Krönikör




Hemma på Gärdet - Del 3


En vintrig fredagskväll för flera år sen då det var -35 grader här i Hede satt vi och tittade på film. När filmen var slut var klockan över tolv. På något underligt sätt kände jag att jag var tvungen att hämta upp tvätten som låg i torktumlaren nere i källaren. Att jag inte bara lämnade den till nästkommande dag förbryllar mig fortfarande, men det var kanske ”någon” som hjälpte oss den gången. När jag kom ner i källaren hörde jag ett väsande ljud. I rummet utanför tvättstugan sprutade 110 gradig ånga rakt ut från ett rör. Förskräckt ropade jag på Fredrik. Något var katastrofalt galet med fjärrvärmen. Vi blev tvungna att stänga av allt och i och med det hade vi inte längre någon värme. 

Fredrik skulle arbeta hela helgen och dessutom innebar det kvällsjobb under lördagen. Vi fick lov att sova fullt påklädda den natten. På lördag morgon när jag hade påmint Alfred om att han var tvungen att ha ytterkläderna, mössan och vantarna på inomhus påbörjades operation ”hitta lösningen”. Vi visste inte ens vem som hade hand om fjärrvärmen. När det problemet var löst och det hade kommit en svetsare som hade helgjour försökte vi få lite värme i huset. Byggfläktar kördes hit och jag hade fullt upp med att byta propparna som gick sönder hela tiden av ansträngningen. Svärfar dök upp som en oas i öknen och for lika fort igen för att köpa fler proppar. Jag hade lokaliserat fem proppskåp runtom i huset som jag sprang emellan. Tillslut hjälpte ingenting. Hittade ingen propp som var trasig och ändå stod fläktarna stilla och hånlog mot mig. 

Svärfar lyckades tillslut lokalisera ett sjätte proppskåp i ett av hörnet uppe på vinden. Eftersom jag lider av förskräcklig höjdrädsla och aldrig kommer sätta min fot på vinden tackar jag innerligt för hjälpen och jag ska erkänna, den dagen var jag inte så värst glad över att vi köpt ett så gammalt hus, men såhär i efterhand tror jag bara att det var frosten i benmärgen som var ond på huset just den där dagen. Röret var isolerat och hade kapslat in så mycket fukt att röret var helt sönderrostat. Hela källaren hade kunnat fyllas med vatten, så om det var ”någon” som hjälpte oss, Tack! Några veckor efter att fjärrvärme-problemet var löst satt vi återigen i soffan på övervåningen en kväll. Även denna gång var klockan på tok för sent och vi borde ha sovit för längesen. Regnet smattrade mot fönstren. Just när vi skulle gå och lägga oss börjar det rinna vatten ner på golvet från taket. Jag och Fredrik bara tittade på varandra, upp på taket, ner på golvet och på varandra igen… 

Vad vi tänkte och sa låter jag vara osagt. Vi bara reste oss och gick åt ett varsitt håll. Fredrik för att gå upp på vinden och jag för att leta kärl vi kunde sätta ut där uppe för att rädda det som räddas kunde. Såhär direkt inpå en stor köksrenovering känns det ju såklart inte så kul att behöva byta tak men det är ingen idè att gå in i en diskussion med ett gammalt hus. Där råder ordspråket, gammal är äldst och så är det bara att ta tag i saken. Vi behöver ju i all fall inte fundera på vad vi ska göra i sommar. Vi ska även försöka att under sommaren få till matsalen och få glasdörrarna som ska skilja matsalen och sällskapsrummet åt på plats. Och så var det ju all den där veden också…

Alfred har hjälpt sin arma moder att gräva en liten rabatt där nya buskar och blommor förhoppningsvis ska trivas under många år framöver. Det får bli startskottet för vårt liv hemma på Gärde. Sköt om dig själv och andra! / Sara


Hemma på Gärdet - Del 2


Gamla hus är ofta lite vinda och skeva och bjuder på utmaningar, men är det inte just det som gör dom så charmiga? Standard funkar liksom inte och det är som att hela huset tagit ståndpunkt emot jantelagen. Det är ingen idè att göra en grundlig skiss på hur huset ska se ut som klart. Man kan bara skissa lite på måfå och så får man se under resans gång vad huset godtar och inte. Under vår renovering försöker vi gå varsamt fram och ha husets historia som riktlinje och vi försöker därför att ta reda på så mycket fakta om husets historia som möjligt. All information om Gärde är väldigt intressant för oss, så om du vet något skulle vi bli överlyckliga om du ville berätta.

”Tanterna” kallade huset för Gärde och Gärde har det åter blivit tack vara mina snälla föräldrar som gjort en fin skylt som vi satt på husväggen. De gamla fönstren som bytts ut ska få nytt liv i form av ett vitrinskåp i matsalen. De gamla trägolven vill vi gärna spara och istället ta fram, slipa upp och ge nytt liv. Nedervåningens köksgolv var dessvärre i för dåligt skick när vi fann det under klickgolvet som lagts på. Visst gjorde det ont att inse, men samtidigt öppnade det en ny dörr. När vi ändå skulle lägga nytt golv kunde vi lägga in golvvärme och när rivningsarbetet hade börjat fann vi en bräda med namnet på nedervåningens första inneboende, Ida Bäck.

Vi hade turen att få kontakt med Annikki. Hon kom till Hede 1942 som krigsbarn från Finland och hamnade hos familjen Bäck, nere på Änge. Om detta finns mer att läsa i hembygdshäftet nr 27 sidan 63 som getts ut av Hede Hembygdsförening. I samma häfte på sidan 55 går det även att läsa om Maria Bäck, Ida & Selmas mamma. Annikki var mycket hos systrarna Bäck på Gärde och har hjälp oss oerhört mycket med bilder och information om huset och systrarna Bäck. För det är vi henne evigt tacksamma! Annikki har även skickat oss några av Ida, Selma och Gustavs tillhörigheter för att de, så som hon beskrev det, skulle få komma hem igen. Jag vet inte hur många lyckotårar jag har gråtit över gesten och jag lovar att sakerna ska få hedersplatser runtom i huset.

Vi hann inte göra så mycket med tomten i höstas. Gamla buskar klipptes ner men vi la fokus på att få fram hundgården som var så igenväxt att den knappt syntes. Våra två hundar skulle ju ha någonstans att ta vägen och trivas de också. Till vår stora lycka fann vi ett fungerande element i hundkojan så de fick det varmt och skönt.

17 björkar fanns runt tomten. Tyvärr var alla i för dåligt skick att ha kvar. Vi hann få ner en björk innan snön kom. Varje gång det blåste upp till storm under vintern innebar rädsla över att något träd skulle ge vika. När så äntligen våren kom skyndade vi oss att ta ner 6 träd till och så revs det gamla staketet som med nöd och näppe höll ihop. Alla träd måste bort men vi måste ju ta reda på dem också och ha plats för all ved. Fredrik, som arbetar i Norge under hela sommaren och hösten, och jag har möjlighet att få låna en liten vedklyv av min mamma och pappa så dessa sju björkar ger mig och vår son Alfred tillräckligt med jobb för en lång tid framöver så vi får hoppas på att resten av björkarna står kvar ett tag till. Att köpa ett gammalt hus med en stor tomt som inte sett röken av varken kratta eller omsorg på många år ger en rikligt med muskler, goda grannar och många lyckorus. 

Vi känner oss så välkomna här och våra grannar är fantastiska. Det betyder så himla mycket att ha bra folk omkring sig och det är något vi uppskattar väldigt mycket. En god pratstund, ett leende, en vinkning från en god granne gör allt så otroligt mycket trevligare och allt jobb på den stora tomten så mycket lättare. En man med utländsk härkomst som flyttat hit till Hede brukar cykla förbi vårt hus flera gånger per dag. Han ler alltid, vinkar och brukar ge oss ”tummen upp”. En dag stannade han sin cykel och sa – Good work! Det tycker jag var oerhört fint gjort av honom och när han åkte iväg på sin cykel igen så var det som att krattan jag hållit i hela dagen nästan krattade av sig själv och blåsorna på händerna gjorde inte längre ont.

Jag vill inte ens fundera på hur många släpvagnslass vi kört iväg med löv och grenar men jag kan ge mig den på att grenarna bidrog till en härlig majbrasa som sin sista uppgift. Vi har som första åtgärd inne i huset byggt om sovdelen i sonens rum till en borg och så har det blivit ett helt nytt kök. Väggar och golv har rivits, (under gamla husväggar och golv finns mycket spån…fruktansvärt mycket spån) avlopp och vatten har dragits om. Nytt tak och belysning i köket har satts upp. Två nya fönster har satts in, golvvärme lagts. En vedspis har murats där kaffeveden ska spraka. Några golv har slipats och trappan upp till övervåningen har målats.
Fortsättning följer ...

Hemma på Gärdet - Del 1

Hösten 2014 blev min stora dröm sann. Jag fick då, efter många års tjatande på föregående ägare, tillsammans med min man, köpa vårt drömhus i Hede. Många ruskade på huvudet och tyckte att vi var galna som tog oss an ett hus och en tomt som kommer att innebära så mycket jobb och pengar, men det kunde vi inte bry oss mindre om än vad vi gjorde. Vi tyckte mest att det var konstigt att folk omkring suckade för vår skull. Det är ju inte dom som ska göra slitet. 

Det sägs även att det spökar i huset. Jag har pratat med många som har bott här som upplevt både det ena och det tredje. Själva har vi varit med om att dammsugaren slår på utav sig själv då och då och en natt när jag inte kunde sova hörde jag hur det slog i ytterdörren, som var låst, och att någon sedan tog tre knarrande steg uppför trappan. Man får tro och tycka vad man vill, men ingen har dött av osynligt sällskap, och jag, jag tycker bara att det är spännande! 

En person med insyn i ”spökerier” talade om för mig att hon såg en dam i huset. Damen hälsade att hon tyckte att det var roligt att en barnfamilj flyttat in men att hon var missnöjd med oordningen i de båda matkällarna. Matkällarna har under många år använts som förråd och kommer så även att göras för vår del så jag kan förstå hennes förtvivlan när hon kanske är van att saften och sylten ska stå på hyllorna i fina rader. Vi måste försöka komma överens om det där på något sätt. Vad det gäller dammsugaren, så tackar jag bara för hjälpen…

Huset är äntligen vårt och nu ska det bli en spännande och utmanande renovering under många år framöver, troligtvis under resten av vår livstid. När huset byggdes 1940 bestod det utav två lägenheter + vind och källare. 1941 stod huset inflyttningsklart och ägarna var systrarna Ida (1887-1971) och Selma (1897-1978 Andersson som gift) Bäck. Båda systrarna var lärarinnor. Ida var femte barnet i familjen och tjänstgjorde i Råndalen, Särvsjön, Hedeviken och Hede. Kanske var hon en tid i Långå och Vemdalen också. Ida förblev ogift och var en av dem som startade Hede hembygdsförening. Idas intressen bestod av handarbete, mode, litteratur, kyrkan och missionen, hembygden och sina "barn” (före detta elever). Hon var engagerad i lärarnas förening och reste sommartid till olika delar av landet för att delta i olika kurser.

Selma var en ”sladdis” och den yngsta utav sju syskon och föddes på gården Änge. Hon tjänstgjorde i Vemdalen som nyutexaminerad men flyttade till Flärke i Ångermanland, där hon stannade i över 20 år.  Efter giftermålet med värmlänningen Gustav Andersson den 12 juni 1943, flyttade hon till Hede igen och vikarierade både i Hede och Hedeviken innan hon 1949 började i Svegs skoldistrikt där hon stannade till sin pensionering 1957. Då hade Selma varit änka i tre år. Gustav 1895-1954 hade snickeriverkstad vid Lunån på norrsidan. Han bodde troligtvis till en början i en stuga på norrsidan som han sedan sålde till Hilding Göransson med familj. Under Selmas tid i Flärke hyrdes vardagsrummet i hennes lägenhet ut under krigsåren bl.a. till militära befäl. 

Efter att Selma fått tjänst i Härjedalen blev hela lägenheten på Gärde Selma och Gustavs gemensamma hem. Selma var borta under veckorna men åkte hem över helger och lov. Ida såg till huset och hjälpte Gustav i hushållet. Gustav tillverkade inredning, möbler och beställningar av fönster och dylikt. Gustav jobbade och lärde snickaryrket hos kända Erikssons i Taserud. Han kom till Hede i början av 1940-talet och var en tid kompanjon med Karl Hansson, men fortsatte sedan ensam att driva Hede snickerifabrik som han hade fram till sin död. Gustav drabbades av en cancertumör som opererades bort. Tyvärr dog han bara några dagar senare.
Fortsättning följer ....


Det är i Linsell det händer grejjer

Jag föddes i april 1965 i Linsell - vilket delvis är en lögn för det var på Svegs BB faktiskt. Jag växte upp i den lilla byn med allt vad det innebar. Outsägligt tryggt och trist. Men vad göra, man hittar själv på det roliga. Har man inget att göra, gör man sig göra. Jag var nog värre än Emil i Lönneberga tror jag. Å andra sidan, var vi hemskans många Emil i den byn. Tror nog att många som växte upp där känner igen sig. Mina kusiner och en del vänner bodde i storstäder, men kom till oss på loven och brukade säga: ”Det är i Linsell det händer grejjer”

Det var nog faktiskt HELT sant. Vi var rätt många ungdomar ändå, så vi hade väl kul för det mesta, men hur det än var så var Linsell en liten by och jag antar att alla vet vad det innebär. Vi var inte sams ALLA dagar, om man så säger. Skola i Sveg, tja, skola är alltid skola, vart man än går, det håller nog många med om. Det var ju där jag tillbringade min mesta tid, förutom då jag låg på sjukhus – men det är en annan historia. Det blev tristess det också. Jag var inte så populär när jag gick i skola så jag var inte så bekväm med Sveg, om sanningen ska fram.

Jag började tidigt att vara i Långå, jag hade en kompis vars mormor bodde där och jag fick då och då följa med. Det var kanon! Spännande - det fanns en slalombacke där, killar jag aldrig träffat och nya kompisar. Himmelriket på jorden blev: LÅNGÅ. 

Jag gick, som sagt, på skola i Sveg och bodde i Linsell, så västra Härjedalen blev en underbar kontrast – att umgås med byns ungdomar! Jag fick vänner för livet, ett gäng bekanta, blev givetvis kär i någon/några andra och hade vansinnigt roligt även om jag har gjort bort mig rejält nån gång också, men det ingår liksom. Ibland for vi till Hede och gissa om DET var spännande. 12 år som jag var. Vad var Linsell jämfört med Hede och Långå liksom?! Zip, noll. 

Dessutom fick jag ju den underbara dialekten på köpet! Jag kunde nästan inte ett ord dialekt innan. Även om min pappa och farfar och de andra ”gamlingarna” i Linsell pratade mål, så var det inget jag tog efter. Jag gick ju i skola i Sveg och där har man inte samma utpräglade dialekt som i västra. Så när jag började vara där uppe så lärde jag mig mer och mer av detta fantastiska språk. Vilket jag – till min enorma sorg – inte använder mig av särskilt ofta här i Hälsingland. Jag saknar språket oerhört. Framför allt att höra det.

Jag kallar det för språk därför att Härjedalska innehåller så mycket historia i sig och ett ord kan innehålla en hel scen eller ett koncept, som man inte hittar i ”Svenskan”. Jag vet inte, men jag tror att de flesta Härjedalingar håller med mig om att vi är smått unika och att Härjedalska inte är så mycket svenska? Eller har jag fel? Vi delar ju trots allt bara lite över 300 år med ”Svenskarna”. 

Om nu någon vill påpeka att, om man bor i Ljusdal så är man väl ingen Härjedaling, så har jag bara en sak att säga: En gång Härjedaling, ALLTID Härjedaling, vart i världen man än befinner sig! Sa da sa! Cherio... eller Hô ä

Nu är det snart jul igen ....


Nu när man har tid har man inte orken att vända in och ut på hela huset. Annat var det förr. Jag började redan i mitten på november ....

Jag stöpte ljus, tak och väggar skulle torkas, lampor och prydnadssaker skulle dammas. Alla 20 fönster skulle tvättas emellan, ut- och invändigt. Var det kallt den dagen fick man använda T-sprit. Allt skulle tvättas så som mattor, sängkläder, täcken och kuddar. Alla skåp skulle städas. Kökskåpen först och främst och mitt stora skafferi. Gardiner skulle stärkas och strykas. Självklart skulle det finnas 7 sorters kakor som tillslut blev 11 sorter. Gjorde egen pepparkaksdeg som jag och barnen senare bakade av. Lussekatter skulle det också vara så klart.

Mycket matlagning blev det och jag gjorde det mesta själv: korv, syltor, leverpastej, köttbullar, Jansson, gum, lutfisk, inlagdsill i olika former och valörer, Julskinkan saltade jag själv. Ljusstakarna skulle fram till advent för att pryda mina 20 fönster. Veckan före jul skulle julpyntet upp och de låg i mina 7-8 lådor. Julgranen hämtade maken som vi sällan var överens om tills vi köpte plastgran. Den kläddes dagen före julafton. Alla golv skulle torkas och bonas. Det gjorde jag på kvällen/natten den 23 när familjen gott och lagt sig.

Minns min egen mamma som gjorde sista tuchen och var färdig runt 01:30 dagen före julafton. Jag var 9 år och låg vaken och väntade på att mamma skulle bli klar. Då kokade vi kaffe och doppade varsin lussebulle och njöt. Gud nåde om någon av småsyrrorna vaknade för detta var min och mammas egen tid.

Tack gode gud att det är annorlunda idag. Man kan köpa allt färdigt utan att få dligt samvete och städar lite lätt gör mina assistenter ....  Det blir jul i alla fall. Glad advent på er!