Julgransplundring 1969


Julgransplundring hemma hos oss i Hedeviken 1969.
Från vänster bakre raden Annsofie Asp-Nordin, Kerstin Revelj, Anneli Nordqvist-Hahlin, Eva Halvarsson-Jonsson och Karin Halvarsson-Elvestad.

Främre raden f v Margareta Revelj- med Ingrid Bäck-Palm i knäet Åsa Revelj-Myhr med Lena Östling i knäet,Majlis Nordqvist-Heed med Ingela Olsson i knäet, Lilly Björns-Holmgren med Marianne Östling-Lindmark i knäet.

Ljusnebron 1911


Kortet fick jag låna, scannade in det och återlämnade det efter att jag publicerade det i en av mina dåvarande turisttidningar för sisådär 28 år sedan. Bilden är alltså exakt 105 år gammalt! Visst är det en riktig godbit?

När Kungen kom till Hede


Nästan alla sagor börjar med ”det var en gång - - -” och så var det också med denna saga. Hur många människor i landskapet hade inte önskat sig att få se Kungen och framför allt Drottningen, inte i TV eller i tidningarna, utan ”live”, i egen hög person. Sagan, eller drömmen, gick i uppfyllelse de sista dagarna i augusti 1989, för över 26 år sedan, när Kungaparet kom på ”Eriksgata” i Härjedalen.

Torsdagen den 31 augusti skulle Kungaparet inviga ”nya” Sonfjällets Nationalpark, som utvidgades från 2 700 till 10 400 hektar, nästan en fyrdubbling av arealen. Redan tidigt på morgonen märktes en viss upphetsning i Sonfjällsbygden, luften kändes som om den vore fylld med elektricitet, som vid ett annalkande åskväder. Redan långt innan Kungaparet kom till Sonfjället var parkeringsplatsen vid fäbod Nyvallen absolut fullproppad med bilar, däribland även utländska, främst tyskar, som förväntansfullt väntade på ankomsten av, som de själva hävdar, ”sin” drottning.

När ett av de stora tälten blåste bort av de kraftiga vindarna under natten, utlöstes en febril aktivitet med att få upp det igen. Lite längre bort i mattältet var det full fart med att trolla fram maten till ”högviltet” samt alla specialinbjudna gäster. Fäbod Nyvallens ägare och värdpar Margareta och Alf Kristoffersson, klädda i sina fina folkdräkter, skymtades här och där och TV-folket manövrerade febrilt sina dyra kameror.

När så Kungaparet äntligen kom åkande i den officiella limousinen, kunde man se kilometerlånga köer med bilar längs vägen till Nyvallen och en oerhört stor och förväntansfull människoskara fanns församlad kring den lilla, anrika fäboden Nyvallen. Aktiviteten ökade, poliser och säkerhetspersonal blev mer och mer nervösa och en susning gick genom människoskaran när den kungliga limousinen äntligen kom körande uppför sista backen. Äntligen var dem här!

Hede hembygdskör började sjunga, de ljuvliga tonerna kämpande mot Sonfjällets vindar. Tidningsfolkets journalister och fotografer kom springande för att komma i bästa möjliga position, blixtar från otaliga kameror skar genom luften och upphetsningen började påverka även undertecknad när Kungaparet kom ut ur limousinen. När så Kungaparet efter välkomsthälsningarna äntligen satt sig vid den iordningställda platsen vid sidan om Nyvallens huvudbyggnad, lade sig en förväntansfull stillhet över fäboden och omgivningen och man kunde känna den absoluta stoltheten som fanns inom många av åskådarnas hjärtan. Ett stycke historia skrevs i detta ögonblick in i boken ”betydande händelser i Härjedalen”.

När den första av många talare klev in i den unika och vackra, av naturtillgångarna fantasifullt specialtillverkade talarstolen, tillverkad av Torsten Kristoffersson, låg spänningen vid bristningsgränsen! Men – av lätt förklarlig anledning verkade allas ögon ligga på Drottningen. Även undertecknad kände Drottningens enorma utstrålning och som en blixt från blå himmel kom tankarna på det gamla amerikanska ordspråket ”behind every successful man stands a unique and supporting woman”, fritt översatt ”bakom varje framgångsrik man finns en enastående och stödjande kvinna”. I detta fall verkligen ett sant ordspråk! Drottningens utstrålning går helt enkelt inte att beskriva, den måste kännas, och det är en sannerligen unik och positiv upplevelse som kommer att finnas i undertecknads minne livet ut.

Många fina ord sades vid denna ceremoni beträffande utvidgningen av Sonfjällets Nationalpark, från regeringens och landskapets samlade representanter, angående naturvård, miljö, bevarande av naturen för kommande generationer o.s.v., man kan bara hoppas att alla dessa fina ord inte faller i glömska!

När så äntligen alla talare hade sagt ”sitt”, när den officiella invigningen hade skett, när all den härliga typiskt härjedalska maten hade ätits upp, bl.a. röding med flötgröt, när Kungaparet hade tagit emot sina fina ”Sonfjällspresenter” och sagt adjö till Sonfjället och folkmassorna, gick en väldig suck genom människorna, det var som luften pyste ut ur en ballong!

Visste björnarna vad som hade skett i deras kungarike? Antagligen inte, för ingen, inte ens den minsta ungen, visade upp sig för Kungaparet. Björnarna var förmodligen alltför upptagna av att skaffa sitt ”dagliga bröd” i form av blåbär och lingon och ville helst inte ha någon myndighetskontakt. Men vi är övertygade om att allihopa är tacksamma för utvidgningen av Nationalparken, av människan som annars bara är känd för att ”modernisera”, säg: förstöra vildmarken och naturen runt omkring sig. Men det var en härlig upplevelse för alla att få se och höra ”sin” Kung och Drottning i verkligheten, åtminstone en gång i livet.

Nämnvärt i sammanhanget är kanske att turistbyrån i Hede genom mig och i samband med invigningen av ”nya” Sonfjällets Nationalpark tagit fram en speciell knapp samt i samarbete med Posten en särskild poststämpel och ett ”förstadagsbrev” med ett björnfrimärke som stämplats med den.

Till sist dock en stilla undran: varför insisterar de olika myndigheterna envist med att använda sig av det felstavade ”Sånfjället”? Den först kända stavningen finns på Tomas Kristoffersson Hedraeus karta av år 1645, där fjället stavas ”Sonnefjäll”. Hur skulle det kännas och mottagas söderut, om vi fr.o.m. i dag betecknar landets huvudstad som Ståckholm”???

Klasskort från Långå


Bakre raden från vänster: Jörgen Bang, Ingrid Loo gift Arnesson, Eva Nordin, Kristina Persson, Barbro Kristoffersson (Klingered), Karl Åke Andersson, Margareta Östling.
Främre raden från vänster: Torsten Berglund, Jan Olof Fahlén, Ingebrikt Nilsson, Clas Grubb, Ingvar Lövnord, Ines Larsson. 
Tror året är 1953 eller 54. Undervisningen sker hemma på Emres i Långå eftersom skolan brunnit berättar Mait Fahlén.

Klassåterträff 1970


Högst upp: Rune Persson, Alf Olsson, Ivar Amundsson, Roland Arnesson,Elsa Laure, Otto Molin, Age Modin,Reidar Färnlund.
Mitten: Britt Ljungqvist, Vanja Lunnehed, Sally Svensson, Halvi Danielsson, Margareta Karlen, Eivor Engström, Aina Svensson
Nederst: Harry Westerl
und, Kurt-Ivan Halvarsson, Evert Amundsson.

Ivar Amundsson berättar: Datumet var den 9 september 1978 på Värdshuset Sonfjället . Det var 30 år sen vi fick Elsa som lärare. Vi hade en mycket rolig klassträff med prat om vår skolgång och olika händelser. Det var roligt att vi också fick träffas allihopa igen. Vi var ju också den första klassen som Elsa hade när hon kom hit till Hede. Bland annat lärde hon oss att simma, med torrsim på täkta bakom Sockenstugan.