Krönikör




Recension för Norska Satyricon


Denna gången blir det en recension både för en platta samt för en spelning av ett och samma band, Norska Satyricon. Nya plattan "Deep calleth upon deep" var eventuellt tänkt som Satyricons svanesång pga bandets primus motor Satyr´s hjärntumör. Nu ser det lite ljusare ut för honom och vi får hoppas på att han och bandet har en lång framtid framför sig.

Plattan är ganska krävande och man behöver lyssna ganska mycket innan man lyckas tränga igenom de stundtals knepiga låtstrukturerna. Men som vanligt med sådana plattor som kräver lite mer, så kommer nog denna att hålla länge och fortsätta att växa med tiden. Såg dem live för ett tag sedan och som vanligt så är de tightare än ett par 80-tals spandex och dessutom med en kristallklar ljudbild.

Lite roligt med en låt som Mother North som är drygt tjugo år gammal men som faktiskt spelas bättre än någonsin. De var kanske inte helt redo för den när den spelades in, men numera gör de nacksving på den hur lätt som helst. Musik upplevs alltid bäst live och detta är ett ypperligt exempel på den tesen. Ett mer framåtlutat och motiverat band får man leta länge efter just nu.

Som vanligt nu i November så hoppas jag att ni stödjer kampen mot prostatacancer lite extra !

Psykisk ohälsa - en doldis



För det första ska jag försöka reda ut begreppet psykisk ohälsa. Det finns många fördomar och missförstånd när det gäller det. Många går omkring och säger att man är ”deppig” eller rent av ”deprimerad” för att man inte kunde köpa den senaste Iphonen eller för att det regnar, men psykisk ohälsa är betydligt mer än så. Det finns många olika grader, allt från en ”vanlig” klinisk depression till svåra sjukdomar som schitzofreni, men jag tänker hålla mig till det som är mest utbrett: depression.

Att vakna på morgonen, eller kanske på eftermiddagen och vara tung i huvudet, illamående, frusen och utan lust att göra något överhuvudtaget mer än att somna om. Att gå hela dagen i pyjamas, inte för att man har valt det, utan för att man inte orkar annat, att titta ut, se solen skina och hata just det för att man inte orkar vara glad och sitta ute och njuta. Att kanske vara tvungen att åka på jobbet/skolan fastän man just då tycker extremt illa om sina arbetskamrater/klasskompisar för att de är glada och för att de inte förstår.
Man hatar dem inte personligen, utan det är bara det att de får klä skott för ilskan och vanmakten. Ångesten kryper på när man går in i fikarummet, för man vill inte dra ner stämningen. Är det någon man ogillar just i den stunden så är det sig själv för att man inte kan ”skärpa” sig, att man är i vägen, att man inte kan skratta, kanske inte ens le. Därför sitter man kvar på sin plats och ”jobbar ikapp” -  det är en del av ohälsan.

Har det gått så långt att man blivit sjukskriven och fått ”lyckopiller” möter man ofta människor som har svårt att förstå innebörden och skämtar bort saken, får en dimmig, stressad blick eller väldigt bråttom. En del kanske försöker peppa med att säga: ”Ja men det ordnar sig ska du se, i morrn känns det säkert bättre och vädret är ju underbart, så du kan ju sitta ute så får du D-vitamin på köpet” Ja just det – finväder!

Man ska inte klandra dem som inte förstår, för det ÄR svårt att sätta sig in i problematiken eftersom problemen till mångt och mycket är dolda. För det mesta går man inte ut om man mår dåligt och måste man så fixar man till sig hyggligt för man vill ju inte se sjuk ut – vilket gör att folk inte ser att man mår dåligt. Moment 22. Många åker ut och in på sjukhus för att man ”har något fel på hjärtat” eller ”inte kan andas” och det visar sig att man visst kan andas och att det inte är något fel på hjärtat. När man väl har kommit in på sjukhuset så har ångestattacken gett med sig och man verkar frisk. Man vill heller inte sitta och gråta inför doktorn och kanske inte ens klaga. Då är det svårt även för en läkare att göra en bedömning.

Ångest visar sig i många förklädnader. Ofta som just hjärtklappning och svårigheter att andas. Man kanske känner sig yr i huvudet och händerna domnar. Kanske när man står i kassan i affären och kön är olidligt lång - två personer – vilket oftast räcker för att utlösa panik. Man vill bara därifrån för att man tror att man håller på att dö – på riktigt – det ÄR ren dödsångest, bara det att ”fly eller fäkta-systemet” reagerar på något ofarligt, vilket man inte kan ta till sig i just den situationen. Det går ofta lång tid innan man kan få en diagnos och hjälp med det psykiska, för de flesta – inklusive sjukvården – inriktar sig på det fysiska i första hand. ”Alla prover är fina, rör på dig, det är bra med motion” Välment, men totalt fel i en situation där man tror att man ska dö.

Nu är det ju inte alla som får panikattacker, utan ångesten kan istället vara en smygande fiende som dyker upp när man ska till att sova, tankarna snurrar så man känner sig galen och ju mer man försöker slappna av, desto värre blir det. Det kan vara pengar, jobb eller brist på jobb – kärlek eller brist på kärlek, ensamhet, sorg eller ”bara” en känsla av otillräcklighet inför livet. Det kan vara en övermäktig familjesituation eller att man känner sig allmänt otrygg. Värsta åkattraktionen på Liseberg räcker inte för att beskriva snurrandet, det är olidligt. Dessutom så tror man att man är ensam om problemet, för alla andra verkar må så bra och har råd att åka till världens ände, är lyckligt gifta, har ett fantastiskt jobb o.s.v

Idag när vi har tillgång till andra på ett så enkelt sätt genom sociala medier, så får man sig ju fler -  till synes lyckliga människors – korta statusuppdateringar till livs, vilket gör saken ännu värre. Det är nästan svårare att komma till insikt om och få rätt hjälp för det här problemet än att man kommer ut som homosexuell – inte riktigt, men NÄSTAN. Fördomarna, svårigheterna med förståelse och bristen på kunskap gör att det blir tufft – riktigt tufft. Det är faktiskt många som till och med tar livet av sig, kanske till och med utan att någon förstått att man mått så dåligt.

Det är en skam att må dåligt i huvudet. Det förknippas ofta med galenskap, att vara ”sjuk i huvet” men det är det ju givetvis inte. Det är väl inte märkligare att man mår dåligt i själen än att man har ont i höften. Min dröm – och säkert mångas med mig – är att man skulle kunna åka till sjukstugan, sätta sig ner och säga till doktorn: ”Hej hallå, jag mår dåligt i huvudet, min själ mår piss, jag känner mig galen, ensam och jäklig” ”Okej...” säger doktorn ”Vi ska se till att sätta in behandling – det första vi gör är att du ska få gå till en medmänniska, de sitter nere till vänster i korridoren...”

Drömmen innehåller samma sak utanför sjukvården. ”Hej hallå – jag är sjuk i huvet just nu – jag fick ångest och behöver vara sjukskriven i ett halvår” Då får man massor med krya-på-dig-hälsningar, folk som ställer upp och lagar en gryta som räcker i flera dagar, åker och handlar dasspapper och mjölk åt en och sover över ifall man behöver hjälp att hitta till toaletten när man har ångest. Hjälper en att betala räkningarna så att man inte hamnar hos fogden och blir vräkt på köpet.

Dit är det kanske långt än, men om vi alla som faktiskt har psykisk ohälsa vågar tala om som det är och ”de andra” tar det lika naturligt som ett brutet ben, staten låter mer skattepengar gå till de där medmänniskorna jag pratar om och att de som sitter inne med kunskaper om detta fortsätter att kämpa för oss så kanske det inte ligger alltför långt fram i tiden. Det här är varken en politisk ståndpunkt eller en klyscha: Vem som helst kan drabbas! Sköt om er och laga en gryta lite då och då och ge bort till grannen – det kanske behövs mer än du tror!

Ärlighet varar längst

Vita lögner har vi väl alla dragit till med några gånger i livet, det tillhör nog samspelet oss människor emellan och det är väl inte mycket att säga om det. Ibland vill man bara inte en grej, men man är dödsless på att höra sig själv säga nej hela tiden. Då kan det vara någorlunda okej med en vit lögn: ”Nej du vet, katten spydde nyss och jag måste betala räkningarna”

Då är man liksom tjufri från tjat och kan i lugn och ro fortsätta chatta med folk på FB eller ligga på sofflocket eller vad man nu istället vill göra. Ibland drar man till med en halvvit lögn för att man inte vill såra: ”Nej då, nej då, klänningen är fin”  sen tänker man... fast inte på dig. Det kanske heller inte är så farligt, även om jag är sådan att jag säger vad jag tycker, på ett fint sätt. ”Nja, du passar kanske inte i lila, men om du har en orange scarf till så funkar det nog” eller ”Nej ikväll orkar jag tyvärr inte”.

Jag vill helst att folk är ärliga rätt igenom, man behöver kanske inte säga hela sanningen, men absolut inte ljuga. ”Det är bättre att bli sårad av sanningen, än att bli glad av en lögn” som någon så klok sagt. Sanningen har liksom en tendens att komma fram, hur mycket vi än försöker skydda lögnen. Dessutom behöver man ett väldigt bra minne för att kunna ljuga trovärdigt.

Lätta lögner och undanflykter i små sammanhang kan jag tåla till en viss grad, men varför inte bara säga som det är? ”Jag kan inte komma in i dag, kan vi ta kaffet en annan gång?” Ja men självklart är det okej, alla har vi dagar då vi inte orkar. Om samme person skulle ha sagt: ”Nej jag har inte tid vettu, jag måste ditten och datten för att vettu...” För det första genomskådar jag de flesta sådana undanflykter, sen, som sagt, kommer sanningen oftast fram och DÅ blir jag både arg, ledsen och vill nästan vara lite elak. För att bli lurad är det värsta jag vet. Om jag inte får reda på vad andra vill, hur ska jag då veta vad jag ska förhålla mig till?

Nåja, vi är alla människor och människan är till syvende och sist alltid sig själv närmast. Jag anser dock att man inte får kliva över andra människor för att få det som man vill ha det. Att ljuga andra blå, för att det är bekvämt eller för att man både vill äta kakan och ha den kvar är nog det lägsta jag kan tänka mig. Att lura in någon i trygghet, som sedan visar sig vara bara lögn och förbannad lögn gör mig så ledsen. Varför inte lita på att jag kan ta sanningen?

Jag har aldrig farit ut mot någon som talat sanning. Jag kanske har blivit ledsen, besviken eller sårad, men det ska man väl kunna ta, för livet ser så olika ut hos alla människor och alla människor kan inte göra en till lags jämt. Känslorna går över fort och jag har aldrig orkat vara varken sur eller arg längre än några minuter - sen kan man i lugn och ro prata igenom saker och komma fram till något alla kan vara nöjda med. MEN... om jag blir lurad och bedragen DÅ! Jag blir totalt kall och det ska väldigt mycket till innan jag kan förlåta en sådan sak.

Jag talar om för mina vänner, nya som gamla, att jag vill veta hur saker ligger till och att med ärlighet kan du få en vän för livet hos mig. Nu menar jag inte att alla ska berätta allt för mig, absolut inte, det orkar jag inte med, men att vara uppriktig med det man ändå säger är viktigt. Jag berättar inte allt för alla, även om jag spiller ut mer om mitt liv än vad som kanske är brukligt. Det är mitt sätt att göra saker på – men om man inte orkar lyssna mer så är det bara att säga: ”Men var tyst nu Helena, nu har jag hål i huvet” Så kanske jag slutar babbla.

Jag kan gå väldigt långt för mina ärliga vänner, mycket långt faktiskt. Jag ställer upp på de sätt jag kan. Orkar jag inte fysiskt, så kanske jag orkar lyfta en telefonlur och ringa ett samtal, betala en räkning eller fixa något annat. Jag är bra på att kommunicera på ett vänligt men sakligt sätt. Ibland kan jag slänga mig i bilen och åka mil för att finnas för någon som mår dåligt, vilket jag har vänner som gjort för mig. Jag är en BRA vän, om jag får ärlighet och sann vänskap tillbaka. Jag har också väldigt långt tålamod, så jag kan förlåta saker ganska många gånger på grund av att jag vet att det inte är lätt att leva och ibland blir saker bara fel. Men jag har en gräns och när den gränsen är nådd...

Jag är kanske många gånger naiv och lättlurad, men jag vägrar sluta tro på människors godhet. Jag vägrar bli en bitter människa! Jag har vunnit så mycket på det och det goda överväger det onda - flerfaldigt! Jag är dålig på att hata och jag är dålig på att vara elak, men jag hoppas att det kan vara illa nog att mista mig som vän. De jag älskar – ÄLSKAR jag!

Musikaliskt underbarn ...

De senaste två åren har två böcker kommit ut som handlar om Errol Norstedt, mannen bakom Eddie Meduza. Förra året kom boken "Bara man e´fantastisk" och lite tidigare i år kom boken "Just like Eddie !".

Jag älskar som bekant allt runt detta musikaliska underbarn så dessa böcker sträcklästes i stort sett när de kom. Den första boken, ”Bara man e´fantastisk”, handlar mycket om privatpersonen Errol Norstedt och hans liv och leverne. En hel del hemska saker i hans barndom kommer fram varav några är helt nya och man får dyka djupt ner i den misär han växte upp i. 

Den andre boken, ”Just like Eddie !”, cirkulerar mer runt artisten Eddie Meduza och hans musikaliska gärningar så böckerna kompletterar varandra mycket bra. Finns dock en hel del brister i en del fakta i den senare boken som bl a uppgifterna runt live datum där det saknas en hel del spelningar. 

John Lindberg Trio spelade på folkets hus här i Sandviken och med tanke på den kanonskiva de släppte i början på sommaren så var jag bara tvungen att gå. Från start till slut så tappar de aldrig tempo, utan det är fullt ös av Rockabilly blandat med 70-tals rock. Inga trötta standard riff utan hela bandet står verkligen på tårna och levererar. Dags att den breda massan upptäcker dem snart också tycker jag.

Härjedalen i mitt Hjärta



Gustav Näsström: Svenska Turistförenings årsskrift 1931

Läs gärna den här artikeln, den beskriver bra varför vi Härjedalingar är så stolta; lite inbundna; varför vi har en tendens att benämna "alla andra" som utbölingar; varför vi har en troligen rätt unik  samhörighetskänsla och en del annat. Den visar vilket kulturarv vi alltid har varit rädda om och sparat till omvärlden. Vi har alltid varit stolta över fäderneslandet och är kanske extremt envisa med att säga: "Härjedalen är Härjedalen och inte nå jädra Jämtland, eller Sverige" och därmed ansetts dryga.

Men har man i långliga tider blivit "glömda och gömda" och lilllebrorshanterade så vill man gärna hävda sig och tala om att Härjedalen  minsann inte behöver någon storebror - vem det nu än vara månde, som vill ta på sig den rollen.

Jag vet att det kanske kan vara svårt för utomstående att förstå vår starka önskan att behålla vårt land som vårt och att vi betraktar det landskapet som ett rike i sin egen rätt; att vi anser att Härjedalskan är ett språk i sig själv, med många dialekter därunder – det kan man bland annat se i hur olika samma ord stavas från den ena byn till den andra – men det är vår enda chans att hålla vår "nationskänsla” kvar. Dessutom... så är det bara så vi känner, vi kan inte hjälpa det.

Det visar också tyvärr på varför vi är så ovilliga att förändras med tiden, att vi har så svårt att ”gå man ur huse” för att ändra på något för att överleva. Vi sitter gärna där och tycker att det vi har räcker, men är ovilliga att handla när världen ”där utanför” trycker på och förändrar. Vi har till och med sådan bygdekänsla att vi slåss byarna emellan om att vara bäst och störst, konkurrera istället för att samarbeta – och det är verkligen inte till gagn för landskapet, men det är lätt att säga, men svårare att förändra.

En del ställen i Härjedalen är bättre än andra på att vara med i tiden och ta tillvara de chanser som finns att utveckla sin bygd – kanske på bekostnad av ”di gamle ting”, men dock. Det finns urkrafter i varje byggd, men ibland orkar de inte länge, utan slits ut en efter en. Utflyttningen ur landskapet är på tok för hög, ofta på grund av arbetsbrist. Vi kan heller inte erbjuda tillräckligt attraktiva förhållanden för till exempel läkare att vilja stanna kvar i bygden. Den ena affären efter den andra läggs ner och så vidare. Vem som bär den skulden är jag inte människa att bedöma, jag har bara en önskan om att det ska förändras.

Jag tror på Härjedalingarna, jag tror att vi är så pass tjuriga att vi på olika sätt kommer att ”ro båten i land” och överleva förändringarna en gång till. Denna gång från industrisamhälle till turistbygd. Vi har ju idag större möjligheter att nå ut till världen genom olika former av media; vi kan ”sälja oss” via marknadsföring i stor skala; vi har hemsidor från många byar där vi kan visa vilka vackra och intressanta bygder vi har och visa att vi Härjedalingar inte är så fåmälda och inåtvända som man skulle kunna tro. Vi är kanske bara lite ”förändringsobenägna” och vi vill ha lite tid på oss för att kunna anpassa oss till en annan och främmande värld. Hur det än är så har vi fortfarande ett landskap med dåliga kommunikationer, men jag vet att det jobbas på det och att det är starka rörelser i farten. 

Nu tänker ni kanske: Ska den där människan sitta och tycka om ”vårt landskap” som har emigrerat till Hälsingland? Då svarar jag: Självklart ska jag det – jag är ju Härjedaling, kommer alltid att vara det och jag älskar mitt  fädernesland lika mycket som ni som bor kvar gör och idag kan jag göra reklam för mitt land lättare via Internet. Jag kämpar också för att marknadsföra de vackra bygderna, jag försöker komma med idéer även fast jag sitter i ett rum i ett annat land. Men jag har något alldeles i närheten (ca 50 meter ifrån och synligt från min lägenhet), något som hela tiden rinner ner från er däruppe med en hälsning och styrka varje dag – Ljusnan! 

Det är något som förenar oss alla, en förklaring på varför är min, men det finns nog förklaringar lika många som det finns folk i Härjedalen och i förskingringen...  för: En gång Härjedaling – alltid Härjedaling!