En äkta Härjedaling

Åsså får vi inte glömma ”n´Lennart”, åtminstone inte när det gäller kultur och traditioner!

Lennart Persson var en tvättäkta Härjedaling med många järn i elden! Men var börjar man när man vill beskriva den man n´Lennart var? Killen hade så många olika intressanta jobb, uppdrag och intressen. När man i sin enfald trodde man visste allt om honom då kom det en överraskning till som en kalldusch. En sak är dock klar, han var väl respekterad i hela Sverige såväl som i utlandet!

Vi kan börja med att berätta att Lennart var bilhandlare till yrket. Han var en duktig affärsman och tuff, dock en diplomatisk förhandlare. Han, om någon, kunde snacka öronen av dig! Som de flesta framgångsrika försäljare var han dock först och främst ärlig och man kunde lita på vad han lovat. Lennart var utåtriktad och hade en ovanligt bra personlighet och humöret var det absolut inget fel på! De som kände honom kommer säkert ihåg att han hade väldigt lätt för att skratta och att han hade många skämt och roliga historier på lager. (Obs: några var t.o.m. sanna!)

”Lennart af Persson” kom från gamla släkten Persson i Hede. Han är därmed en äkta Härjedaling, något att vara stolt över! Omkring 1825 drog några av släkten ut som nybyggare och började lägga grunden till det som i dag är Ransundet. Lennart som tagit rätt på den gamla släktgården i Ransundet, tog sitt ansvar och förde traditionen vidare genom att bevara den. ”Big” Lennart var en riktig naturmänniska som älskade landskapet, jakt och fiske, naturen och allt vad detta innebär. Så det kom sig ganska naturligt för honom att så småningom börja med det som kallades ”Vilthägnet Ransundet”, en ca 450 ha stor viltpark som bl.a. innehöll två fina vandringsstigar, massor med fina djur, rast- och observationsplatser på olika ställen samt även en ”lappkåta”. Han bytte helt enkelt ut de en gång så vanliga kossorna mot wapiti, kronhjort, vildsvin, dovhjort, mufflonfår o.s.v., som levde fritt i parken. Observera att detta inte handlade om någon ”djurpark” utan om ett stycke Härjedalsk vildmark som åsidosatts för djur som i naturligt samspel levde med varandra. Vilthägnet var ett mycket populärt utflyktsmål för turister från både in- och utlandet, för vilket jag gjort många anslag, affischer, prospekt och otaliga översättningar på olika språk.

Det är här som ett av hans andra yrken kom in i bilden: vad sägs om Lennart som ”drömmakare”? Han var dåtidens enda aktiva och av myndigheterna godkända ”officiella bedövare” i hela Jämtlands län och långt utanför länsgränsen. Vad gör man då som ”dream maker”? Man kan förklara det med att han bedövade djur som hamnat i svårighet och fraktade dem när de sov till platser där de hörde hemma, eller dit myndigheterna bestämde att de skulle vara. Lennart fick de flesta uppdragen från Länsstyrelsens Naturvårdsenhet. Ett uppdrag var t.ex. att söva en myskoxe med unge som ”förirrat sig” hela vägen ner till Dalarna. Ett år kom en björnunge, regelbundet som en klocka, till en renslaktplats för att mumsa i sig ”godiset”. När den upptäcktes var det naturligtvis en stor uppståndelse och rena folkvandringen till platsen. Så gick det som det gick: människor började att mata björnungen, som naturligtvis tappade all skygghet och vande sig vid att bli matad. Till sist fanns det inget annat val. Lennart tillkallades för att bedöva björnen som fraktades långt bort i skogen för att leva sitt naturliga liv. Men se, det gick inte. Det dröjde inte länge förrän den var tillbaka på sin gamla matplats. Han bedövades igen, bara för att fraktas till Kolmården. P.g.a. människans okunnighet och oförstånd förlorade ett vilddjur sin självklara frihet!

Ett av de intressantaste uppdragen hände när en turist uppsökte Lennart för att berätta att han hade sett en ren vid Särvsjövägen som hade fastnat i en tråd. När Lennart kom till skadeplatsen fick han se en ovanlig syn: en ren hade tydligen fastnat i ett elstängsel och i sin ångest trasslat in hornen i tråden. I fritagningsförsöken drog renen upp en stolpe, på vilken tråden satt, och släpade med sig stolpe, tråd och allt och följde renflocken. Alla försök av Lennart att komma i närheten av renen för att bedöva den misslyckades. Till sist fanns inget annat val. Han fick döda renen med ett välriktat skott. Åter igen fick ett djur betala med sitt liv för människans ingrepp i naturen!

Vapnet som Lennart använde under sina uppdrag från länsstyrelsen, polisen, djurparker jägarorganisationer och jordbrukare, var en ombyggd FN kaliber .22 pistol, till vilken han själv hade byggt en specialkolv. Vapnet avfyrade en patron utan kula. Kruttrycket aktiverade en luftkomprimering som i sin tur sköt ut kanylen med bedövningsmedlet. ”Pilen” fastnade i djuret och lufttrycket i kanylen drev bedövningsmedlet in i djuret. Lennart började med djurbedövning 1978 och hade 1985 redan framgångsrikt bedövat över 300 djur. Det hade dock enligt honom varit ”nära ögat” några gånger.

n´Lennart var som sagt jägare och skogskarl av hela sitt hjärta. Han bedrev jakt i alla dess former, med eller utan gäster från utlandet. Men till skillnad från många andra så kallade ”jägare” bedrev han en intensiv jaktvård. Han var också en mycket skicklig och framgångsrik jägare och skjuta kunde han som få. När han jagade älg siktade han alltid på halsen och skröt med att han aldrig behövde ett andra skott.

Det finns många jaktepisoder och jakthistorier om Lennart. Jag minns så väl året där han var på älgjakt med sin hund, som hade ståndskall uppe på en höjd. När Lennart smög fram fick han sitt livs överraskning, det var ingen älg hunden skällde på utan en björn som kom rusande rakt emot honom. Lennart var en duktig skytt, men det var i absolut sista sekunden han kunde stoppa och fälla björnen, som föll död framför hans fötter. Det var ”nära” och hade kunnat gå illa, riktigt illa! Men tuff som han var skrattade han bara!

Lennart hade många jaktgäster från olika länder och en som jag minns så väl var den amerikan som var livvakt åt USA-presidenten och som kom direkt från ett säkerhetsuppdrag på den amerikanska ambassaden i Turkiet till Ransundet, komplett med sina puffrar i bagaget, för att jaga älg med ett lånevapen. Han lyckades fälla en fin 14-taggare med ett välriktat skott. Det var en supertuff gubbe som Lennart aldrig glömde och som jag aldrig kommer att glömma.

Lennart var en mycket trevlig människa och hade en utåtriktad personlighet. Bara en enda gång såg jag Lennart arg som en geting. Man kunde se det på hans ögon som blev alldeles svarta. Det var när en tysk jägare ville skjuta en kronhjort i hägnet. Han blev noggrant upplyst om vilken han skulle få skjuta, absolut inte avelstjuren som behövdes för fortplantningens skull. Gissa vilken killen sköt??? När Lennart därefter började ”språka” med tysken på sin roliga tyska drog jag mig undan så snabbt jag kunde röra på benen, för min egen säkerhets skull!

En av många roliga (allvarliga?) men sanna historier hände när Lennart en dag kom till Ransundet, parkerade bilen och gick in till vildhägnet. När han efter några timmar kom tillbaka såg han en lapp på bilrutan, där han kunde läsa följande: ”Hej, jag har stött på en björnhona med unge nervid ån bort mot vändskivan. Jag fick ta bena därifrån. Men jag ska dit och filma nu. Om det händer nåt så är/var jag rakt ner emot ån ifrån där bilen är parkerad. Jag, Håkan kl. 13.00”.

Men Lennart var också en mycket social människa och djupt engagerad i allehanda ärenden i samhället. Lennart sa aldrig nej när hjälp eller support behövdes någonstans. Hur han klarade alla sina ideella uppdrag är än i dag en gåta för mig!

En episod av Lennarts sociala inställning, tacksamhet och givmildhet minns jag så väl. När vår då 8-åriga dotter Lisa började lära sig spela blockflöjt i Hedeskolan var det ju naturlig att hon ville ha sin egen. Då jag visste att Lennart var i stan ringde och bad jag honom att köpa en åt henne, att jag skulle betala honom när han kom tillbaka med den. Sagt och gjort gjorde han det och kom upp till huset med flöjten. Men pengarna han betalade för den ville han absolut inte ta emot! Det var en present till Lisa, tillsamman med ett handskrivet kort med en lång, rolig och känslosam text. Blockflöten kom väl till hands när Lisa en dag hittade en liten pippifågel som låg död på marken uppe på vallen. Hon grät och ville begrava den och spelade vid ”begravningen” en trudelutt för den med flöjten som hon fått i present av Lennart. Lennart var en tuff affärsman, men visste väl hur man behandlar människor och speciellt vänner!

Jag hade själv under många år ett intensivt samarbete med Lennart i olika ärenden och jag minns så väl, dock med en tår i ögonvrån, alla de roliga stunder vi haft tillsammans med hans ”tyska generaler” som kom till vilthägnet varje år. Det finns mycket mer att berätta om denna fantastiska människa, som tyvärr gick bort alltför tidigt. Det har varit ett stort nöje för mig att jag haft förmånen att lära känna och arbeta med honom under ett antal år.

Tack för din vänskap, Lennart! Jag anslutar mig till vad dina tyska vänner alltid hälsade dig med: PROST, SKÅL och CHEERS! ”So long my friend and rest in peace until we meet again in the wild blue yonder on the other side”!

Barnen Frisk

Lilly Frisk (1908)  Tore Frisk (1912)  Folke Frisk (1915) Magda Frisk (1907)  Erik Frisk (1910) 

Tore som står på ett ben ville se om de stämde det som mamma sa. Att det skulle bli en bild med barnen på. Så när fotografen hukade sig bakom lådan och lade skynket över huvudet så lyfter Tore på benet och det hann fotografen inte se. Och mamma hade rätt, det blev en bild av det. 

Foto av L Olsson Långå Skans

Ljusnebron 1911


Kortet fick jag låna, scannade in det och återlämnade det efter att jag publicerade det i en av mina dåvarande turisttidningar för sisådär 28 år sedan. Bilden är alltså exakt 105 år gammalt! Visst är det en riktig godbit?

När Kungen kom till Hede


Nästan alla sagor börjar med ”det var en gång - - -” och så var det också med denna saga. Hur många människor i landskapet hade inte önskat sig att få se Kungen och framför allt Drottningen, inte i TV eller i tidningarna, utan ”live”, i egen hög person. Sagan, eller drömmen, gick i uppfyllelse de sista dagarna i augusti 1989, för över 26 år sedan, när Kungaparet kom på ”Eriksgata” i Härjedalen.

Torsdagen den 31 augusti skulle Kungaparet inviga ”nya” Sonfjällets Nationalpark, som utvidgades från 2 700 till 10 400 hektar, nästan en fyrdubbling av arealen. Redan tidigt på morgonen märktes en viss upphetsning i Sonfjällsbygden, luften kändes som om den vore fylld med elektricitet, som vid ett annalkande åskväder. Redan långt innan Kungaparet kom till Sonfjället var parkeringsplatsen vid fäbod Nyvallen absolut fullproppad med bilar, däribland även utländska, främst tyskar, som förväntansfullt väntade på ankomsten av, som de själva hävdar, ”sin” drottning.

När ett av de stora tälten blåste bort av de kraftiga vindarna under natten, utlöstes en febril aktivitet med att få upp det igen. Lite längre bort i mattältet var det full fart med att trolla fram maten till ”högviltet” samt alla specialinbjudna gäster. Fäbod Nyvallens ägare och värdpar Margareta och Alf Kristoffersson, klädda i sina fina folkdräkter, skymtades här och där och TV-folket manövrerade febrilt sina dyra kameror.

När så Kungaparet äntligen kom åkande i den officiella limousinen, kunde man se kilometerlånga köer med bilar längs vägen till Nyvallen och en oerhört stor och förväntansfull människoskara fanns församlad kring den lilla, anrika fäboden Nyvallen. Aktiviteten ökade, poliser och säkerhetspersonal blev mer och mer nervösa och en susning gick genom människoskaran när den kungliga limousinen äntligen kom körande uppför sista backen. Äntligen var dem här!

Hede hembygdskör började sjunga, de ljuvliga tonerna kämpande mot Sonfjällets vindar. Tidningsfolkets journalister och fotografer kom springande för att komma i bästa möjliga position, blixtar från otaliga kameror skar genom luften och upphetsningen började påverka även undertecknad när Kungaparet kom ut ur limousinen. När så Kungaparet efter välkomsthälsningarna äntligen satt sig vid den iordningställda platsen vid sidan om Nyvallens huvudbyggnad, lade sig en förväntansfull stillhet över fäboden och omgivningen och man kunde känna den absoluta stoltheten som fanns inom många av åskådarnas hjärtan. Ett stycke historia skrevs i detta ögonblick in i boken ”betydande händelser i Härjedalen”.

När den första av många talare klev in i den unika och vackra, av naturtillgångarna fantasifullt specialtillverkade talarstolen, tillverkad av Torsten Kristoffersson, låg spänningen vid bristningsgränsen! Men – av lätt förklarlig anledning verkade allas ögon ligga på Drottningen. Även undertecknad kände Drottningens enorma utstrålning och som en blixt från blå himmel kom tankarna på det gamla amerikanska ordspråket ”behind every successful man stands a unique and supporting woman”, fritt översatt ”bakom varje framgångsrik man finns en enastående och stödjande kvinna”. I detta fall verkligen ett sant ordspråk! Drottningens utstrålning går helt enkelt inte att beskriva, den måste kännas, och det är en sannerligen unik och positiv upplevelse som kommer att finnas i undertecknads minne livet ut.

Många fina ord sades vid denna ceremoni beträffande utvidgningen av Sonfjällets Nationalpark, från regeringens och landskapets samlade representanter, angående naturvård, miljö, bevarande av naturen för kommande generationer o.s.v., man kan bara hoppas att alla dessa fina ord inte faller i glömska!

När så äntligen alla talare hade sagt ”sitt”, när den officiella invigningen hade skett, när all den härliga typiskt härjedalska maten hade ätits upp, bl.a. röding med flötgröt, när Kungaparet hade tagit emot sina fina ”Sonfjällspresenter” och sagt adjö till Sonfjället och folkmassorna, gick en väldig suck genom människorna, det var som luften pyste ut ur en ballong!

Visste björnarna vad som hade skett i deras kungarike? Antagligen inte, för ingen, inte ens den minsta ungen, visade upp sig för Kungaparet. Björnarna var förmodligen alltför upptagna av att skaffa sitt ”dagliga bröd” i form av blåbär och lingon och ville helst inte ha någon myndighetskontakt. Men vi är övertygade om att allihopa är tacksamma för utvidgningen av Nationalparken, av människan som annars bara är känd för att ”modernisera”, säg: förstöra vildmarken och naturen runt omkring sig. Men det var en härlig upplevelse för alla att få se och höra ”sin” Kung och Drottning i verkligheten, åtminstone en gång i livet.

Nämnvärt i sammanhanget är kanske att turistbyrån i Hede genom mig och i samband med invigningen av ”nya” Sonfjällets Nationalpark tagit fram en speciell knapp samt i samarbete med Posten en särskild poststämpel och ett ”förstadagsbrev” med ett björnfrimärke som stämplats med den.

Till sist dock en stilla undran: varför insisterar de olika myndigheterna envist med att använda sig av det felstavade ”Sånfjället”? Den först kända stavningen finns på Tomas Kristoffersson Hedraeus karta av år 1645, där fjället stavas ”Sonnefjäll”. Hur skulle det kännas och mottagas söderut, om vi fr.o.m. i dag betecknar landets huvudstad som Ståckholm”???

Klassåterträff 1970


Högst upp: Rune Persson, Alf Olsson, Ivar Amundsson, Roland Arnesson,Elsa Laure, Otto Molin, Age Modin,Reidar Färnlund.
Mitten: Britt Ljungqvist, Vanja Lunnehed, Sally Svensson, Halvi Danielsson, Margareta Karlen, Eivor Engström, Aina Svensson
Nederst: Harry Westerl
und, Kurt-Ivan Halvarsson, Evert Amundsson.

Ivar Amundsson berättar: Datumet var den 9 september 1978 på Värdshuset Sonfjället . Det var 30 år sen vi fick Elsa som lärare. Vi hade en mycket rolig klassträff med prat om vår skolgång och olika händelser. Det var roligt att vi också fick träffas allihopa igen. Vi var ju också den första klassen som Elsa hade när hon kom hit till Hede. Bland annat lärde hon oss att simma, med torrsim på täkta bakom Sockenstugan.