Krönikör




Oturen slog till när jag tänkte ...

Kan man vara intelligent men dum i huvudet och tvärtom? Eller om man nu vill säga att man har otur när man tänker, för att vara lite snäll? JA, det kan man! Jag anser mig vara rätt så intelligent, men inte så väldans smart och ibland har jag enorm otur när jag tänker. Idag vid en rätt mogen ålder – ungefär sisådär som en apelsin som börjat lukta lite och flugorna kommer dansande – så stoppas väl oturen ibland av visheten, tack och lov. När jag växte upp var det rätt ofta oturen slog till. Alltså när jag tänkte. Värst var det när hormonerna började komma in i leken. Jag ger mig sjutton på att de alla satte sig i huvudet! 

För att kortfattat sammanställa allt detta: Under uppväxten var jag intelligent, rätt puckad, inte så smart och hade en jädra otur när jag tänkte.
Jag har nämt i förbifarten om en del tokiga saker vi gjorde i den lilla byn, nu tänkte jag gå in lite mer på djupet liksom. Inte för att dumförklara mig själv... utan för att det är rätt roliga saker så här efteråt och jag hade bara otur när jag tänkte ändå, så de så!

Vi hade hört historier om barn som pallade äpplen och det verkade jättespännande, det räknades inte riktigt som stöld, utan mer som bus tyckte vi. Problemet var ju att vi inte hade några äppelträd i Linsell. VAD ska man palla dådå? För palla, det skulle vi. Då kom vi på att vi kunde palla potatis. Vi grävde upp några ur den ende bondens åker och stack iväg för att mumsa på skörden. Hur GOTT är det att äta rå potatis med en massa jord på? Inte gott alls faktiskt... riktigt blä om man ska vara ärlig. Jaha, vad göra? Jo, vi knallar längst upp i byn för där hade de rovor, hade vi hört. Väl där uppe så blev vi väldigt besvikna, inte en rova så långt ögonen nådde. Med böjda ryggar och släpande fötter drog vi oss ner mot byn igen och hamnade på en gård lite längre ner och jag insåg vår lycka.

Jaaaaa, de har RABARBER... jättestora rabarber, grova som tallstammar – DE ska vi knycka, eller jag menar palla.Sagt och gjort, vi bröt – med lite vånda – av de grova stammarna på rabarbern, en efter en tills inget återstod. Vi sprang som galningar därifrån med famnen fulla av timmerstockar tills vi kom i skydd av en gammal skrotbil som stod mitt i byn. Jess! Vi hade klarat det. Men... man ska ju som sagt ÄTA skörden. En kubik rabarbertimmer? Mjo – alla som brukar skörda rabarber och koka kräm och kompott och diverse vet ju att man gör det med SPÄD rabarber och i början av sommaren. Detta var ju på hösten. Nam na nam nam... Nej! Vi gnagde och gnagde – det hade nog underlättat en hel del om vi hade haft en flismaskin och sen svalt ner rabarberflisen med vatten, för fy f... vad de var äckliga! Synden straffar sig själv – har jag hört. 

Det fanns en uttorkad liten åfåra i byn och en liten bro ovanför den som logiskt kallades: ”Lillåbrua”
Där under kunde man tjyvröka, snacka hemlisar och annat smått och gott. Vi kom på den geniala idén att elda med surved under och låta den bolmande röken dölja en fiskelina som vi knutit fast mellan broräckena med vidhängande ölburkar på. Tanken var att vi skulle skoja till det med turisterna som var på väg mot Lofsdalen. Fnitter och skoj vad det skulle skramla. Ja, vi hängde upp vår skapelse på räckena, tände elden, som vi täckt med surmossa för att få så mycket rök som möjligt, gnuggade händerna i spänning och väntade på första bilen. Efter en stund i maggnagande spänning hör vi en bil, vi glor på varandra och hoppar lite av förväntan, NU ska det bli skramla av! Mycket riktigt så kommer det en bil åt vårt håll till, men den stannar! Ve och fasa – vad händer? Så hör vi en dörr som smäller igen och någon som myndigt säger: ”Helena!”

Nu måste jag ju förklara vart oturen i tänkandet kom in. ”Lillåbrua låg nämligen typ 150 meter ifrån våran gård. Jag antar att pappa både såg röken och kände lukten och kunde gissa sig till vem som var där under... hur han nu kunde gissa det fattar jag dock inte... host Och igen: synden straffar sig själv!

En äldre tjej i byn hade fått moppe! Å jösses vad avundsjuk jag var. Jag visste att jag nog aldrig skulle komma att få en egen – möjligen ärva brorsans gamla trampmoped – så jag glodde trånande på maskinen. Det var ju ingen Puch eller så, men en moppe likväl. Wow! Jag skulle ju få tjuvåka på den lovade polaren så vi förberedde för det brottet – jag var tyvärr en bra bit från 15 så brott var det. Nu var även mina föräldrar väldans hårda på det där med lagar och regler, så det var nog mer det jag tyckte jag bröt mot, än Svea rikes lag. 

En dag så skulle mamma och pappa åka till Sveg för några ärenden och jag skulle stanna i byn. Jaaaaa, jag skulle ju kunna tjuvåka moppe... jälar asså, vad cool jag skulle va. Vi drällde ute längs landsvägen och jag blev mer och mer sugen, så jag sa till polar'n att NU ville jag åka. Hon hostade och glodde på mig: ”Ja men dina föräldrar åker ju förbi här snart” ”Ja... men om jag skyndar mig så hinner jag innan de kommer” Mhm – otur när man tänker var det ja. Jag sätter mig på moppen och glad i hågen drar jag på gas och åker in mot byn –frihetskänslan var enorm... i femtio meter! Det dyker nämligen upp en bil i kurvan... Ja, jag kan säga att jag fick utegångsförbud i någon dag efter det. 

HUR tänkte jag? Det tar ca 20 minuter till Sveg och då lika lång tid hem, lite ärenden att avklara – kanske en 20 minuter till – inalles ca en timme! Jag hade haft – dumjäk... en hel TIMME på mig att tjuvåka om jag bara väntat i fem minuter till. ELLER, åkt på en helt annan väg till exempel! Men som sagt – där slog oturen och förmodligen hormonerna i skallen till igen. Synden straffar sig själv var det va?Det finns otaliga fler exempel på sådana här oturssaker och kanske dyker fler små historier upp i framtiden. Under tiden ska jag försöka låta visheten övervinna oturen. God tur på er!

Svär mig härmed fri från ansvar

"Fike'"

Jag tänker börja med att skylla ifrån mig. Allt jag nedan kommer att beskriva beror endast och allena på att jag blev knockad blodig i skallen – visserligen i rena olyckshändelser, men dock - av en närstående släkting några gånger i ung ålder. Jag kan se tydligt att det var efter detta som min buslust, idioti och fåfänga utbröt. Buslusten ligger långt inbäddad i mina gener dessutom, från generationer tillbaka. Jag svär mig härmed fri från ansvar för alla mina här nedan beskrivna gärningar.

Jag har tidigare skrivit om Linsell, den lilla byn där det var så outsägligt tryggt och ännu mer outsägligt tråkigt. Det var EXTREMT tråkigt. Därför fick man hitta på det roliga själv och detta passade min äventyrliga själ alldeles utmärkt. Det påstås dessutom – vilket bara är hörsägen och kvalificerat struntprat – att jag var drivande i de flesta projekt. Jag protesterar!

När vi var små, från 6 år cirka, då stod det bara sådana oskyldiga saker som: röka mossa, bygga kojor, klättra i jättegranar, elda och leka indianer och ”cojbojs”, på agendan. Ja och så leka förstenad, hoppa rep och annat tråkigt förstås.När man började komma upp i stadiga 9 år, då blev det att röka riktiga cigaretter tills man spydde och sen på´t igen tills man spydde och nästan bränna ner en lada på kuppen, men lära oss att röka – DET skulle vi allt. Jag säger VI, för jag var ju inte ensam, det var ju givetvis med någon/några som hittade på allt otyg och jag hängde ju bara på... förstås. 

När vi blev en 10-12 kanske, så satte hormonerna in i kroppen och började jävlas. Förut hade det varit så lättsamt att cykla, klättra över spännbågarna på Ljusnebron, se hur många vi kunde stå på varandra under vattnet i åa, utan att tänka på att alla skulle kunna andas, spela harts hos originalen i byn och sådana trevliga sysselsättningar. NU blev det till att börja tänka på hur man såg UT dessutom. Drygt! Min far kallade det för:”Gå på byn och kasta håret – perioden”

När vi ännu inte hade fått egna behag så lånade jag och en väninna våra äldre systrars bh:ar, knölade dessa full med dasspapper, klädde oss i deras urringade tröjor, vi hittade inga byxor som stramade åt om våra spinkiga ändor så där som de skulle göra på den tiden, så vi körde hängröv-stuket. Vi snodde deras pumps – som förresten var för stora de också. Vi målade fejan full med maskara, läppstift, ögonskugga och rouge och tog oss en varsin handväska av modernt snitt – 70 – tal . Sen knallade vi, så gott det lät sig göras med för stora skor – upp till grabbarna, i prästgår´n, som led av tjejbacillskräck – och frågade vem de tyckte var snyggast. Nämnas skall att dessa grabbar var ett par år äldre än vi. Grabbarna blev vettskrämda och sprang och gömde sig bakom sin moster, prästen – som hade fullt sjå med att försöka hålla sig för skratt. Båda dessa beteenden berodde antagligen på att vi såg ut som riktiga påskkärringar och de är ju både tjejer och satans otyg. Vi fick i alla fall motvilligt ur grabbarna vem som var snyggast... och det var inte jag. Jag släpade mig moloken hem, med hängande huvud, pumpsen skrapandes i gruset, geggan i ansikten något ur läge och ogillade extremt mycket min kompis som kommit på den här galna idén och som dessutom var snyggast.

Under de tidiga tonåren så hände det ju helt plötsligt en massa spännande saker. Alla killar som brukade besöka byn på loven – blev helt plötsligt intressanta av helt andra skäl än att jaga bovar med. Man längtade till loven, när malmöiter, stockholmare, östgötar, närkingar och annat intressant folk skulle förgylla byn.Den naturliga samlingsplatsen i byn, var ”Fike'”. Där fanns det jukebox, flipperspel, de vuxna kunde ta sig en öl och vi ungdomar en Mer eller Pucko och en mazarin. På den tiden fick man dessutom röka inomhus, så smogen låg tät stundom. En ytterst spännande plats.

Ett påsklov hade det kommit extra många snygga lovgäster och alla dessa samlades ju just, på Fike'.
Det var lördagen i början på lovet, jag var 13, smal som ett spett men villig att fiska för en eventuell fångst från Malmö eller så. Jag och en kamrat knallade iväg mot Fike’, jag sträckte på mig, övade in den rätta sexiga schvungen med höfterna - ungefär som en tandpetare som bara gått av lite grann. Jag övade på min sexiga blick - som antagligen gjorde att det bara såg ut som om jag kisade - kastade det nordiskt fjöliga och elektriska håret bakåt i den exakt rätta knycken och tog sats.

Jag slängde nonchalant upp dörren, svepte in med höfterna förföriskt vickande – kastade med håret igen, gled med den beslöjade blicken över alla uppmärksamma ansikten i lokalen. Atmosfären var tjock och spänningen låg i luften... inte ett ljud hördes. Jag slet ut en stol med ett, i mitt tycke, elegant ryck, placerade den strategisk mitt på golvet, vickade ett par gånger till med tandpetaren, log med spretiga tänder mot Malmöiten och satte mig bredvid stolen på golvet!!!

Responsen var verkligen explosionsartad. Alla där inne skrattade sig nästan fördärvade, medan jag med min sexiga häck, mitt luftiga hår och mitt vackra leende – gracilt tog mig upp från golvet – svepte med oändlig elegans ut ur lokalen med skratten ringandes i öronen för att aldrig mer – detta lov – återkomma!

Du ska inte tro att du är något ...

Det konstiga i vårt land är att alla ”vill bli något”. Kanske en kändis – utan att ha gjort något speciellt för att bli känd – kanske en kändis för att man faktiskt gjort något för att bli det. Man kanske bara vill vara bra i sitt yrke, vad man nu än gör, direktör eller slamsugare, det har ingen betydelse. Kanske man är jättebra på att dansa, sjunga, trixa med Rubriks Kub, är en fena på blomsterarrangemang, en bra förälder, jättebra på att baka, knyppla eller något annat trevligt - men det är INTE okej att vara stolt och glad över det, för då blir man kallad: ”Mallig”!

Ja men vad betyder då ordet ”mallig”? Ja det är ”Jantelagens” första bud: Du skall icke tro att du är något, som ligger bakom det ordet, för mallig betyder exakt det – att man tror att man är något - i en negativ bemärkelse. Jag tycker väldigt illa om ordet ”mallig”, det är ett nedsättande ord om något som vi alla borde känna oftare – stolthet.

Jag har ofta funderat över vilka som pratar nedsättande om andra och varför de gör det. Man kan nog lätt säga att det handlar om avundsjuka, men är det alltid så? Jag fick höra, när jag hade barnen små, att jag inte skulle berömma dem för mycket för då kunde de bli malliga. Kan det ha varit av omtanke eller bottnade det också i avundsjuka – kanske den människan inte fått beröm när den växte upp? Den människan känner jag nämligen som just omtänksam. Jag kan inte förstå hur: ”Å vad du är söt” eller ”Nu var du duktig”, ”Du är så
bra på att teckna”, ”Du är underbar” - ska kunna göra någon mallig? Det borde göra dem trygga att veta att man älskar och är stolt över dem.

Att använda ordet mallig till eller om någon som är rättmätigt glad eller stolt över att ha vunnit en tävling, klarat ett hinder av något slag eller tycker att man är fin i en speciell klänning etc. är elakt tycker jag.  Den personen som säger en sådan sak kan ju vara minst lika fin eller duktig, men kan på grund av dålig självkänsla inte uttrycka sig och måste då ta ut det genom att ”ta ner” någon som kan det. Eller... så är den personen genuint bitter eller lider av narcissism eller så. 

Om man får en komplimang ska man ju helst nedvärdera denna - ”den här gamla trasan” eller, ”ha ha, ja du skulle se mig på morgonen du”. Varför inte bara säga: Tack, vara glad och stolt över det och visa glädjen och stoltheten. Man kan ju faktiskt vara ödmjuk fastän man är stolt. Jag tror dessutom att de som på riktigt är malliga, egentligen innerst inne är extremt osäkra och utan självkänsla. Istället för att klaga på dessa, tala om att de faktiskt ÄR bra, ge en komplimang av något slag – alla har vi något som är värt att berömma och det kan faktiskt förändra någons liv. 

Jag har kommit så långt i livet att jag vågar vara stolt och nöjd med mig själv. Vissa dagar mer än andra, men ändå. Jag vågar tala om att jag tycker om mitt utseende, att jag tycker jag är duktig på att sjunga eller en hel del andra saker jag är bra på och att skita i om folk tycker annat, men ändå bli stolt och glad över att få bekräftelse. Var stolta över er själva, var glada för att ni är just så bra som ni är och ge andra samma chans. OCH så glömmer vi det där dumma ordet som jag pratat om. Krama varandra och älska er själva, det tänker jag fortsätta med.

Rocking is closed!


Var på Hurriganes sista spelning någonsin nu i January i Helsingfors. Det var första och sista gången jag fick se dem och jag är så glad att jag tog mig det lilla omaket att åka över och äntligen få se dem. Jäähalle ishall var redan sprängfylld när vi kom dit. Sittande publik även på golvet men vi ignorerade det och gick och ställde oss på sidan framme vid scenen istället. Medelåldern var ganska hög, +60, men det blir ju lätt så när det är gamla legendarer på scenen.

Remu Aaltonen är den siste som är kvar i bandet men han hade många gästartiser med sig på scenen. En del var gamla medlemmar som Ille Kallio och en del var från andra band som sångaren i Hanoi Rocks Michael Monroe. Remu fick inte bara hjälp med sången utan också hjälp med trummandet då han blivit en aning till åren (70 år).

Det började lite halvtamt men när Michael Monroe drar igång låten Oowee Oohla så drogs tempot upp rejält och det hela hallen svänger värre än Galbergskurvan. Kolla klippet längst ner. Allteftersom kom fler och fler fram och ställde sig framme vid oss. En finne rev tag i mig och vi började bugga till Bourbon Street till mångas förtjusning...

Det gjordes hyllningar till bortgångna Cisse och Albert som fick en varsin låt dedikerade till sig samtidigt som bilder visas på dem. Inte många ögon torra då inte. Lite roligt är att det faktiskt fanns en svensk med scen, Dimitri Keiski, som sjöng och spelade gitarr på några låtar. Avslutningsvis när allt är slut så går den jokersminkade Mato Valtonen ifrån Sleepy Sleepers/Leningrad Cowboys fram till micken och säger: Ladies and Gentlemen, rocking is closed!

Man är kanske fördomsfull och tänker att finnar är lite inbundna och inte så sociala men här var det snarare tvärtom. Många som kom fram och ville prata då de märkte att man inte var finne. Hela kalaset/begravingen spelades in och kommer att släppas på DVD så småningom. På vägen hem till hotellet var vi nära att få åka med en liiite äldre taxibil. Se en av bilderna...  https://www.youtube.com/watch?v=ekd-q6e_1RU

Tipsa om 2 grymma plattor ....


Tänkte tipsa om, i mitt tycke, två grymma plattor som släpptes under 2017 med två för mig helt nya band. The Midnight Ghost Train är en trio ifrån staterna som 2017 släppte sin femte platta Cypress Ave. Musiken spänner över en bred kategori av musikstilar. Sångaren låter ibland som en halvtrasig Leonard Cohen och en låt innehåller till och med blås och vissa låtar ylande gitarrer med ett riktigt grymt tung gung. Det är blues, stoner, 70-tals rock och mer därtill i en salig blandning utan att det blir rörigt. En låt som beskriver hur väl de lyckas blanda allt detta är The Watchers Nest; https://www.youtube.com/watch?v=u4sYvxsa9Vg

Australienska Thy Art Is Murder lyckas med konsstycket att blanda old school döds med nyare genre som death core utan att det låter konstigt eller så. Åldersskillnaderna i bandet kanske både har skapat denna blandning men kanske också är det som hjälper till att få ihop dessa två stilar. Plattan Dear Desolation är förkossande tung, hård och bitvis mycket snabb, "I like it alot" som Jim Carrey´s karaktär Lloyd Christmas sa i Dum Dummare. En bra låt från denna platta är tex Slaves Beyond Death; https://www.youtube.com/watch?v=yvPK0qKB8m4

För övrigt så (om inte mitt minne sviker mig) tycker jag mig inte ha sett så mycket snö i Hede sedan -87 och tydligen har det forsatt komma mer sedan jag åkte därifrån efter nyår. Det var på tiden med lite rejäl vinter igen. Bilden är tagen av Peter Bergström uppe på vålan i Västsätern.