrater/klasskompisar för att de är glada och för att de inte förstår.
Man hatar dem inte personligen, utan det är bara det att de får klä skott för ilskan och vanmakten. Ångesten kryper på när man går in i fikarummet, för man vill inte dra ner stämningen. Är det någon man ogillar just i den stunden så är det sig själv för att man inte kan ”skärpa” sig, att man är i vägen, att man inte kan skratta, kanske inte ens le. Därför sitter man kvar på sin plats och ”jobbar ikapp” -  det är en del av ohälsan.

Har det gått så långt att man blivit sjukskriven och fått ”lyckopiller” möter man ofta människor som har svårt att förstå innebörden och skämtar bort saken, får en dimmig, stressad blick eller väldigt bråttom. En del kanske försöker peppa med att säga: ”Ja men det ordnar sig ska du se, i morrn känns det säkert bättre och vädret är ju underbart, så du kan ju sitta ute så får du D-vitamin på köpet” Ja just det – finväder!

Man ska inte klandra dem som inte förstår, för det ÄR svårt att sätta sig in i problematiken eftersom problemen till mångt och mycket är dolda. För det mesta går man inte ut om man mår dåligt och måste man så fixar man till sig hyggligt för man vill ju inte se sjuk ut – vilket gör att folk inte ser att man mår dåligt. Moment 22. Många åker ut och in på sjukhus för att man ”har något fel på hjärtat” eller ”inte kan andas” och det visar sig att man visst kan andas och att det inte är något fel på hjärtat. När man väl har kommit in på sjukhuset så har ångestattacken gett med sig och man verkar frisk. Man vill heller inte sitta och gråta inför doktorn och kanske inte ens klaga. Då är det svårt även för en läkare att göra en bedömning.

Ångest visar sig i många förklädnader. Ofta som just hjärtklappning och svårigheter att andas. Man kanske känner sig yr i huvudet och händerna domnar. Kanske när man står i kassan i affären och kön är olidligt lång - två personer – vilket oftast räcker för att utlösa panik. Man vill bara därifrån för att man tror att man håller på att dö – på riktigt – det ÄR ren dödsångest, bara det att ”fly eller fäkta-systemet” reagerar på något ofarligt, vilket man inte kan ta till sig i just den situationen. Det går ofta lång tid innan man kan få en diagnos och hjälp med det psykiska, för de flesta – inklusive sjukvården – inriktar sig på det fysiska i första hand. ”Alla prover är fina, rör på dig, det är bra med motion” Välment, men totalt fel i en situation där man tror att man ska dö.

Nu är det ju inte alla som får panikattacker, utan ångesten kan istället vara en smygande fiende som dyker upp när man ska till att sova, tankarna snurrar så man känner sig galen och ju mer man försöker slappna av, desto värre blir det. Det kan vara pengar, jobb eller brist på jobb – kärlek eller brist på kärlek, ensamhet, sorg eller ”bara” en känsla av otillräcklighet inför livet. Det kan vara en övermäktig familjesituation eller att man känner sig allmänt otrygg. Värsta åkattraktionen på Liseberg räcker inte för att beskriva snurrandet, det är olidligt. Dessutom så tror man att man är ensam om problemet, för alla andra verkar må så bra och har råd att åka till världens ände, är lyckligt gifta, har ett fantastiskt jobb o.s.v

Idag när vi har tillgång till andra på ett så enkelt sätt genom sociala medier, så får man sig ju fler -  till synes lyckliga människors – korta statusuppdateringar till livs, vilket gör saken ännu värre. Det är nästan svårare att komma till insikt om och få rätt hjälp för det här problemet än att man kommer ut som homosexuell – inte riktigt, men NÄSTAN. Fördomarna, svårigheterna med förståelse och bristen på kunskap gör att det blir tufft – riktigt tufft. Det är faktiskt många som till och med tar livet av sig, kanske till och med utan att någon förstått att man mått så dåligt.

Det är en skam att må dåligt i huvudet. Det förknippas ofta med galenskap, att vara ”sjuk i huvet” men det är det ju givetvis inte. Det är väl inte märkligare att man mår dåligt i själen än att man har ont i höften. Min dröm – och säkert mångas med mig – är att man skulle kunna åka till sjukstugan, sätta sig ner och säga till doktorn: ”Hej hallå, jag mår dåligt i huvudet, min själ mår piss, jag känner mig galen, ensam och jäklig” ”Okej...” säger doktorn ”Vi ska se till att sätta in behandling – det första vi gör är att du ska få gå till en medmänniska, de sitter nere till vänster i korridoren...”

Drömmen innehåller samma sak utanför sjukvården. ”Hej hallå – jag är sjuk i huvet just nu – jag fick ångest och behöver vara sjukskriven i ett halvår” Då får man massor med krya-på-dig-hälsningar, folk som ställer upp och lagar en gryta som räcker i flera dagar, åker och handlar dasspapper och mjölk åt en och sover över ifall man behöver hjälp att hitta till toaletten när man har ångest. Hjälper en att betala räkningarna så att man inte hamnar hos fogden och blir vräkt på köpet.

Dit är det kanske långt än, men om vi alla som faktiskt har psykisk ohälsa vågar tala om som det är och ”de andra” tar det lika naturligt som ett brutet ben, staten låter mer skattepengar gå till de där medmänniskorna jag pratar om och att de som sitter inne med kunskaper om detta fortsätter att kämpa för oss så kanske det inte ligger alltför långt fram i tiden. Det här är varken en politisk ståndpunkt eller en klyscha: Vem som helst kan drabbas! Sköt om er och laga en gryta lite då och då och ge bort till grannen – det kanske behövs mer än du tror!