Krönikör




Vart får kommunen bäst avkastning?

En investering som inte bär sig och ger för dålig avkastning skulle i näringslivet läggas ner eller omlokaliseras omedelbart. Hur mycket man historiskt lagt ner i pengar är då en icke fråga om man kan få bättre avkastning någon annanstans. Kommunen har inget vinstintresse, men ett ansvar att förvalta skattemedel så effektivt som möjligt samt försöka få till en infrastruktur och företagsklimat som genererar så mycket skatteintäkter som möjligt samtidigt som man servar så många kommuninnevånare som möjligt.

Att helt säga nej till att ens utreda frågan var man får bäst avkastning kan inte vara ekonomiskt försvarbart eller försvarbart från politiskt håll.

Av Härjedalens totalt ca 10 500 invånare bodde år 2014 5006 st i Svegsbygden (där också Lofsdalen ingår), 4 624 st i Hede/Vemdalen/Funäsdalen (då ej inräknat Bergs kommun där Storhogna/Klövsjö och Ljungdalen ligger) och 872 st i Ytterhogdalsbygden. Antalet skattebetalande i turismregionen som ej är skrivna i kommunen är betydligt fler eftersom det finns säsongsjobbare som är skrivna på andra orter, företag som kommer från många andra regioner osv (vilket är ett problem i sig som också Anders Häggqvist uppvaktat regeringen om). Härjedalens kommun är den absolut största arbetsgivaren med över 1300 st anställda på totalt ca 8 800 st invånare som är äldre än 16 år. Av invånarna i Hede/Vemdalen/Funäsdalen lever den stora merparten direkt och indirekt av turistnäringen, så även i Lofsdalen. De anställda på kommunen är många också anställda tack vare turismen, t.ex byggnadsinspektörer m.fl.

Turismnäringen är således den överlägset största arbetsgivaren i Härjedalen, direkt och indirekt, vilket skapar höga skatteintäkter för kommunen.

Turismnäringen (och hit räknas även företag som indirekt lever på turismen, t.ex bensinstationer, detaljhandel, matvarubutiker m.fl) investerar enorma belopp i landskapet för att skapa fler arbetstillfällen (läs skatteintäkter) och reseanledningar. Turismnäringens åsikter och önskemål torde då väga rätt tungt. Vissa anser att man ska låta näringen betala för en flytt alternativt ny flygplats. Att vältra över kommunens ansvar om infrastruktur på turismnäringen för en investering som inte är större än gondolbanan i Funäsdalen och som kan ge bättre avkastning för kommunen låter i mina öron väldigt konstigt.

De satsningar som hittills gjorts i Funäsfjällen med Röros har förvisso inte varit så lyckade, men jag tror det skulle vara en helt annan sak om alla destinationerna skulle kunna gå samman om flyg, ha rimlig transfer och kunna paketera på ett bättre sätt. Givetvis krävs en satsning och ett samarbete mellan destinationerna, kommunen och företag för att det ska fungera. Första steget för att nå dit tror jag är att ha en plats som alla är villiga att samarbeta om, den platsen verkar i alla fall inte vara Sveg eller Röros. Helt klart är att flygplatsen i Sveg inte är lönsam och att andra alternativ bör utvärderas. Jag tror också att fler icke turister skulle välja eller utvärdera att ta flyget från Hedlanda.

Antalet tågresenärer till Destination Vemdalen var inte många tidigare när man kom till Sveg, Ljusdal eller Östersund, men med nuvarande Snötåg har däremot genom satsning/paketering och kortare transfer samt direkttåg nått framgång och varit en succé i jämförelse. Med den närhet som Hedlanda kan erbjuda kan man också ha event kopplade direkt till flygplatsen (t.ex skoterturer, slädturer etc). Folk vill spara tid, 1 timmes extra transfer är mycket. Om man räknar på total restid från Stockholm är ökningen ca 25-30%. Det finns en anledning till varför hotell och konferensanläggningar runt Arlanda blomstrar och att det ploppar upp nya hela tiden, folk vill spara tid.

I debatten framförs att man ska visa på behovet och användningen av befintlig flygplats först. Att jämföra befintlig användning av Svegs flygplats med potentialen av Hedlanda är som att jämföra användningen av tåg till Svegs tågstation innan Skistar började med Snötåget till Rätan, den var i stort sett obefintlig. Så länge som flygplatsen ligger i Sveg tror jag inte användningen kommer att öka särskilt mycket i absoluta tal (men kanske i % eftersom nuvarande användning är så låg) varken från turismnäringen eller andra.

För företag som anordnar konferenser är total restid och hur väl de kan utnyttja varje timme en väsentlig faktor då varje timme kostar mycket pengar och tiden vid konferenser och event är knapp. Att då ha en total restid som är 25-30% längre tror jag definitivt är en faktor att välja bort resmålet. Många värderar tid mer än pengar, med det inte sagt att alla kommer att flyga, givetvis kommer den stora massan fortfarande att välja bilen. Vi måste dock skapa förutsättningar för att så många som möjligt ska kunna välja det färdsätt som passar varje enskild person och företag bäst för att öka användningen av flygplatsen.

Jag tror inte att flyget till Hedlanda kommer att ”frälsa” turistnäringen med en outtömlig ström av turister och att det kommer att innebära en väsentlig ökning av turismen. Vägburen turism kommer även fortsättningsvis att vara det främsta och huvudsakliga sättet att ta sig till Härjedalen. Man får dock komma ihåg att staten och Trafikverket ansvarar för vägarna, det gör inte kommunen. Kommunen äger däremot flygplatsen och har då ett ansvar att den blir använd så mycket som möjligt. Avkastningen av flyget och flygplatsen måste bli högre vilket denna fråga handlar om. Detta står inte i motsats till att satsa på vägar!

Ett annat alternativ som dyker upp med jämna mellanrum är att ”man” istället ska satsa på tåg. Denna investering skulle hamna i miljardklassen vilket jag tyvärr tror är helt ogörligt. Tror inte varken stat eller kommun skulle stå bakom en sådan investering. Tåg är dock bra!

Jag tycker det var bra att Sykes och Robert Kallin gav sig in i debatten och att det visar på betydelsen av närhet och centralisering för att gynna så många som möjligt. Att Sykes överväger flytt för 6 mils transfer medan turistnäringen med potentiellt betydligt fler resenärer (och betydligt fler sysselsatta) skall acceptera och samarbeta om en plats som ingen av dessa tycker är bra säger rätt mycket. Sykes kan inte ha transfer på 6 mil medan turismnäringen ska satsa på transfer på upp till 15-16 mil.

Man måste skilja på kostnad och investering. Jag tror inte kommunen har investerat i Svegs flygplats, det har varit en kostnad, pengar som läggs på Hedlanda tror jag skulle vara en investering.

Jag och andra har full rätt att tro och tycka vad vi vill, men det är just tro och tyckande, ingen har fakta om utfallet utan kan bara argumentera för sin sak. Det är förståeligt att framförallt (inte enbart) de som bor i Sveg argumenterar för att ha kvar flygplatsen där, men låt oss utreda frågan en gång för alla i en gemensam utredning (näringsliv och kommun) för att skapa ett bra beslutsunderlag. Nuvarande destinationers, företags och andras erfarenheter bör då givetvis utvärderas och tas med i underlaget. Om den ska få trovärdighet bland alla måste också kommunen vara med för att den inte ska bli kallad "beställningsjobb" vilket man hör i debatten om den tidigare utredningen som klart visar på fördelarna och bra avkastning!

Att utreda frågan och skapa ett bra beslutsunderlag ser jag som den enda vägen att gå, det som ter sig som självklart för mig och andra verkar lika självklart åt andra hållet för de som argumenterar emot. 

Och ni som vill kommentera, håll tonen på rätt nivå och använd sakliga argument.

Chuck Berrys sista platta


Chuck Berrys sista platta Chuck, och första på 38 år, är framförallt en familjeangelägenhet. Hela plattan är dedikerad till Chucks fru Themetta och många av låtarna handlar också om hans fru och deras barn. Familjen är också med och spelar på skivan som är inspelad mellan 1991 och 2014. Den är kanske ingen ny klassiker men absolut en värdig avslutning på en otrolig karriär. En rolig sak som följde med skivan, som jag beställde direkt från skivbolaget Unisound, var en handskriven notering om vem som hade packat ordern och vilken favoritlåt den personen hade på skivan. Big Boys, Lady B. Goode och Dutchman är de låtar som jag fastnat mest för.

John Lindberg Trio släppte nyligen sin sjunde platta Straight From The Heart vilken har blivit mitt soundtrack till denna sommar. Inte en svag låt, otrolig sång och ett jäkla driv. Järbopöjken vet sannerligen hur man skriver låtar som både har förankring i den gamla rocken men som också bryter ny mark. Hoppas att många passade på att uppleva dem live på Härdalsyran.

Linköpings Ash And Coal första fullängdare Legacy är en platta som kastar mig tillbaka till In The Colonnades (kolla upp om ni inte har hört dem) storhetstid. Det är mörkt, malande och mässande. Svartrock med lite Thåström känsla, men lite hårdare och mörkare. En riktigt bra skiva som de som gillar ovanstående beskriving bör kolla upp.

Äntligen hemma på Gärdet, del 3


En fredagskväll i vintras då det var -35 grader här i Hede satt vi och tittade på film. När filmen var slut var klockan över tolv. På något underligt sätt kände jag att jag var tvungen att hämta upp tvätten som låg i torktumlaren nere i källaren. Att jag inte bara lämnade den till nästkommande dag förbryllar mig fortfarande, men det var kanske ”någon” som hjälpte oss den gången. När jag kom ner i källaren hörde jag ett väsande ljud. I rummet utanför tvättstugan sprutade 110 gradig ånga rakt ut från ett rör. Förskräckt ropade jag på Fredrik. Något var katastrofalt galet med fjärrvärmen. Vi blev tvungna att stänga av allt och i och med det hade vi inte längre någon värme. 

Fredrik skulle arbeta hela helgen och dessutom innebar det kvällsjobb under lördagen. Vi fick lov att sova fullt påklädda den natten. På lördag morgon när jag hade påmint Alfred om att han var tvungen att ha ytterkläderna, mössan och vantarna på inomhus påbörjades operation ”hitta lösningen”. Vi visste inte ens vem som hade hand om fjärrvärmen. När det problemet var löst och det hade kommit en svetsare som hade helgjour försökte vi få lite värme i huset. Byggfläktar kördes hit och jag hade fullt upp med att byta propparna som gick sönder hela tiden av ansträngningen. Svärfar dök upp som en oas i öknen och for lika fort igen för att köpa fler proppar. Jag hade lokaliserat fem proppskåp runtom i huset som jag sprang emellan. Tillslut hjälpte ingenting. Hittade ingen propp som var trasig och ändå stod fläktarna stilla och hånlog mot mig. 

Svärfar lyckades tillslut lokalisera ett sjätte proppskåp i ett av hörnet uppe på vinden. Eftersom jag lider av förskräcklig höjdrädsla och aldrig kommer sätta min fot på vinden tackar jag innerligt för hjälpen och jag ska erkänna, den dagen var jag inte så värst glad över att vi köpt ett så gammalt hus, men såhär i efterhand tror jag bara att det var frosten i benmärgen som var ond på huset just den där dagen. Röret var isolerat och hade kapslat in så mycket fukt att röret var helt sönderrostat. Hela källaren hade kunnat fyllas med vatten, så om det var ”någon” som hjälpte oss, Tack! Några veckor efter att fjärrvärme-problemet var löst satt vi återigen i soffan på övervåningen en kväll. Även denna gång var klockan på tok för sent och vi borde ha sovit för längesen. Regnet smattrade mot fönstren. Just när vi skulle gå och lägga oss börjar det rinna vatten ner på golvet från taket. Jag och Fredrik bara tittade på varandra, upp på taket, ner på golvet och på varandra igen… 

Vad vi tänkte och sa låter jag vara osagt. Vi bara reste oss och gick åt ett varsitt håll. Fredrik för att gå upp på vinden och jag för att leta kärl vi kunde sätta ut där uppe för att rädda det som räddas kunde. Såhär direkt inpå en stor köksrenovering känns det ju såklart inte så kul att behöva byta tak men det är ingen idè att gå in i en diskussion med ett gammalt hus. Där råder ordspråket, gammal är äldst och så är det bara att ta tag i saken. Vi behöver ju i all fall inte fundera på vad vi ska göra i sommar. Vi ska även försöka att under sommaren få till matsalen och få glasdörrarna som ska skilja matsalen och sällskapsrummet åt på plats. Och så var det ju all den där veden också…

Alfred har hjälpt sin arma moder att gräva en liten rabatt där nya buskar och blommor förhoppningsvis ska trivas under många år framöver. Det får bli startskottet för vårt liv hemma på Gärde. Sköt om dig själv och andra! / Sara


Äntligen hemma på Gärdet, del 2


Gamla hus är ofta lite vinda och skeva och bjuder på utmaningar, men är det inte just det som gör dom så charmiga? Standard funkar liksom inte och det är som att hela huset tagit ståndpunkt emot jantelagen. Det är ingen idè att göra en grundlig skiss på hur huset ska se ut som klart. Man kan bara skissa lite på måfå och så får man se under resans gång vad huset godtar och inte. Under vår renovering försöker vi gå varsamt fram och ha husets historia som riktlinje och vi försöker därför att ta reda på så mycket fakta om husets historia som möjligt. All information om Gärde är väldigt intressant för oss, så om du vet något skulle vi bli överlyckliga om du ville berätta.

”Tanterna” kallade huset för Gärde och Gärde har det åter blivit tack vara mina snälla föräldrar som gjort en fin skylt som vi satt på husväggen. De gamla fönstren som bytts ut ska få nytt liv i form av ett vitrinskåp i matsalen. De gamla trägolven vill vi gärna spara och istället ta fram, slipa upp och ge nytt liv. Nedervåningens köksgolv var dessvärre i för dåligt skick när vi fann det under klickgolvet som lagts på. Visst gjorde det ont att inse, men samtidigt öppnade det en ny dörr. När vi ändå skulle lägga nytt golv kunde vi lägga in golvvärme och när rivningsarbetet hade börjat fann vi en bräda med namnet på nedervåningens första inneboende, Ida Bäck.

Vi hade turen att få kontakt med Annikki. Hon kom till Hede 1942 som krigsbarn från Finland och hamnade hos familjen Bäck, nere på Änge. Om detta finns mer att läsa i hembygdshäftet nr 27 sidan 63 som getts ut av Hede Hembygdsförening. I samma häfte på sidan 55 går det även att läsa om Maria Bäck, Ida & Selmas mamma. Annikki var mycket hos systrarna Bäck på Gärde och har hjälp oss oerhört mycket med bilder och information om huset och systrarna Bäck. För det är vi henne evigt tacksamma! Annikki har även skickat oss några av Ida, Selma och Gustavs tillhörigheter för att de, så som hon beskrev det, skulle få komma hem igen. Jag vet inte hur många lyckotårar jag har gråtit över gesten och jag lovar att sakerna ska få hedersplatser runtom i huset.

Vi hann inte göra så mycket med tomten i höstas. Gamla buskar klipptes ner men vi la fokus på att få fram hundgården som var så igenväxt att den knappt syntes. Våra två hundar skulle ju ha någonstans att ta vägen och trivas de också. Till vår stora lycka fann vi ett fungerande element i hundkojan så de fick det varmt och skönt.

17 björkar fanns runt tomten. Tyvärr var alla i för dåligt skick att ha kvar. Vi hann få ner en björk innan snön kom. Varje gång det blåste upp till storm under vintern innebar rädsla över att något träd skulle ge vika. När så äntligen våren kom skyndade vi oss att ta ner 6 träd till och så revs det gamla staketet som med nöd och näppe höll ihop. Alla träd måste bort men vi måste ju ta reda på dem också och ha plats för all ved. Fredrik, som arbetar i Norge under hela sommaren och hösten, och jag har möjlighet att få låna en liten vedklyv av min mamma och pappa så dessa sju björkar ger mig och vår son Alfred tillräckligt med jobb för en lång tid framöver så vi får hoppas på att resten av björkarna står kvar ett tag till. Att köpa ett gammalt hus med en stor tomt som inte sett röken av varken kratta eller omsorg på många år ger en rikligt med muskler, goda grannar och många lyckorus. 

Vi känner oss så välkomna här och våra grannar är fantastiska. Det betyder så himla mycket att ha bra folk omkring sig och det är något vi uppskattar väldigt mycket. En god pratstund, ett leende, en vinkning från en god granne gör allt så otroligt mycket trevligare och allt jobb på den stora tomten så mycket lättare. En man med utländsk härkomst som flyttat hit till Hede brukar cykla förbi vårt hus flera gånger per dag. Han ler alltid, vinkar och brukar ge oss ”tummen upp”. En dag stannade han sin cykel och sa – Good work! Det tycker jag var oerhört fint gjort av honom och när han åkte iväg på sin cykel igen så var det som att krattan jag hållit i hela dagen nästan krattade av sig själv och blåsorna på händerna gjorde inte längre ont.

Jag vill inte ens fundera på hur många släpvagnslass vi kört iväg med löv och grenar men jag kan ge mig den på att grenarna bidrog till en härlig majbrasa som sin sista uppgift. Vi har som första åtgärd inne i huset byggt om sovdelen i sonens rum till en borg och så har det blivit ett helt nytt kök. Väggar och golv har rivits, (under gamla husväggar och golv finns mycket spån…fruktansvärt mycket spån) avlopp och vatten har dragits om. Nytt tak och belysning i köket har satts upp. Två nya fönster har satts in, golvvärme lagts. En vedspis har murats där kaffeveden ska spraka. Några golv har slipats och trappan upp till övervåningen har målats.
Fortsättning följer ...

Äntligen hemma på Gärdet, del 1

Hösten 2014 blev min stora dröm sann. Jag fick då, efter många års tjatande på föregående ägare, tillsammans med min man, köpa vårt drömhus i Hede. Många ruskade på huvudet och tyckte att vi var galna som tog oss an ett hus och en tomt som kommer att innebära så mycket jobb och pengar, men det kunde vi inte bry oss mindre om än vad vi gjorde. Vi tyckte mest att det var konstigt att folk omkring suckade för vår skull. Det är ju inte dom som ska göra slitet. 

Det sägs även att det spökar i huset. Jag har pratat med många som har bott här som upplevt både det ena och det tredje. Själva har vi varit med om att dammsugaren slår på utav sig själv då och då och en natt när jag inte kunde sova hörde jag hur det slog i ytterdörren, som var låst, och att någon sedan tog tre knarrande steg uppför trappan. Man får tro och tycka vad man vill, men ingen har dött av osynligt sällskap, och jag, jag tycker bara att det är spännande! 

En person med insyn i ”spökerier” talade om för mig att hon såg en dam i huset. Damen hälsade att hon tyckte att det var roligt att en barnfamilj flyttat in men att hon var missnöjd med oordningen i de båda matkällarna. Matkällarna har under många år använts som förråd och kommer så även att göras för vår del så jag kan förstå hennes förtvivlan när hon kanske är van att saften och sylten ska stå på hyllorna i fina rader. Vi måste försöka komma överens om det där på något sätt. Vad det gäller dammsugaren, så tackar jag bara för hjälpen…

Huset är äntligen vårt och nu ska det bli en spännande och utmanande renovering under många år framöver, troligtvis under resten av vår livstid. När huset byggdes 1940 bestod det utav två lägenheter + vind och källare. 1941 stod huset inflyttningsklart och ägarna var systrarna Ida (1887-1971) och Selma (1897-1978 Andersson som gift) Bäck. Båda systrarna var lärarinnor. Ida var femte barnet i familjen och tjänstgjorde i Råndalen, Särvsjön, Hedeviken och Hede. Kanske var hon en tid i Långå och Vemdalen också. Ida förblev ogift och var en av dem som startade Hede hembygdsförening. Idas intressen bestod av handarbete, mode, litteratur, kyrkan och missionen, hembygden och sina "barn” (före detta elever). Hon var engagerad i lärarnas förening och reste sommartid till olika delar av landet för att delta i olika kurser.

Selma var en ”sladdis” och den yngsta utav sju syskon och föddes på gården Änge. Hon tjänstgjorde i Vemdalen som nyutexaminerad men flyttade till Flärke i Ångermanland, där hon stannade i över 20 år.  Efter giftermålet med värmlänningen Gustav Andersson den 12 juni 1943, flyttade hon till Hede igen och vikarierade både i Hede och Hedeviken innan hon 1949 började i Svegs skoldistrikt där hon stannade till sin pensionering 1957. Då hade Selma varit änka i tre år. Gustav 1895-1954 hade snickeriverkstad vid Lunån på norrsidan. Han bodde troligtvis till en början i en stuga på norrsidan som han sedan sålde till Hilding Göransson med familj. Under Selmas tid i Flärke hyrdes vardagsrummet i hennes lägenhet ut under krigsåren bl.a. till militära befäl. 

Efter att Selma fått tjänst i Härjedalen blev hela lägenheten på Gärde Selma och Gustavs gemensamma hem. Selma var borta under veckorna men åkte hem över helger och lov. Ida såg till huset och hjälpte Gustav i hushållet. Gustav tillverkade inredning, möbler och beställningar av fönster och dylikt. Gustav jobbade och lärde snickaryrket hos kända Erikssons i Taserud. Han kom till Hede i början av 1940-talet och var en tid kompanjon med Karl Hansson, men fortsatte sedan ensam att driva Hede snickerifabrik som han hade fram till sin död. Gustav drabbades av en cancertumör som opererades bort. Tyvärr dog han bara några dagar senare.
Fortsättning följer ....