Krönikör

Lyssnade på hårdrock och läste Fantomen


Var iväg en dag på Dala festivalen Sabaton Open Air (Fd Falun Rockstad) och som vanligt sprang jag på exil Heare, alltid lika roligt! Det brukar inte vara några band för mig att se där då det är lite för mycket power metal för min smak. Men på fredagen i år spelade geniala Grekiska Rotting Christ och då var jag ju bara tvungen att gå. Bandet har hållit på sedan slutet av 80-talet och skiftat ganska mycket i olika stilar under åren. Från Black Metal till Goth och nu tillbaka till en egen form av Black Metal. Det var en ganska gles skara av folk som hade letat sig till scenen men de som var där var sk Die-Hards och visste vad som vankades, välspelad Metal i yppersta kvalitét.

Innan Rotting Christ hann jag värma upp med att se en grupp som jag missat tidigare, Månegarm. Vikinga Metal sjungen mestadels på svenska. De låter som ett thrashigare Amon Amarth med lite mer melodier. Gitarristen ryckte även upp en fiol emellanhand så det fanns gott om folkmusikinslag. Inte lika bra som ovannämnda Amon men inte alls dåligt heller. Skulle dock önskat att de kört någon av deras låtar med lite mer fart i, som Sons Of War; https://www.youtube.com/watch?v=cfOBpMpYAxc

Sista bandet jag såg för kvällen var den sjungande köttbullen Udo Dirkschneider som nu under namnet Dirkschneider turnerar runt och bara spelar Accept låtar. Meningen var att han skulle sluta spela Accept låtar och bara köra sin egna UDO låtar efter en sväng med Dirkschneider, men efterfrågan var större än vad han hade kunnat tro vilket har gjort att turnen har pågått lite längre än vad det var tänkt ifrån början. Och ingen blir ju gladare för det än vi Accept fans.

Första gången jag hörde Accept måste ha varit hemma hos min dåvarande granne i Hede, Anders "Vargen" Karlsson, som hade Breaker skivan som kom 1981. Inne hos honom spenderade jag och Mikael "Lillen" Loft många timmar lyssnades på hårdrock och läsandes Fantomen tidningar som Anders hade i en stor låda under sängen.

Men ett minne som satt sig djupt är när jag hörde Fast As A Shark första gången från plattan Restless And Wild, som kom året efter Breaker, 1982. Håkan Westlund hade köpt den och brände på den hemma i vardagsrummet på Långtjärnsgatan för oss småpojkar så korkmattan rullade ihop sig och krukväxterna vissnade. Att någon kunde spela dubbelkaggar så fort var för mig lika otroligt som om någon hade haft en flygande bil. Och nu för tiden klarar de detsamma med en fot...