Vägarbetare


Skifteslag från arbetet med Ransundsvägen. Vägen blev klar 1936 men jag vet inte när detta kort är taget. Sittande från vänster Lars Persson, Erik Vestling, Gustaf Persson, Alfred Mattsson, Algot Mattsson och Johan Olander Persson. Bakom från vänster Per Persson, Karl Olofsson, Magnus Persson och Matts Mattsson.

Hede skola 1963


Stående bakre raden: Åke Olsson, Bengt-Arne Nordström, Per Anders Revelj, Bertil Olsson, John-Ove Mattsson, Hans Johansson, Göran Karlsson, Karl-Erik Amundsson, Rolf Svenson, Arvid Jonsson, Örjan Jonsson och Arne Björns.
 
Sittande främre raden: Inger Westerberg, Kristina Wermelin, Mait Andersson, Nina Larsson, Margareta Hallberg och Margareta Revelj.

En äkta Härjedaling

Åsså får vi inte glömma ”n´Lennart”, åtminstone inte när det gäller kultur och traditioner!

Lennart Persson var en tvättäkta Härjedaling med många järn i elden! Men var börjar man när man vill beskriva den man n´Lennart var? Killen hade så många olika intressanta jobb, uppdrag och intressen. När man i sin enfald trodde man visste allt om honom då kom det en överraskning till som en kalldusch. En sak är dock klar, han var väl respekterad i hela Sverige såväl som i utlandet!

Vi kan börja med att berätta att Lennart var bilhandlare till yrket. Han var en duktig affärsman och tuff, dock en diplomatisk förhandlare. Han, om någon, kunde snacka öronen av dig! Som de flesta framgångsrika försäljare var han dock först och främst ärlig och man kunde lita på vad han lovat. Lennart var utåtriktad och hade en ovanligt bra personlighet och humöret var det absolut inget fel på! De som kände honom kommer säkert ihåg att han hade väldigt lätt för att skratta och att han hade många skämt och roliga historier på lager. (Obs: några var t.o.m. sanna!)

”Lennart af Persson” kom från gamla släkten Persson i Hede. Han är därmed en äkta Härjedaling, något att vara stolt över! Omkring 1825 drog några av släkten ut som nybyggare och började lägga grunden till det som i dag är Ransundet. Lennart som tagit rätt på den gamla släktgården i Ransundet, tog sitt ansvar och förde traditionen vidare genom att bevara den. ”Big” Lennart var en riktig naturmänniska som älskade landskapet, jakt och fiske, naturen och allt vad detta innebär. Så det kom sig ganska naturligt för honom att så småningom börja med det som kallades ”Vilthägnet Ransundet”, en ca 450 ha stor viltpark som bl.a. innehöll två fina vandringsstigar, massor med fina djur, rast- och observationsplatser på olika ställen samt även en ”lappkåta”. Han bytte helt enkelt ut de en gång så vanliga kossorna mot wapiti, kronhjort, vildsvin, dovhjort, mufflonfår o.s.v., som levde fritt i parken. Observera att detta inte handlade om någon ”djurpark” utan om ett stycke Härjedalsk vildmark som åsidosatts för djur som i naturligt samspel levde med varandra. Vilthägnet var ett mycket populärt utflyktsmål för turister från både in- och utlandet, för vilket jag gjort många anslag, affischer, prospekt och otaliga översättningar på olika språk.

Det är här som ett av hans andra yrken kom in i bilden: vad sägs om Lennart som ”drömmakare”? Han var dåtidens enda aktiva och av myndigheterna godkända ”officiella bedövare” i hela Jämtlands län och långt utanför länsgränsen. Vad gör man då som ”dream maker”? Man kan förklara det med att han bedövade djur som hamnat i svårighet och fraktade dem när de sov till platser där de hörde hemma, eller dit myndigheterna bestämde att de skulle vara. Lennart fick de flesta uppdragen från Länsstyrelsens Naturvårdsenhet. Ett uppdrag var t.ex. att söva en myskoxe med unge som ”förirrat sig” hela vägen ner till Dalarna. Ett år kom en björnunge, regelbundet som en klocka, till en renslaktplats för att mumsa i sig ”godiset”. När den upptäcktes var det naturligtvis en stor uppståndelse och rena folkvandringen till platsen. Så gick det som det gick: människor började att mata björnungen, som naturligtvis tappade all skygghet och vande sig vid att bli matad. Till sist fanns det inget annat val. Lennart tillkallades för att bedöva björnen som fraktades långt bort i skogen för att leva sitt naturliga liv. Men se, det gick inte. Det dröjde inte länge förrän den var tillbaka på sin gamla matplats. Han bedövades igen, bara för att fraktas till Kolmården. P.g.a. människans okunnighet och oförstånd förlorade ett vilddjur sin självklara frihet!

Ett av de intressantaste uppdragen hände när en turist uppsökte Lennart för att berätta att han hade sett en ren vid Särvsjövägen som hade fastnat i en tråd. När Lennart kom till skadeplatsen fick han se en ovanlig syn: en ren hade tydligen fastnat i ett elstängsel och i sin ångest trasslat in hornen i tråden. I fritagningsförsöken drog renen upp en stolpe, på vilken tråden satt, och släpade med sig stolpe, tråd och allt och följde renflocken. Alla försök av Lennart att komma i närheten av renen för att bedöva den misslyckades. Till sist fanns inget annat val. Han fick döda renen med ett välriktat skott. Åter igen fick ett djur betala med sitt liv för människans ingrepp i naturen!

Vapnet som Lennart använde under sina uppdrag från länsstyrelsen, polisen, djurparker jägarorganisationer och jordbrukare, var en ombyggd FN kaliber .22 pistol, till vilken han själv hade byggt en specialkolv. Vapnet avfyrade en patron utan kula. Kruttrycket aktiverade en luftkomprimering som i sin tur sköt ut kanylen med bedövningsmedlet. ”Pilen” fastnade i djuret och lufttrycket i kanylen drev bedövningsmedlet in i djuret. Lennart började med djurbedövning 1978 och hade 1985 redan framgångsrikt bedövat över 300 djur. Det hade dock enligt honom varit ”nära ögat” några gånger.

n´Lennart var som sagt jägare och skogskarl av hela sitt hjärta. Han bedrev jakt i alla dess former, med eller utan gäster från utlandet. Men till skillnad från många andra så kallade ”jägare” bedrev han en intensiv jaktvård. Han var också en mycket skicklig och framgångsrik jägare och skjuta kunde han som få. När han jagade älg siktade han alltid på halsen och skröt med att han aldrig behövde ett andra skott.

Det finns många jaktepisoder och jakthistorier om Lennart. Jag minns så väl året där han var på älgjakt med sin hund, som hade ståndskall uppe på en höjd. När Lennart smög fram fick han sitt livs överraskning, det var ingen älg hunden skällde på utan en björn som kom rusande rakt emot honom. Lennart var en duktig skytt, men det var i absolut sista sekunden han kunde stoppa och fälla björnen, som föll död framför hans fötter. Det var ”nära” och hade kunnat gå illa, riktigt illa! Men tuff som han var skrattade han bara!

Lennart hade många jaktgäster från olika länder och en som jag minns så väl var den amerikan som var livvakt åt USA-presidenten och som kom direkt från ett säkerhetsuppdrag på den amerikanska ambassaden i Turkiet till Ransundet, komplett med sina puffrar i bagaget, för att jaga älg med ett lånevapen. Han lyckades fälla en fin 14-taggare med ett välriktat skott. Det var en supertuff gubbe som Lennart aldrig glömde och som jag aldrig kommer att glömma.

Lennart var en mycket trevlig människa och hade en utåtriktad personlighet. Bara en enda gång såg jag Lennart arg som en geting. Man kunde se det på hans ögon som blev alldeles svarta. Det var när en tysk jägare ville skjuta en kronhjort i hägnet. Han blev noggrant upplyst om vilken han skulle få skjuta, absolut inte avelstjuren som behövdes för fortplantningens skull. Gissa vilken killen sköt??? När Lennart därefter började ”språka” med tysken på sin roliga tyska drog jag mig undan så snabbt jag kunde röra på benen, för min egen säkerhets skull!

En av många roliga (allvarliga?) men sanna historier hände när Lennart en dag kom till Ransundet, parkerade bilen och gick in till vildhägnet. När han efter några timmar kom tillbaka såg han en lapp på bilrutan, där han kunde läsa följande: ”Hej, jag har stött på en björnhona med unge nervid ån bort mot vändskivan. Jag fick ta bena därifrån. Men jag ska dit och filma nu. Om det händer nåt så är/var jag rakt ner emot ån ifrån där bilen är parkerad. Jag, Håkan kl. 13.00”.

Men Lennart var också en mycket social människa och djupt engagerad i allehanda ärenden i samhället. Lennart sa aldrig nej när hjälp eller support behövdes någonstans. Hur han klarade alla sina ideella uppdrag är än i dag en gåta för mig!

En episod av Lennarts sociala inställning, tacksamhet och givmildhet minns jag så väl. När vår då 8-åriga dotter Lisa började lära sig spela blockflöjt i Hedeskolan var det ju naturlig att hon ville ha sin egen. Då jag visste att Lennart var i stan ringde och bad jag honom att köpa en åt henne, att jag skulle betala honom när han kom tillbaka med den. Sagt och gjort gjorde han det och kom upp till huset med flöjten. Men pengarna han betalade för den ville han absolut inte ta emot! Det var en present till Lisa, tillsamman med ett handskrivet kort med en lång, rolig och känslosam text. Blockflöten kom väl till hands när Lisa en dag hittade en liten pippifågel som låg död på marken uppe på vallen. Hon grät och ville begrava den och spelade vid ”begravningen” en trudelutt för den med flöjten som hon fått i present av Lennart. Lennart var en tuff affärsman, men visste väl hur man behandlar människor och speciellt vänner!

Jag hade själv under många år ett intensivt samarbete med Lennart i olika ärenden och jag minns så väl, dock med en tår i ögonvrån, alla de roliga stunder vi haft tillsammans med hans ”tyska generaler” som kom till vilthägnet varje år. Det finns mycket mer att berätta om denna fantastiska människa, som tyvärr gick bort alltför tidigt. Det har varit ett stort nöje för mig att jag haft förmånen att lära känna och arbeta med honom under ett antal år.

Tack för din vänskap, Lennart! Jag anslutar mig till vad dina tyska vänner alltid hälsade dig med: PROST, SKÅL och CHEERS! ”So long my friend and rest in peace until we meet again in the wild blue yonder on the other side”!

Barnen Frisk

Lilly Frisk (1908)  Tore Frisk (1912)  Folke Frisk (1915) Magda Frisk (1907)  Erik Frisk (1910) 

Tore som står på ett ben ville se om de stämde det som mamma sa. Att det skulle bli en bild med barnen på. Så när fotografen hukade sig bakom lådan och lade skynket över huvudet så lyfter Tore på benet och det hann fotografen inte se. Och mamma hade rätt, det blev en bild av det. 

Foto av L Olsson Långå Skans

Julgransplundring 1969


Julgransplundring hemma hos oss i Hedeviken 1969.
Från vänster bakre raden Annsofie Asp-Nordin, Kerstin Revelj, Anneli Nordqvist-Hahlin, Eva Halvarsson-Jonsson och Karin Halvarsson-Elvestad.

Främre raden f v Margareta Revelj- med Ingrid Bäck-Palm i knäet Åsa Revelj-Myhr med Lena Östling i knäet,Majlis Nordqvist-Heed med Ingela Olsson i knäet, Lilly Björns-Holmgren med Marianne Östling-Lindmark i knäet.